Blogg

Varför tappar olivträdet bladen om våren?

Olivträdet kan sätta frukt även i vårt kalla klimat.

Jag plockade ner mitt olivträd från den svala övervinteringen på vinden till det 19-gradiga sovrummet i början av mars för att ge det en liten tillväxtperiod innan det skulle få stå ute om dagarna i vårvädret. Men det blev inget vårväder i mars och nu står jag med ett olivträd som börjat växa till sig ordentligt och som längtar efter ljus. En sak kan man vara säker på och det är att vädret kan man inte styra. Men det här får bli sista året, nästa vår har jag åtminstone ett växthus att ställa det i under mars månad.

Olivträdet blomma i april-juni med små gulvita blommor.
Olivträdet blommar i april-juni med små gulvita, vindpollinerade blommor.

Många, liksom jag upplever att deras medelhavsväxter har svårt att klara sig igenom vintern och våren, utan ohyra, med livet i behåll. Ofta blir det ett kraftigt bladfall just i skarven mellan årstiderna. Men för dessa växter är det snarare sommaren som är den svåra årstiden när de växer i sin naturliga miljö. Dagstemperaturen går lätt över 40 grader och marktemperaturen kan sträcka sig upp emot 70 grader. Då gäller det att ha ett smart avdunstningsskydd för att hålla inne med så mycket som möjligt av vatten. Håriga, silvriga blad och små klyvöppningar är ofta deras recept för att förhindra onödig avdunstning. Ibland kan man dessutom se att de rullar ihop bladen som en extra åtgärd.

Olivträdet kan få ullöss om det förvaras alltför mörkt och varmt.
Ullössen skyddas av ett bomullsliknande ludd som syns i grenvinklar och på unga skott.

 Problemet hos oss i kalla Norden är istället förvaringen vintertid. Den som har tur äger ett tempererat uterum. Under vintern är det toppen för ett olivträd med ljus förvaring i 5-10 plusgrader. Då behöver de nästan inget vatten alls. Men när solen börjar värma fram mot vårkanten och trädet sätter igång att växa glömmer vi just bort att vattna. Får olivträdet inget tillskott av vatten som täcker den ökade tillväxten och avdunstningen så faller bladen. Man kan höra det rassla och ser med fasa framför sig ett skalperat olivträdsskelett.

Olivträden behöver vatten när de startar tillväxten.
Olivträden, ett litet och ett stort har fått komma ut.

Men oftast är det ingen fara – det kommer fram nya blad under sommaren när du släppt ut växten på grönbete. Men för att undvika rasslet – passa med vattenkannan ett par gånger i veckan. Och håll koll efter skadegörare. Ullöss är vanliga på olivträd. Du ser det som vita bomullstussar som hänger i grenarna. Därinne sitter de små lössen skyddade. Klipp bort angripna grenar och tryck ner Provadopinnar i jorden. Man kan försöka duscha med såpalösning också, men det kräver uthållighet. Det gäller att inte ge upp!

Vintergäcken tittar upp tidigt om våren

Vintergäcken trivs bra i skogsbrynet som värms upp tidigt om våren.

Beroende på plats så kan du få se vintergäckens gula bollar genom snön redan i februari. Längs solvärmda husväggar och i tidigt uppvärmda rabatter trycker den sig upp och bryr sig inte ett dugg om kalla nätter och sena snöoväder. Vintergäcken härstammar från Mellaneuropa och sprider sig lätt med både sidoknölar och frön. Det är en knölväxt som klarar de flesta jordar, men trivs bäst i mullrik jord med god kalkhalt. Den vill inte stå med rötterna i vatten, utan jorden ska vara väldränerad.

Knölarna är mycket torkkänsliga och ska blötas innan de planteras. Välj en plats där du inte rotar så mycket med hacka och spade, utan där knölar och finrötter får vara ifred och gärna skuggas av andra växter under sommaren. Gräsmattan är ingen bra idé, för vintergäcken klarar inte konkurrensen med gräset. I sällskap med snödroppar är ett bra tips, för de har liknande önskemål om växtplats.

Vintergäckens gula bollar tittar upp ur snön.

