Greenspire Trädgårdskonsult

Ännu ett dåligt dillår

Dill är ju nästan en nationalkrydda i många länder uppe i norr. I Sverige är det midsommar, sill och nypotatis man tänker på, i Finland förknippar jag dill med potatis över huvudtaget, hela året om. Inlagda gurkor, gravlax, dillkött och så kräftor förstås! I Ryssland används dill till mycket, även som krydda i sallad. Det värsta är då att dillen så lätt angrips av diverse små skadedjur som bladlöss, svampsjukdomar, stinkflyn eller sniglar som kan stoppa den tänkta dillskörden helt och hållet.

I höst har jag gjort ett försök med att så en gles rad dill redan i slutet av september. Dillfröna gror när temperaturen är den rätta och då kan man med lite tur ha färsk dill redan i början av sommaren. Vi får se vad det blir. Man måste experimentera, annars lär man sig inget! Den andra metoden som jag testat tidigare och som faktiskt fungerar bra, är inget för vän av ordning, tyvärr. Den innebär att kasta ut dillfrön lite hipp som happ i rabatter, bland andra grönsaker eller i komposten och så plockar du dillkvistar lite runt om i trädgården när du behöver dem till nypotatisen. Det blir lite som ett önskat ogräs, och kan man stå ut med oordningen så är det en betydligt bättre metod att odla dill. Eftersom plantorna ligger glest blir det betydligt svårare för angrepp och skadeinsekter att sprida sig. Så det är mitt bästa dilltips till dig för nästa säsong!

Nävan Rozanne blev århundradets växt på Chelsea

Varje år koras ”Årets växt” under Chelsea Flower Show, i London. Och det är som bekant ingen dussinutställning, utan världens mest prestigefyllda och trendiga trädgårdsutställning. Att synas här är en dröm för många trädgårdsdesigners, att vinna guldmedalj eller Best in Show, är få förunnat. Att få titeln Årets växt är en klar väg till framgång, och för denna självsådda korsning har framgången varit omedelbar.

Historien bakom nävan ’Rozanne’ börjar i en privat trädgård i Somerset, England. Pensionärsparet Rozanne och Donald Waterer hade upptäckt en självsådd näva med större blommor och kraftigare blad än deras andra nävor. Man har kommit fram till att den uppkom efter korsning av två nävor som härstammar från Himalaya, nämligen Geranium himalayense och Geranium wallichianum ’Buxton’s Variety’. Sticklingar från denna planta kom i händerna på plantskolisten Adrian Bloom som äger den framgångsrika perennplantskolan Blooms of Bressingham. Han förökade upp fler exemplar och testade dem i olika miljöer, bl a i USA. Adrian Bloom visade ’Rozanne’ första gången på Chelsea år 2000. Därefter har den kammat hem åtskilliga priser både i USA och i England.

Vilka egenskaper har då denna lilla blomma som gör den så åtråvärd? En av de främsta är givetvis den otroligt rikliga blomningen. I juni börjar de stora himmelsblå, uppåtriktade blommorna så ut. Och sen håller den på till slutet av september. Blommorna har ett vitt öga och mörka ränder som strålar ut från mitten. Bladen som är mörkgröna, breda och täta bildar snabbt marktäckande mattor som stoppar ogräset. Det är en ypperlig, lättskött växt för slänttäckning i soliga-halvskuggiga lägen. Den trivs på både torrare och fuktigare mark, så länge som jorden är väldränerad. ’Rozanne’ blir ca 40 cm hög och minst lika bred. Den är dessvärre inte helt lättförökad, men äldre plantor kan man försöka dela på, annars får man köpa fler, helt enkelt!

Ny trädgårdsbok från Claus Dalby

Den danske trädgårdsmästaren Claus Dalby är en känd trädgårdspersonlighet i Danmark. Han förekommer flitigt i tv, publicerar täta inlägg på sin välbesökta blogg och har även gett ut en bok alldeles nyligen, som heter ”Den hvide have”. Den är skriven på danska, men att läsa danska är alls inte lika svårt att förstå som att lyssna på danska, så ge den en chans ändå. För bilderna, som Claus för övrigt har tagit själv, är mycket läckra och dessutom lärorika.

Jag ser det här som en inspirationsbok för trädgårdsdesignern, framför allt i olika växtkombinationer och -kompositioner. Det är mycket vitt, men sparsamma accenter i andra färger förekommer givetvis. Claus Dalby tar avstamp i The White Garden i Sissinghurst, men gör det på sitt eget sätt. Växterna namnges med sina vetenskapliga namn, så det är inte svårt att följa med i bildtexterna. Boken är mycket rikt illustrerad och man orkar inte ta in så många kapitel åt gången eftersom bilderna är mycket detaljrika. Layouten är välgjord om än ibland lite plottrig med alla småbilder. Boken är tryckt på halvmatt papper och ger ett gediget intryck som produkt. Du hittar boken i näthandeln för ca 340 kr.

