Att auberginen är nära släkt med potatisen kan du snart se på blomman.
Chiliplantan har mycket gemensamt med auberginen. Båda är värmeälskande och vill växa skyddat. Ett växthus eller vindskyddat, soligt hörn måste du ordna. Båda växterna formar en liten buske som kräver mycket vatten och näring för att utvecklas optimalt. Blir de höga och får tunga frukter måste du kanske binda upp dem.
Bägge sorterna frösådde jag inomhus i mars månad. Efter att det började bli frostfritt ute flyttade jag dem till det lilla hemmagjorda tomathuset. Men där blev det alltför mörkt i takt med att tomatplantorna växte till sig. Så de har nu fått ett eget hus av gamla fönster i en ram.
Fuktighetshållande och mullrik jord är viktigt. De här har fått en blandning av planteringsjord, kogödselkompost och kompostjord. Sedan gödslar jag med hönsgödsel och röd Algomin ca en gång i veckan. Passa på med vattningen så de inte torkar ut och skaffa vattningshjälp om du åker bort flera dagar. Odlar du i kruka torkar jorden lätt under heta dagar.
Mina aubergineplantor visar ännu så länge inga tecken på frukt. Men de blommar jättefint, så jag hoppas de blir pollinerade. Auberginen är bäst att skörda strax innan den är fullt utvecklad och mogen. Chilin jag har i år ska bli röd, men jag tänkte prova att skörda någon frukt som grön för att se vad den smakar.
Bägge sorterna kan angripas av vita flygare och bladlöss. Svampsjukdomar kan komma in om du har alltför fuktigt i växthuset. Håll en god luftcirkulation, både för pollinatörernas och plantsundhetens skull. Det är bättre att gödsla med mineralrika gödselmedel än att ge för mycket kväve. Vedaska, benmjöl och röd Algomin är alltså bra. Om du hittar skadedjur så mosa dem med fingrarna och spruta med såplösning. Spruta ofta tills skadedjuren ger med sig. Är plantorna svårt angripna hjälper inget annat än att slänga dem. Men kollar du växterna ofta ska det inte behöva bli så illa.
Gott om plats mellan karten ger dem möjlighet att utvecklas i både smak och storlek.
Just i år verkar fruktövervikt inte vara något jättestort problem, för mängden är klart mindre än t ex ifjol. Men det finns ändå en poäng med att gallra både kart och årsskott. Vissa sorter som Victoriaplommon och äpplet Ingrid Marie har en tendens till att sätta större fruktmängd än grenarna orkar bära upp. Det finns också sorter som har varannat-års-bördighet. Då kan man jämna ut fruktsättningen genom kartgallring och hjälpa dem att hushålla med krafterna.
Alltför tätt sittande frukter ger sämre smak och mindre äpplestorlek. Dags att gallra!
Ofta faller det en del misslyckade fruktbörjan redan i juni. Blir det sen en kraftig torka som i år släpper träden ytterligare kart längre fram. Nu är det dags att göra en manuell gallring bland i första hand sjuka och missbildade frukter. Ta sedan bort ytterligare kart där de ligger och trycker på varann. Trots att det känns hårt så blir det både friskare och större frukter när de har luft omkring sig.
En skog av vattenskott kan bli följden efter en hård vinterbeskärning.
Har du inte hunnit gallra bland årsskotten, eller vattenskotten än, så är det hög tid nu innan de förvedar sig. Solljuset kommer bättre fram till frukten och det blir bättre luftdrag mellan grenarna, vilket ger mindre risk för sjukdomar. Dessutom får du en betydligt lättare vårvinterbeskärning nästa år. Och du sparar på trädets krafter då det slipper underhålla en stor bladmassa hela sommaren.
Det är inte så svårt. Böj försiktigt skottet med tummen mot pekfingret, där det sitter fast i grenen. Gör du det vid rätt tid släpper skottet lätt. Slit inte så hårt att ev frukt släpper. Då är det bättre att plocka fram sekatören. Ungefär en tredjedel av alla vattenskott brukar jag ta bort. Sedan kan du göra en pincering, eller inkortning av ytterligare ca en tredjedel av årsskotten. Ner till 4-5 knoppar är lagom. Här läggs grunden för sporrutveckling i skotten. Tänk på att inte sommarbeskära senare än augusti månad, då sent utvecklade skott inte hinner avmogna före vintern och riskerar att frysa bort.