Vintergäck, Eranthis hyemalis, tillhör familjen ranunkelväxter och har en typisk ranunkelformad blomma. Blomman är alltid gul, men det finns både fyllda och doftande varianter. Den har den här starka gula färgen som jag inte gillar, förutom allra tidigast på våren, då inga andra fäger lägger sig i. Då kan den gå an. Därför har jag också planterat mängder av gula påskliljor i skogsbrynet. Och vintergäcken har tagit sig in på egen hand. Men trots att de inte är så många än, så är jag väldigt glad för de små gula bollarna i snön.

Basilikan står på tillväxt

Basilikan är en värmeälskande kryddväxt som härstammar från indiska tempelträdgårdar innan den hamnade i Italien och medelhavsområdet där vi vanligtvis placerar den idag. Tänk på det, och ge den en varm och solig plats för att den ska trivas bäst. Det är därför som plantorna faktiskt brukar bli bättre i det soliga fönstret eller växthuset än ute i kryddlandet.

Basilikan gror fort och ger massor av småplantor.

Basilika är lätt att så från frö i omgångar, hela säsongen. Fröna är ljusgroende, så täck dem inte med mull. Jag bredsådde i ett större kärl för några veckor sedan. Skolade om dem i mindre krukor för 10 dagar sedan. Då såg de ut som på bilden ovan.

Basilikaplantorna ska ha mycket värme och solljus.

Idag har de växt till sig ytterligare och vaktas nu i fönstret av Snuffelisa. Hon nosar på de aromatiska bladen lite försiktigt, men har inte ätit på dem än. Annars är det mest rumssparrisen hon går hårt åt. Den har ju så härligt slängiga grenar som man kan jonglera med.

Basilikan är en lättodlad och aromatisk kryddväxt som många gillar.

Skörda basilikan hela säsongen. Den kräver mycket vatten och gärna ljummet vatten. Jag brukar ställa krukan i en skål och vattna underifrån för att slippa det som ser ut som rothalsröta. Vattnar du den regelbundet med växtnäring så håller den sig frodig och producerar ständigt nya skott. Du ska toppa plantan och inte plocka blad nerifrån på stjälken, på så sätt fortsätter den att växa.  Basilikan är stommen i min kryddsamling och jag använder den till mycket. Bara riva åt sig några toppskott och lägga på smörgåsen. Riva smått i tomatsåsen eller auberginegrytan. På varma mackor och till tonfisksallad mm. Att riva bladen istället för att hacka dem ger mest smak. Tillsätt dem sist i varma rätter, precis innan du ska servera, för aromerna försvinner fort.

Vad ska man helst låta bli att beskära?

Stympade björkar som aldrig återfår sitt forna utseende.

Det finns växter som har ett samlat och vackert växtsätt som sällan behöver beskäras. Torra och döda grenar plockar du givetvis bort och likaså eventuella korsväxande grenar som riskerar att börja skava på varandra. Har man då även haft slutstorleken klar för sig vid plantering så finns det utrymme runt om för växten att utveckla sitt naturliga utseende. Det här gäller oftast träd, eftersom många buskar tenderar att bli risiga efter ett antal år och då måste föryngras. Men det finns trädarter som du helst inte ska röra.

Björken hör till de träd som helst inte ska beskäras.Jag har svårt att se nyttan i att beskära
t ex en björk. Björkar finns både i mindre och större format. Vill du ha en liten björk inom zon 1-4 så kan den rödbarkiga kopparbjörken, Betula albosinensis, vara ett bra val. Den blir till ett vackert solitärträd på 12-15 meter och inte bredare än 5-6 meter. Torktålig och klarar de flesta jordar. Den kritvita himalajabjörken, Betula utilis ’Doorenbos’ ligger närmare till hands om det är den vita fina barken du vill åt. Vill gärna ha svagt sur och fuktig jord. Men den har samma storlek som den föregående.

Körsbärssläktet innehåller en mängd vackra arter och sorter med olika växtsätt. Har man bara lite plats är det smart att välja t ex en Prunus x ’Spire’ som får en smal krona och vackra, enkla rosafärgade blommor. Dessutom har den en vacker höstfärg. Prunus x serrulata ’Amanogawa’ är en annan smalkronig körsbär som växer pelarformigt, men förtrollar med sin rikliga blomning i ljust rosa.

Huvudlöst beskurna körsbärsträd är för alltid förstörda.