Afrikas blå lilja är en förförisk växt att samla på

Agapanthussläktet, dvs Afrikas blå lilja, eller kärlekslilja som den även kallas ibland, finns numera i många olika namnsorter i handeln. De flesta är härligt himmelsblå i olika skiftningar, men det finns också helt vita, lilablå och även de med randiga blommor. En del blommar under hela sommaren ända till frosten kommer, medan andra har en kortare blomningstid. Det engelska samlingsnamnet för Agapanthus är Lily of the Nile, som kanske är något missvisande då växten egentligen härstammar från Sydafrika. Du kan också se namnen African Blue Lily och African Bluebell. Men det sätter ståndortsbetingelserna någorlunda rätt i alla fall. Det rör sig alltså om det som vi i dagligt tal kallar medelhavsväxter. Växter som trivs med heta, torra somrar och frostfria vintrar.

’Peter Pan’ är en lågväxande sort av Agapanthus africanus som inte blir mer än 40-50 cm hög. Den är mycket rikblommande och används i något varmare klimat än vårt ofta som kantväxt i rabatter och planteringar. Vilken härlig syn! Hos oss måste den tyvärr tas in för vintern och övervintras frostfritt.

Klockagapanthus, Agapanthus campanulatus, kan övervintra på friland upp till svensk zon 2 om man täcker den med löv och ris. Annars kan man förvara den inomhus i källare eller garage tills frostrisken är över. Klockagapanthus vissnar ner till vintern och därför kan den stå helt mörkt och utan vatten. Men det får inte vara ett för varmt ställe, då blir det mindre blommor nästa år. Klockagapanthus tål lite mer vatten under växtsäsongen, men jorden måste vara väldränerad så att rötterna inte blir stående i fukt.

Några tips för vinterförvaring av dina agapanthus: övervintra krukorna i plusgrader, men det får inte bli varmare än +10 grader. Titta till dem då och då och kolla så de inte har drabbats av t ex bladlöss ifall de har gröna blad kvar. Ge dem en liten skvätt vatten, 1 dl eller så var tredje-fjärde vecka. Mer än så behöver de inte. Är plantan helt nervissnad behöver den inget vatten alls. Låt plantan stå så till april ungefär då du försiktigt börjar väcka den och vänja den vid utetemperatur och mer ljus. Då putsar du bort alla bruna blad och gamla blomställningar.

Man kan själv fröså sina agapanthus, men det dröjer många år innan de börjar blomma. Plantorna delas med 5 års mellanrum, om de vuxit sig för stora. Tänk på att tvätta händerna noga, eftersom rötterna är giftiga! En såg är det bästa redskapet vid delning, för knölarna är ofta väldigt kraftiga och tätt ihopvuxna. Annars kan du plantera om växten i lite större kruka vart tredje år ungefär. Men ge den inte för fet jord och för stort utrymme, för då blir det mest bara blad! Ibland kan du köpa torra knölar i trädgårdsbutiker, oftare säljs de färdigplanterade i knopp. Du kan också handla Agapanthus på nätet, t ex det engelska företaget Pine Cottage Plants har ett jättestort sortiment. I skrivande stund har de 52 olika namnsorter!

Föröka buskar med vintersticklingar

En vinterstickling är en ”pinne” tagen från ett förvedat årsskott av en buske eller ett träd. När växten har gått i vintervila har årsskottet fått en kraftigare bark och hela skottet har blivit hårdare. Det är viktigt att sticklingen är förvedad om du ska sticka den. Speciellt toppen kan ha svårt att ta sig om den är lite mjuk.

När höstlöven fallit är det dags att ta vintersticklingar. — Sticklingen ska vara mellan 5 och 7 knoppar lång.

Klipp av grenarna med en vass sekatör och räkna knopparna, eller egentligen noderna. Du behöver ha 5-7 noder per stickling. Man kan gärna använda nedre delen av årstillväxten, och inte toppen, så du kan få många sticklingar per gren. De bästa sticklingarna har tjockleken av en blyertspenna.

Korneller är lättförökade med hjälp av vintersticklingar. — Vintersticklingar ger mängder av nya plantor till ingen kostnad alls.