Torrängens skötselarbetare tar hand om det mest näringsrika gräset och lämnar plats till ljuskrävande växter.
Vad menar jag med det, jo, att det naturliga urvalet sett till att de mest tåliga ängsväxterna hittat hit. De klarar sig på en torr och sandig mark och motstår även tramp och omrörning i jordsvålen. Mina exempel hämtar jag från sandstäppen Revingehed där jag tog en promenad en vacker morgon. Det är en artrik miljö med mängder av växter och insekter. Området betas delvis av nötkreatur och används också som övningsområde för pansarregementet P7. Det betyder att stora stridsvagnar rotar runt i ytskiktet och ser till att jorden hålls öppen på sina ställen. Det hårda slitaget har bidragit till den stora artrikedomen tvärt emot vad man kunde tro.
Smällglim är en vanlig, flerårig växt med anspråkslösa blommor.
Områdets karaktär växlar stort i olika delar. Nära Krankesjön och intill Klingavälsån är det fuktiga miljöer med frodig växtlighet. I tallskogsområdena växer andra blomster än de som finns längst ute i de torra gräsmarkerna. Smällglim är en ljuv liten blomma som trivs på något friskare jord. Den kräver inte så mycket näring och håller till godo med skräpmark och dikesslänter. Jag tycker den kapsellika, uppsvällda blomman med sin puderrosa och nätmönstrade blomma är härligt gammaldags.
Väddklinten väljer den torra och öppna sandstäppen till sin växtplats.
På den öppnare sandmarken sprider sig väddklinten som också den är en flerårig ängsväxt. Att den är släkt med tistlarna ser man på de runda korgarna. Den har en seg och hårig stjälk som ofta får vara ifred av betande djur. Jag gillar de starkt lila blommorna och kan se att även nektarsökande insekter gärna flyger fram till dem.
Pärlemorfjärilar förekommer allmänt på sandängen. Larverna lever på olika violer och den vuxna fjärilen hittar sin föda bland den rika växtligheten på naturbetesmarken.
Olika klöverarter finns det gott om på den öppna ängsmarken. De är anspråkslösa växter som har god förmåga att hushålla med den knappa näringen. Blommorna doftar gott och lockar på så sätt till sig pollinerande insekter.
Läste i tidningen att det varit ett stort antal omkullåkningar på cykel i centrala Lund och även i Stockholm. Studenterna har ju åkt hem, så det är inte mindre nyktra nattliga cykelturer som avsågs, utan mitt på blanka dagen for cyklisterna som käglor i gatan. Några var tvungna att åka till sjukhus med ambulans. I värmen blev gatorna nämligen såphala av klibbig sockerlösning. Man skyller nu på honungsdagg från de välväxta lindarna längs gatan.
Jag skrev ett inlägg om lind för en dryg vecka sedan, och nämnde då bara honungsdaggen. Nu måste jag berätta lite mer. Det är ju inte linden själv som läcker det klibbiga sekret som kallas honungsdagg, utan det kommer från bladlössen som sitter på lindens blad. De suger åt sig växtsaft från bladen och utsöndrar sedan från sin tarm koncentrerat socker som faller till marken. Extra mycket honungsdagg blir det en varm sommar som denna när det dessutom inte regnat på länge. Ligger sockret kvar länge och börjar jäsa på asfalten uppstår en otäck stank av spyor eller sopor. Helt naturligt, men ändå rätt så äckligt. Parkerar du din bil under lindarna och låter den stå där någon dag lär du dessutom att märka att det blir alldeles svart i klibbet. Det svarta är en sotsvamp som lever på det söta sekretet. Kaka på kaka alltså.
Lyckligtvis finns det lindarter och sorter som kan anses fria från honungsdagg. Så man behöver inte avstå från att plantera lind som gatuträd bara man väljer rätt sort. Följande rekommenderas av plantskolorna: Tilia cordata ’Rancho’, Tilia x euchlora (lätt honungsdagg) och Tilia tomentosa. Av dessa är glanslinden, Tilia x euchlora den största och pampigaste.