Det finns alltså ingen anledning att gå åt träden så här bestialiskt bara för att de inte passar in i den givna ytan. Jag tror här är en flock glanskörsbär Prunus serrula, som man valt att begränsa i storlek på ett mycket amatörmässigt sätt. Här är inte ett rätt på de här träden. Det skär i hjärtat att se sådant här. Tappar och riskvastar och ett helt förstört naturligt växtsätt. Hur många gånger har jag inte dessutom sett att prydnadskörsbär beskurits hårt in på grova stammar eller grenar för att man trott att en hamling skulle lösa problemet med hängande eller skuggande grenar. Du kan lika gärna ta bort allt med en gång, för det blir inget mer. Trädet dör. Ett körsbär skjuter aldrig nya skott från äldre ved.

Stympade glanskörsbär kunde lika väl ha sågats ner helt.

Tänk dessutom på att både björkar och körsbär räknas till blödarna, dvs de ska inte beskäras om våren, eftersom de savar rikligt och riskerar att förlora mycket kraft genom såren. Och hästkastanjen blir sig aldrig lik om du går på den med sågen. Har du inte plats – välj ett annat trädslag. Eller om jag säger så här: Välj vilket träd du vill, men tänk efter hur mycket plats du har och vilken jordmån som finns på platsen. Svårare än så är det inte. Då blir det perfekt!

Föröka pelargoner från sticklingar

Pelargoner är bra nybörjarväxter och kul att experimentera med för den mer avancerade trädgårdsmästaren. De kräver inte så mycket och dör inte av vattenbrist på direkten om man skulle råka glömma att vattna dem på några dagar.

Pelargoner rotar sig snabbt i ett glas vatten.

Du kan lätt föröka dina pelargoner själv med hjälp av sticklingar från egna moderplantor. Skotten rotar sig på några dagar i vatten eller i fuktig planteringsjord med en plastpåse över. Du kan också köpa färdigrotade sticklingar (bilden nedan) och få ett ännu säkrare etableringsresultat.

Sticklingar av hängpelargon som är rotade och klara att plantera om i blomjord.

Plantera om sticklingarna i en bra krukjord så snart du fått hem dem. Blomjord av lite grövre slag brukar passa pelargonerna. Alltså med inslag av lite barkbitar, grövre torv eller kompost. Du kan lätta upp jorden och ge den bättre genomsläpplighet genom att blanda i perlite. Perlite är små smulor av frigolitliknande material som även säljs under namnet vermikulit. Den förhindrar att jorden blir för våt och sur. Något som pelargoner är speciellt känsliga för.

De nyplanterade sticklingarna ställs ljust, men inte i direkt sol. Vattna dem lätt och låt aldrig vatten bli stående på fatet. Plocka bort blomknoppar som utvecklas under de första veckorna. Plantan behöver nu all energi för att bilda nya rötter och växa till sig. Blomningen får vänta lite till.

Pelargonskott utvecklar lätt rötter i ett glas med vatten.

Väljer du att ta sticklingar från egna övervintrade pelargoner kan du ställa dem i vatten tills de rotat sig eller plantera dem direkt i kruka. Jag brukar gå omvägen genom rotning för jag är lite lat att gå ut i förrådet och förbereda krukjord. På det viset får jag en vecka extra tid på mig. När rötterna har kommit fram så här kan du plantera dem. Sätt 2-3 stycken per kruka. Håll sticklingarna under uppsikt så inte bladen börjar mögla. Då har du gett för mycket vatten och det finns dessutom risk för syrebrist i jorden. Du kan fortsätta att ta sticklingar hela sommaren tills du har fått så många plantor som du har plats för.

Lite bildplock från pågående mässan Skånsk Trädgård

Till och med på söndag pågår Hem & Villa-mässan med underavdelningen Skånsk Trädgård i Malmö. Det bjuds på mycket ögongodis med trädgårdstema, men mycket som ligger under rubriken trädgård kan jag tycka är mest inredning och mode. Men jag är kanske lite kinkig. Allt hänger ju ihop på något sätt till slut i alla fall.

Orangeriet från Qvesarums byggnadsvård är ett karaktärsfullt byggnadsverk.

Kunde inte undgå att beundra Qvesarums orangeri ’Victoria’. Har sett den vitmålade ’Linnea’ ute hos företaget i Slogstorp, men den här oljade varianten är ännu underbarare. Det som gör halva intrycket är sockeln, som helst ska vara murad för äkta arts and crafts-känsla.

Bergisa sysslar med blommor i tyger och garner, men givetvis också äkta blomster i trädgården.

Tovade blomster är också stor trädgårdskonst.

Gladast på mässan tror jag var Bergisa Hildebrand i Skånska Trädgårdsföreningens monter. Hon är en glad trädgårdsamatör som också jobbar med textil formgivning. Notera den vackra hatten och årets tovade blomsternyheter i kransen på väggen. De är så läckra!

Spaljéer i rostigt järn står sig fint mot en rosa rhododendron.

Fortfarande är trenden mycket rostigt järn i trädgården. Spaljén ovan kommer från Flyinge Plantshops monter. Jättefin ihop med den nyutslagna rhododendronen.

Råkor i plast var en humoristisk blinkning åt alltför allvarliga trädgårdsentusiaster. Garanterat den mest fotograferade grejen i Flyinges monter! Fast man får nog förankra dem i en pinne om de ska hålla sig kvar när vinden viner över den skånska slätten!

Inte trädgårdstomtar, men trädgårdspippi som ger trädgården en lekfull touche.

Vårvinter bra tid för hamling av pilar

Pilar hamlas med regelbundna intervaller för att stammen ska orka bära upp den stora grenmassan.Hamlingen som metod härstammar från tiden när man tog tillvara lövade kvistar som vinterfoder till djuren. Ask, lind, lönn och även pil var vanliga träd som man tog foder från. Pilarna hamlades också för att få material till korgbinderi och liknande. Idag är det främst en beskärningsform för att följa traditionen i t ex det skånska odlingslandskapet med pilevallar.

Motorsågen är inte rätt redskap att använda för beskärning av pilar eller andra träd för den delen.
Precisionen är inte den bästa med motorsågen, så håll dig till sekatör och handsåg.

Pilarna är tåliga träd som kan uppnå en ansenlig ålder tack vare rätt utförd hamling. Men man kan också förstöra dem med felaktiga metoder. Motorsågen är inte rätt redskap att använda, eftersom den lätt sliter i de sega grenarna och man frestas att ta lite för nära stammen. Man ska inte skära i barken eller kapa bort hela huvudet! Trädet saknar förmåga att sätta nya skott från den öppna stammen. De ”sovande” knoppanlagen eller adventivknopparna sitter nämligen strax under barken i kambiumskiktet.

Skotten avlägsnas så nära stammen som möjligt vid hamling.

Hamlingen av pil startar när träden är unga. De ska ha kommit igång med sin tillväxt i några år och format en stamhöjd på ca 2 meter. Första beskärningsåret kan man bara begränsa höjdtillväxten genom att knipa av toppskottet, men låta sidogrenarna försörja trädet ett år till. De första åren kan man dessutom gärna spara några ”saftdragare”, dvs klena skott som får igång tillväxten tidigt om våren. Senare är en beskärning av alla grenar varje till vart tredje år lagom intervall. När grenarna kapas av tätt intill stammen formar de på sikt ett ”huvud” som får en klubblik form. Observera att när ett träd väl har börjat hamlas får man hålla på i hela dess livstid. Det är ett åtagande man får räkna med i sin arbetskalkyl.

Vid hamling används sekatör och handsåg.
Ett virrvarr av grenar har bildats under förra växtsäsongen och vissa är t o m för grova att kapa med sekatör.

Sekatör och handsåg är lämpliga redskap när man utför hamling. Därtill är stegen bra att ha så man kommer upp i kronan och slipper att belasta axlar och nacke för mycket i en felaktig arbetsställning. Det allra bästa faktiskt är om man kan arbeta i par, för då slipper man flytta stegen så mycket och jobbet går raskt framåt. Dessutom är det roligare att jobba tillsammans!

När träden blir äldre blir det hamlade huvudet grövre.

Resultatet efter hamling: raka fina rader av snaggade pilhuvuden. Och en massa ris!

Gillenia är en härlig, men lite anonym perenn

Gillenian har vita, stjärnformade blommor med långa, smala kronblad.

Minns inte riktigt var jag såg den först, men det var i en halvskuggig woodland-miljö där solens ljus spelade med skuggorna från vajande blad. Vita stjärnor som såg ut att sväva över bladverket. Gillenia trifoliata heter fantasilöst detsamma på svenska, nämligen gillenia. Namnet kommer från den tyska botanist som upptäckte växten i Nordamerika någon gång under sena 1600-talet.

Gillenians vita blommor står som en sky ovanför bladverket.

Gillenian är en växt med luftig framtoning som verkar i det tysta, kan man säga. Den kräver nog lite trädgårdsmognad för att man ska upptäcka den. Det är inget pang på här inte, utan viskande smyger den in mellan grannarna i rabatten. Trivs tillsammans med olika lägre prydnadsgräs eller blå alpmartorn.

Fem smala kronblad bildar gillenians stjärnformade blommor.

Det är en ganska lättskött växt utan speciella krav. Ge den en väldränerad och mullrik jord som hålls lätt fuktig. Sol till halvskugga är ett bra läge, men den tål även ljus skugga. Det är en ganska långsamväxande växt som bör få tid på sig att etablera sig. Flytta alltså inte runt på den i onödan. Lite beroende på närings- och fukttillgång blir gillenian 30-80 cm hög. Den blommar i juli-augusti och får en grann, röd höstfärg.

Fram med övervintrarna

Nu när dagarna blivit längre och ljusare kan du börja plocka fram de sk övervintrarna som stått svalt hela vintern för att förbereda dem på en vår. Annars blir startsträckan onödigt lång i väckningen. Då tänker jag på de frostkänsliga medelhavsväxterna som du tog in i höstas för att få dem att överleva vintern.

Citrusträden är ju små underverk i och med att de bär på fruktanlag och frukter hela året om. En citron t ex tar över ett år på sig för att mogna. Citrusträden övervintrar ljust och svalt i vårt klimat. 5-15 plusgrader och sparsam vattning i ett ljust fönster är precis lagom. När man plockar fram dem i rumsvärme efter en sval vinter tar de några veckor på sig att utveckla knoppar och sen kommer blomdoften! Har du ingen frostfri veranda eller kallvind kan de också klara vintern på fönsterbrädan, men se upp för spinn. Duscha växten ofta och ge den gärna en egen lampa med stödljus.

Citrusträden övervintrar svalt och sätter frukt hela året om.

Agapanthus, eller Afrikas blå lilja, är också en växt som ska stå frostfritt över vintern. Den behöver nästan inget vatten alls, utan klarar sig på det som finns lagrat i de saftiga rotknölarna. Faktum är att för mycket vatten är säkraste sättet att ta livet av Agapanthus under vintern. Många blad vissnar ner och den ser ganska risig ut så här dags, men jag låter den stå i vinterförvaret ett tag till innan jag väcker den. Står de i rumstemperatur får de lätt löss och utvecklar svaga, blekljusa blad.

Afrikas blå lija är en vacker växt som ska stå svalt över vintern.

När frostrisken är över längre fram i vår går de direkt ut efter en grundlig putsning. Alla bruna blad bort och gamla blomstänglar klipps ner och du vattnar igenom den ordentligt. Den tar ett tag innan den går igång och blomningen inträder ganska sent på sommaren. Å andra sidan håller den fortfarande på för fullt när jag plockar in den för de första kalla nätterna.

Agapanthus tar tid på sig att börja växa och sätta knopp.
Så här ser Agapanthus ut i början av sommaren.

Papegojbusken är en exotisk bredväxt buske

Papegojbusken är en bred buske med vacker höstfärg.

Alltför sällan träffar man på på den vackra papegojbusken, Parrotia persica. Delvis beror det förstås på dess svaga härdighet, man brukar säga att den går upp till zon 1-(2). Men det kan vara väl värt att prova om du hittar den i handeln och har ett skyddat läge att erbjuda växten. För det här är en buske med praktfull höstfärg. På mina första bilder här på sidan har den precis börjat skifta i färg.

Parrotian börjar anta sin höstfärg.

Den är nära släkt med trollhasseln, Hamamelis, och det kan man se på kvistarna samt på frökapslarna som liknar kryddnejlika och även på den föredragna växtplatsen. Den gillar sol, men trivs också i halvskugga. Ju soligare läge, desto starkare höstfärg. Tänk på att jorden ska vara mullrik och ha god fuktighet. Ett pH-värde kring 6 är lagom.

 I hemlandet Iran blir växten närmare 5-6 meter och antar trädform, hos oss är den oftare bredare än hög, maxhöjd ca 3 meter. Grenarna växer ganska horisontellt och bladverket är något överlappande. Bladen är både vågiga och glansiga, något mitt

emellan bok och trollhassel i utseendet.