Du kan trycka ner pinnarna i krukor, i kallbänk eller på friland. Det är bra med ett genomsläppligt material i ytan, som sand eller perlit. Tryck till med fingertopparna runt sticklingen så att inga luftfickor bildas, för då blir det inga rötter. Två tredjedelar av pinnen ska vara under jord, så det är bra med en djup bädd eller kruka. Håll sanden fuktig, men akta så det inte börjar mögla. När våren och värmen kommer börjar sticklingarna rota sig. Vissa arter behöver inte många plusgrader för att utveckla rötter direkt från knopparna. Kornell är en sådan växt och vinbär likaså. Båda är riktiga nybörjarväxter i sticklingsvärlden.

Syrenbuddlejan är en växt som är lättförökad via vintersticklingar. — Syrenbuddlejan är lätt att föröka med vintersticklingar.

Andra arter som trädgårdskonsulten kan rekommendera att ta vintersticklingar från är hortensia, murgröna, forsythia, benved, liguster, pil, buddleja, fikon, vildvin, weigela, schersmin, smällspirea och kaprifol. Bland andra. Du kan gärna prova med annat också, för vem vet om det tar sig!

Vackra vaktelbär vaktar många dörrar i december

Surjordsväxten tuvvaktelbär är senhöstens mesta prydnadsväxt sedan den lila prydnadskålen gått och blivit omodern. Den härstammar från skogsområden i Nordamerika där den sprider sig ungefär så som lingonriset gör hos oss. Och de är ju ganska lika varandra. Fast vaktelbäret är kraftigare och får större bär. Den är inte heller lika härdig, utan ska helst täckas med löv över vintern. Plantera i rhododendronjord i det genomsläppliga torvpartiet och gödsla bara sparsamt. Men glöm inte att vattna om jorden blir torr. Eftersom rotsystemet är ganska grunt finns det annars risk för att plantorna torkar.

Vaktelbäret, Gaultheria procumbens, blir ca 15 cm hög och blommar under sensommaren med vita, klockliknande blommor som faktiskt påminner en del om lingon de också. Men det är nog ändå bären på senhösten som vi ser som plantans största prydnadsvärde och orsaken till att den blivit en eftertraktad växt för höstfägring i kruka. Bären sitter kvar länge, men efter en stark frost brukar hela plantan vissna. Men du hinner oftast njuta av de granna bären under många veckor, så det är väl värt att plantera det kära vaktelbäret.

Fräckt ormskägg senaste nytt i trädgården

Passade på att handla in perennplantor i förra veckan när det var halva priset i plantbutiken. Det är inte så ofta man får en chans att fynda mörkt ormskägg, men nu var det definitivt läge! Den svarta sorten Ophiopogon planiscapus ’Nigrescens’ är en mycket dekorativ liten växt som tyvärr är ganska svårfotograferad. Den behöver definitivt en lysande, gärna limefärgad bakgrund för att lyfta.

Mörkt ormskägg härstammar från Japan där den gärna växer i skuggigare lägen på låga berg. Det är en gräsliknande växt, men du hittar den inte i gräsboken för den är släkt med liljekonvaljen. Det kan man tydligt se när den blommar, för då visar sig de små, halvrunda klockorna sig ovan bladverket. Bladen är mycket smalare än hos liljekonvaljen och de utvecklas från tjocka jordstammar som fungerar som underjordiska utlöpare.

Till hösten kommer de svarta bären som är mycket dekorativa och sitter kvar på plantan långt in på vintern. Vintern kan vara ett knepigt kapitel för denna växt då den inte är fullt härdig. Det är viktigt att ormskägget planteras i en välgenomsläpplig, men torvrik jord. Vatten får inte bli stående kring plantan om vintern. Bättre i så fall är att ta in den och förvara den som krukväxt. Till våren planterar du ut den i ett halvskuggigt stenparti eller i rymlig kruka. Den passar mycket bra ihop med det gulrandade hakonegräset Hakonechloa macra ’Aureola’ som skapar en fin kontrast i bladfärg.

Ljussättning utomhus skapar stämning i höstmörkret

Köpte den alldeles nyutkomna boken Belysningsboken – Så ljussätter du utomhus av Torbjörn Eliasson. Jättefin, jättepedagogisk och till och med jag som inte är teknikens underbarn tänker att det där måste jag ju kunna fixa!

Fotografierna av Szymon Roziewicz samspelar med texten så man fattar vad författaren vill få fram. Det här är en bok både för hobbyträdgårdsmästaren liksom för proffset som vill få tips och råd inför belysningsval och val av fokuspunkter. Torbjörn pratar mycket om skillnaden mellan kallt och varmt ljus och svarar på vanliga frågor som folk brukar ställa på de belysningskurser han ordnar.