Toppskott och skottspetsar drabbas först av körsbärsbladlusen.
De yttersta bladen i skottspetsarna av sötkörsbärsträden drabbas lätt av bladlöss så här års. Du ser det på att bladen rullar ihop sig och småningom blir bruna och torra. De små stickhålen som insekten gör i bladen leder till att de rullas ihop och ser krulliga ut.
Körsbärsbladlusen ser ut som en liten kolsvart, glänsande skalbagge. Den värdväxlar med måresläktet (Galium) eller veronikor och flyttar över till dem under högsommaren för att sedan återvända till körsbärsträdet om hösten för att lägga sina ägg där.
Det är inte så lätt att bekämpa bladlusen, om man inte upptäcker den tidigt. För du måste hinna spruta innan bladen krullar ihop sig. Såpalösning med rödsprit eller pyretrumpreparat, som båda är kontaktverkande, kan användas mot körsbärsbladlus. Men du måste träffa lössen med strålen, annars händer inget. Upprepade behandlingar behövs för att få bukt med ohyran. Betydligt lättare i så fall är det att få tag på lössen när de hoppat vidare på måreväxterna. Där ser du de skinande svarta skalbaggarna tydligt.
Jag har tidigare berättat om olika sötkörsbär och körsbärsbladlusen. Läs vidare här.
Jag tänker på filmer från den engelska landsbygden, som ’Stolthet och fördom’ med dramat mellan Elizabeth och Mr Darcy. Med ett klädmode och arkitektur från början av 1800-talet. Vad leder mig till Jane Austens romaner? Jo den väna, pastelliga stjärnflockan som man lätt missar när man skummar igenom en rabatt. Men som är otroligt vacker och komplex när man tittar närmare på den runda blomman.
Den mörkröda ’Ruby Wedding’ är en riktig goding!
Sjärnflocka, Astrantia major, hör till de bättre perennerna i halvskuggigt och fuktigare läge. Den passar också utmärkt i ett woodland eller i en skuggrabatt. Du hittar den som vit, ljust puderrosa eller mörkt bordeauxröd. Det finns många fina namnsorter som blommar från slutet av juni-augusti. Utanför blomningstid är den en trevlig marktäckare med sina näveliknande blad.
Lindblomningen i första halvan av juli är en bråd tid för alla humlor. Linden är en god nektarkälla och blomningen är pålitlig från år till år. Linden hör dessutom till våra allra vackraste parkträd och används mycket i stadsplanteringar. Nästan lite för mycket, då den i vissa städer är totalt dominerande bland park- och alléträd. Man måste alltid komma ihåg risken för oväntade skadedjur och sjukdomar. Litar man sig för långt på en idag frisk art kan det bli kostsamt om de sedan drabbas i stor skala av någon ny skadegörare. Så hände med almen på många håll och det finns anläggningar som fortfarande inte är fullt återställda efter de svåra almsjukeangreppen.
Noggrann uppbyggnadsbeskärning är viktigt för lindar som ska planteras som alléträd.
Den stora användningen av just lind i stadsmiljö tror jag hänger samman med att det är ett anpassningsbart träd som har god härdighet och tåligt mot beskärning. Lyckligtvis finns det ett stort antal olika lindar som varierar i format och ståndort. Skogslinden, Tilia cordata, hör till de vanligaste i historiska anläggningar. Den rena arten är inte speciellt bra för alléplantering då den är fröförökad och därmed har väldigt varierande avkommor. Den har också ett kraftigt hängande växtsätt vilket gör att den måste stammas upp väldigt högt i trafikmiljöer. Det finns däremot flera bra namnsorter, t ex Linn E och ’Rancho’ som båda är småväxta för att vara lindar. De blir inte mer än 10-12 meter höga som fullvuxna och har en konisk, äggformad krona som passar in även i smala gator och bostadsgårdar. Sen har vi också ’Greenspire’, min namne som används mycket i städerna idag. Den har en välformad och sammanhållen krona, men blir betydligt bredare och högre än de två förra. Tilia c. ’Greenspire’ vill inte stå blåsigt och i kall jord.
Tilia tomentosa, silverlinden, är en vackert silverskimrande lind som får sin annorlunda färg av de tätt sittande silverfärgade håren på bladens undersidor. Håren skyddar också mot bladlusangrepp, vilket gör att det inte blir någon droppande honungsdagg från silverlinden. Ett extra plus med tanke på användningen som alléträd. Den är mycket värmekrävande, men tål torka och stadsklimat bra. Den blir nästan rund i kronformen som fullväxt.
Stamskott är mycket vanligt på lind och ska helst tas bort så tidigt att de kan ryckas loss.
Skall du välja en lind till klippt häck rekommenderas bohuslind, T. platyphyllos, eller skogslind. Bohuslinden blir stor som friväxande, men svarar bra på beskärning och har använts mycket i häckar kring historiska anläggningar. Den är mer närings- och fuktkrävande än många andra lindar, vilket man ska tänka på vid val av lind till en torrare växtplats.
Vid Övedskloster, i Sjöbo, Skåne, finns en mycket vacker lindallé planterad på den uppbyggda väg som leder rakt norrut från slottet. Dessa träd tror man planterades under senare hälften av 1700-talet, möjligen så tidigt som 1760. Träden bär spår efter en kraftig hamling och i dess spår numera röta, men de ser ändå rätt vitala ut fortfarande. Längs den sk Tvärallén har nyplantering av fröförökade lindar skett under de senaste 10 åren. De uppenbarligen fröförökade lindarna har mycket varierande utseende och har dessutom kronhöjts mycket kraftigt, utan att egentligen ha uppbyggnadsbeskurits alls i sin ungdom. Resultatet är en svajig allé med tveksamt skönhetsvärde.
Tullesboallén är relativt nyplanterad.
Vidare norrut mot Bjärsjölagård har vi en annan lindallé mellan Tullesbo slott och Övedskloster. Även den grundar sig på fröförökat material, men den har vuxit lite längre och stammarna är något rakare. Just uppbyggnadsbeskärningen skulle jag säga är det största problemet många gånger. Har grenverket formats under hela ungdomen behövs sällan några radikala åtgärder under etableringsfasen på den nya växtplatsen.
Doftschersminen har en berusande söt doft i sina benvita blommor.
Men doften kommer jag att minnas länge. Schersminen är en av mina topp 3-dofter. Är det så att vita blommor doftar bäst? Tänk på liljekonvalj, citrusblom, robinia, gardenia, nattviol, honungsros, narcisstobak och många fler. De är alla vita. Plus alla vita rosor, pioner och så syrenen förstås. Mmm.
Schersminen är en, för det mesta, stor och bred buske som kan stå som solitär i en stor plantering eller mitt i gräsmattan, men den kan också användas som en friväxande häck. Fast du ska räkna med en risk för doftöverdos om du planterar alltför många tillsammans. Helst ska du sprida ut doften över en längre period genom att plantera många olika slags schersminer. Doftschersminen, Philadelphus coronarius, är den som inleder i mitten av juni. Det är en hög buske som blir ganska risig om man inte gallrar ur den med jämna mellanrum. Struntar man i att beskära finns det oftast ingen annan råd än att skära ner den helt, då den lätt blir fruktansvärt tät i basen.
Smultronschersminen, Philadelphus ’Mont Blanc’ är betydligt lägre i växten och betydligt kompaktare i sin karaktär som buske. Den blommar något senare och har en ännu sötare doft än doftschersminen. Räkna dock med att den blir rejält bred, så plantera inte för tätt.
Kameliaschersminen har utsökt vackra blommor.
Det finns många fler arter och sorter, men av de senareblommande kan jag dessutom nämna Philadelphus ’Virginal’, kameliaschersmin. Det är en stor, tät buske som har mycket vackra, stora, dubbla blommor i vitaste vitt. Den har en svagare doft än de två tidigare, men kan ändå komplettera dem i blomningstid. Schersminer växer helst i sol till halvskugga på näringsrik jord, även om de tål en del torka i lättare jord.
Full fart på jordgubbslandet nu och jag plockar varannan dag för att hinna med. Varje morgon består frukosten av en enorm skål med müsli och joghurt med härliga färska gubbar. Har dessutom fryst in färska bär, gjort sylt, ätit med glass och vispad grädde, naturella från plantan, jag har mixat till smoothie med andra frukter och… Det är ingen hejd på jordgubbsätandet just nu. Men skörden är ändå inte så enorm som den var ifjol. Bären led kanske lite av torkan i maj. Vattnade ett par gånger, men det räckte nog inte.
Fast den största skillnaden i år är den stora mängd knöliga bär som jag plockar. Knöliga så att de ser ut som boxningshandskar. Vissa partier av bären har massor av prickar, dvs frön, och så är hela bäret liksom hopsnörpt. Det här är en skada som uppkommer efter att jordgubbsstinkflyet varit på besök i jordgubbslandet. Stinkflyna suger på både blommor, kart och färdiga bär och det ger de här missbildade bären som i vissa fall är helt outvecklade.
Jordgubbsstinkflyet övervintrar som ägg i marken och förekommer rätt så allmänt i södra Sverige. De trivs i skogrika och vindskyddade områden. För hemmabruk finns det inte någon bekämpningsmetod mer än att flytta sitt jordgubbsland till en öppnare och mer blåsigare plats. Annars riskerar man att flugan återkommer år från år.
Jag har också en del jordgubbar som blivit angripna av trips. Du känner nog igen symtomen om jag säger att bären blir lite matta i färgen, har svårt att bli röda alls och i konsistensen är lite gummilika. Tripsens nymfer kläcks ur ägg som lagts i jordgubbsblommorna och suger sedan på de mognande bären. Varmt väder gynnar tripsen. Skulle ta lite bilder på tripsade bär att illustrera texten med, men hittade plötsligt inte ett enda.
Det är inte helt klarlagt, men man gissar att det var gallicarosor som odlades i området kring Persien, Babylonien och Grekland ca 1200 år f Kr. Dessa rosor bildade stommen i det som utvecklades till dagens gammaldags buskrosor. Så småningom vandrade rosorna vidare mot Italien, Frankrike och Sverige. De tidigaste gallicarosorna som finns omnämnda här är de som Olof Rudbäck d.ä. planterade i Uppsala botaniska trädgård åren 1658-1685. Det var framför allt ’Officinalis’ och ’Rosa Mundi’. Som störst var rosgruppen vid tidigt 1800-tal då det bara i Frankrike fanns omkring 2000 olika namnsorter till salu. Idag finns endast några hundra sorter bevarade.
Polkagrisrosen Rosa Mundi är troligtvis en sport av Rosa ’Officinalis’.
Speciella kännetecken hos de engångblommande gallicarosorna är att de för det mesta växer på egen rot och skjuter rikligt med rotskott. På så vis är lätta att dela på. De växer bra på lätta jordar, ofta ända upp i zon 5. Det här är buskrosor som oftast inte blir högre än 1 – 1,5 meter och de blommar från korta sidoskott från fjolårsskotten. Beskärningen inriktar sig på att bygga upp rosorna med grenar i olika ålder och grenar som kommer ända nerifrån. Beskär under vårvintern genom att gallra ut de äldsta grenarna ända ner till marken. Spara inga rotstubbar. Under sommaren nyper du av överblommade rosor.
Rosa gallica ’Adèle Prévost’ blommar mycket rikligt.
’Adèle Prévost’ är en härdig sort som har mörkt karminröda till violettskiftande stora blommor. De doftar mycket sött och starkt. Som du kan se av bilden blir de något påverkade av ihållande regnväder när blommorna ska slå ut. Men det är en rätt frisk ros som passar bra i både trädgårdar och offentliga planteringar.
Den franska rosen ’Alain Blanchard’ har en mycket säregen blomfärg. Den är violettmelerad i varje karminrött kronblad och har en tydligt markerad mitt med guldgula ståndare. Doften är inte speciellt stark, men doftar tydligt ros. En superhäftig ros som inte brukar angripas av svampsjukdomar.