Författaren är ljusdesigner på White Arkitekter sedan över 20 år tillbaka och har dessutom varit knuten till det höstliga ljusevenemanget Lights in Alingsås. Jag gillar det enkla greppet och hans tydliga skisser som gör att jag skannar av marknaden på lättinstallerad utomhusbelysning för att göra något mörkervackert utöver julgranen redan i år. Ett inspirerande stöd för varje trädgårdsdesigner!

Blyblomman är en vanlig trädgårdsväxt i medelhavsområdet

Blyblomman är en rikblommande medelhavsväxt med en stor växtkraft. — Blyblomman finns i ljusblått och vitt.

Blyblomman kan man ibland hitta som krukväxt hos oss, även om jag misstänker att den var vanligare förr. Det är en vanlig rabatt- eller häckväxt i varmare klimat och fyller även en funktion som fågelgömsle. I sin bäst tillväxt blir den upp till 3-4 meter hög och lika bred. Jag har sett den användas som klippt häck, som marktäckare och som klättrande mot staket. Blyblomman svarar bra på klippning och formar därför lätt täta häckar. Den är vintergrön och blommar under en lång säsong med sina ljusblå blomsterskyar.

Som de flesta andra Medelhavsväxter så tål blyblomman inte frost och hos oss odlas den främst i uterum eller som krukväxt som får stå ute under sommaren och sedan förvaras frostfritt över vintern. Den vill inte torka ut, så regelbunden vattning måste man komma ihåg. Blanda gärna citrusgödsel i vattnet, så får växten just de näringsämnen som den längtar efter. Man kan gärna plantera blyblomman i citrusjord också, men vanlig krukväxtjord tror jag fungerar bra det också.

Det finns bara ett problem och det är att jag samlar på mig på tok för många medelhavsväxter som kräver svalt och ljust vinterförvar. Det finns liksom inte plats. Hade behövt ett eget orangeri snart!

Droppbevattning är effektivt och resurssnålt

Sedan några veckor tillbaka är det inga problem med grundvattennivåerna längre, men ett tag var det lite kritiskt när brunnarna sinade på olika håll. Det är krångligt att bära vatten och köra vatten när man är van att bara vrida på kranen. Plus att man jämt måste tänka på att snåla med vattnet och inte använda mer än det absolut nödvändigaste. Inte heller växterna har det så lätt vid torka. Vattnet behövs förutom för tillväxten, även för fotosyntesen, för näringstransporten, för att kyla bladen och för att behålla vävnadstrycket så att växten orkar stå upprätt.

Ju varmare och blåsigare väder, desto mer vatten avdunstar växterna. För att kompensera för vattenavgången mitt på dagen skulle man behöva vattna som mest just då när det är som allra varmast. Men det är dålig ekonomi, eftersom det mesta genast avdunstar från jorden. Genom att installera droppbevattning kan man ge växterna vatten precis vid den tidpunkt på dygnet då de behöver det som bäst. Droppslangen kan man lägga uppe på jordytan eller gräva ner en bit, alternativt täcka med bark.

Det finns många fördelar med droppbevattning när vattnet hamnar exakt där det ska – i växternas rotzon. En är att du kan spara på vatten eftersom inget vatten blåser bort eller avdunstar. Har man smala eller små ytor blir det mycket spill genom att vattna med spridare. Många växter är känsliga för att få vatten på bladen. Särskilt i samband med starkt solljus kan bladen få brännskador. Mögel orsakas också av ständig fukt i bladen. Genom att inte vattna hela ytskiktet blir inte jorden så kompakt med en hård skorpa ytterst, utan syret kan ta sig ner hela vägen till växternas rötter. Ogräset trivs inte lika bra, eftersom växterna utnyttjar vattnet maximalt, medan övrig jordyta hålls torr. Har du väldigt kalkhaltigt vatten så är det bäst att gräva ner slangen en bit för att slippa igenkalkade slangar. Kalken fälls ut när den kommer i kontakt med luftens syre, men med slangen under jord blir problemet mycket mindre.

Det finns både grövre och klenare slang, men det bästa är att jämföra med volymen per timme som sipprar ut genom varje hål. Till växter med lägre vattenbehov kan en tunn slang vara precis lagom, men den räcker inte till för stora träd. Vid plantering av häck kan det vara en god idé att lägga ut en droppslang och vattna regelbundet under de första säsongerna tills plantorna har etablerat sig ordentligt. Ju lägre växter, desto tunnare slang klarar man sig med.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: