Blogg

Knöliga jordgubbar i år

Jordgubbarna mognar i rasande takt just nu.

Full fart på jordgubbslandet nu och jag plockar varannan dag för att hinna med. Varje morgon består frukosten av en enorm skål med müsli och joghurt med härliga färska gubbar. Har dessutom fryst in färska bär, gjort sylt, ätit med glass och vispad grädde, naturella från plantan, jag har mixat till smoothie med andra frukter och… Det är ingen hejd på jordgubbsätandet just nu. Men skörden är ändå inte så enorm som den var ifjol. Bären led kanske lite av torkan i maj. Vattnade ett par gånger, men det räckte nog inte.

Stinkflyet suger på blommor och kart och orsakar missbildade jordgubbar.

Fast den största skillnaden i år är den stora mängd knöliga bär som jag plockar. Knöliga så att de ser ut som boxningshandskar. Vissa partier av bären har massor av prickar, dvs frön, och så är hela bäret liksom hopsnörpt. Det här är en skada som uppkommer efter att jordgubbsstinkflyet varit på besök i jordgubbslandet. Stinkflyna suger på både blommor, kart och färdiga bär och det ger de här missbildade bären som i vissa fall är helt outvecklade.

Jordgubbsstinkflyet är en liten insekt som orsakar knöliga och missbildade bär.

Jordgubbsstinkflyet övervintrar som ägg i marken och förekommer rätt så allmänt i södra Sverige. De trivs i skogrika och vindskyddade områden. För hemmabruk finns det inte någon bekämpningsmetod mer än att flytta sitt jordgubbsland till en öppnare och mer blåsigare plats. Annars riskerar man att flugan återkommer år från år.

Jag har också en del jordgubbar som blivit angripna av trips. Du känner nog igen symtomen om jag säger att bären blir lite matta i färgen, har svårt att bli röda alls och i konsistensen är lite gummilika. Tripsens nymfer kläcks ur ägg som lagts i jordgubbsblommorna och suger sedan på de mognande bären. Varmt väder gynnar tripsen. Skulle ta lite bilder på tripsade bär att illustrera texten med, men hittade plötsligt inte ett enda.

Gudomliga gammaldags gallicarosor

Splendens är den enkla grundformen till många gallicarosor.

Det är inte helt klarlagt, men man gissar att det var gallicarosor som odlades i området kring Persien, Babylonien och Grekland ca 1200 år f Kr. Dessa rosor bildade stommen i det som utvecklades till dagens gammaldags buskrosor. Så småningom vandrade rosorna vidare mot Italien, Frankrike och Sverige. De tidigaste gallicarosorna som finns omnämnda här är de som Olof Rudbäck d.ä. planterade i Uppsala botaniska trädgård åren 1658-1685. Det var framför allt ’Officinalis’ och ’Rosa Mundi’. Som störst var rosgruppen vid tidigt 1800-tal då det bara i Frankrike fanns omkring 2000 olika namnsorter till salu. Idag finns endast några hundra sorter bevarade.

Polkagrisrosen Rosa Mundi är troligtvis en sport av Rosa 'Officinalis'.
Polkagrisrosen Rosa Mundi är troligtvis en sport av Rosa ’Officinalis’.

Speciella kännetecken hos de engångblommande gallicarosorna är att de för det mesta växer på egen rot och skjuter rikligt med rotskott. På så vis är lätta att dela på. De växer bra på lätta jordar, ofta ända upp i zon 5. Det här är buskrosor som oftast inte blir högre än 1 – 1,5 meter och de blommar från korta sidoskott från fjolårsskotten. Beskärningen inriktar sig på att bygga upp rosorna med grenar i olika ålder och grenar som kommer ända nerifrån. Beskär under vårvintern genom att gallra ut de äldsta grenarna ända ner till marken. Spara inga rotstubbar. Under sommaren nyper du av överblommade rosor.

Adèle Prévost är en gammal gallicaros med okänt ursprung.
Rosa gallica ’Adèle Prévost’ blommar mycket rikligt.

’Adèle Prévost’ är en härdig sort som har mörkt karminröda till violettskiftande stora blommor. De doftar mycket sött och starkt. Som du kan se av bilden blir de något påverkade av ihållande regnväder när blommorna ska slå ut. Men det är en rätt frisk ros som passar bra i både trädgårdar och offentliga planteringar.

De melerade kronbladen hos rosen Alain Blanchard ger den ett alldeles speciellt utseende på nära håll.

Den franska rosen ’Alain Blanchard’ har en mycket säregen blomfärg. Den är violettmelerad i varje karminrött kronblad och har en tydligt markerad mitt med guldgula ståndare. Doften är inte speciellt stark, men doftar tydligt ros. En superhäftig ros som inte brukar angripas av svampsjukdomar.

Vi behöver humlor och bin i växtproduktionen så ta väl hand om dem!

Brunörten drar till sig mängder av humlor.
Humlesurr i min gräsmatta just nu kring den blommande brunörten.

Bättre pollinering ökar produktionen av både åkerväxter som raps och klöver, men också frukt och bär som äpple, körsbär, plommon, vinbär och blåbär. Humlorna är den viktigaste gruppen naturliga pollinatörer och de samarbetar många gånger med odlade bisamhällen. Men både humlor och bin minskar i antal av olika orsaker och det är en oroande trend. Att öka den biologiska mångfalden är vår allas uppgift. Ett enkelt sätt att bidra är att strunta i den pedantiska gräsmatteskötseln och få in lite vilda örter. Man kan klippa gräset runt om öarna av vildblommor om det blir för gräsigt!

Honungsfacelian är en bra nektarväxt och utmärkt som gröngödsling.
Ett hav av honungsfacelia.

Det är möjligt att öka antalet humlor om man får till en rikligare och mer kontinuerlig blomning i odlingslandskapet. Även i våra trädgårdar ska vi jobba för detta. En av de viktigaste matställena på våren är ”skräpträdet” sälg. Sälgen är en tvåbyggare och har alltså han- och honplantor på olika buskar. De är hanplantorna som är de mest värdefulla ur nektarsynpunkt. Ta alltså inte bort sälgar som står i bryn och skogskanter, utan ta hand om dem som en viktig resurs. Jag lärde mig dessutom på en kurs i förra veckan att sälgen dessutom är en viktig födoväxt för viltet. Sparar man mycket sälg, rönn och asp i skogsbruket slipper man så mycket betesskador på planterade skogsträd. Inte tänka kortsiktig ekonomi och enfald alltså, utan se naturvärdena som totala biotoper. Mycket tänkvärt!

Honungsfacelian har många goda egenskaper för uthålligt naturbruk.

Honungsfacelia är en mångsidig välgörare och jordförbättrare i åker och trädgård. Den binder kväve i rötterna och gödslar på sätt på lång sikt. Du kan använda den som gröngödslingsväxt och så in den i trädgårdslandet efter skörd av t ex tidig potatis och sallat. Då skyddar den mot invasion av ogräs samtidigt. Till hösten gräver du ner det hela i jorden, med stjälkar och allt. Eller du kan också så honungsfacelia som en dragarväxt för humlor och bin. Det såg jag härom dagen ett exempel på längs ett stort stycke med klöverfröodling. Man hade lagt en sträng med honungsfacelia i kanten för att locka in insekterna att pollinera klövern.

Käringtanden är en baljväxt med doftande, gula blommor.

Odlar du klöver som vallväxt, till hö eller betesgräs, kan du dessutom gärna så in både vit- och rödklöver. Det förlänger blomningstiden och ökar humleförekomsten avsevärt. Det finns också andra baljväxter som är till nytta för både djur och insekter. Käringtand är smakligt för hästar och kor och passar dessutom bra på lerhaltiga marker som översvämmas på våren och blir torra om sommaren. Den ger humlorna mat under en lång period. Specialfröblandningar för vall och viltåkrar säljs bl a hos Olssons frö.

Åkervädden ger humlan nektar och pollen.

Jag har skrivit om humlor förr, så gärna tillbaka till artikeln om trädgårdsmästarens bästa arbetare.

Vresrosor är de mest supertåliga trädgårdsväxter du kan hitta

Av någon anledning räknas de inte till ”de fina” rosorna. Jag antar att det hänger ihop med att de är alltför vanliga och alldeles för lättskötta och tåliga för att erbjuda den hängivna trädgårdsentusiasten några utmaningar. Men vresrosorna, Rosa rugosa, har faktiskt utnyttjats länge av rosförädlare på grund av sina många, goda egenskaper. De friska rosorna är mycket tåliga och härdiga samt har en kontinuerlig blomning. Ju sämre förhållanden, desto bättre chans att just en rugosaros passar in där.

Hansarosen har en underbart stark doft och oavbruten blomning från sommar till november.
Hansarosen har en blåaktig purpurröd färg och underbar doft.

De flesta vresrosorna hör till de allra mest lättodlade buskarna över huvud taget. De växer bra på sandig och torr mark och klarar sig på vindutsatta och skuggiga ställen utan knot. Var ser man ofta vresrosor i det vilda? Jo på sanddyner längs stränder i Danmark och kustbandet i södra Östersjön. Tuffa förhållanden utan någon som helst omvårdnad.

Den härliga rugosa-rosen 'Jens Munk' blommar hela sommaren.

Hybrider med rugosa-ursprung som jag gillar, förutom ’Hansa’, är t ex den ljuvt rosa ’Jens Munk’ som du ser på bilden här ovan. Du kan känna igen den på att kronbladen är lite urnupna och ur detta hack går det en vit sträng in mot blommans mitt. ’Jens Munk’ är en frisk rossort som tål skugga och växer upp till zon 6. Den blir ca 1,5 meter hög och ungefär lika bred.

Vresrosen binder sandfält med sina täta rötter.

De typiska rugosa-rosorna växer på egna rötter och förökar sig genom att sprida sig i sidled. Nya skott sticker upp titt som tätt och det kan vara svårt att begränsa vresrosens utbredning. Bäst lämpar de sig därför som slänttäckning där de både binder ihop ytjorden och håller ogräs borta. Beskärning är ingen rocket science, utan det räcker att gallra ut äldre skott årligen eller att skära ner dem totalt med 3-5 års mellanrum. Enklast gör man det med röjsåg. Jag föredrar den här metoden för de gräsliga taggarnas skull. Taggborsten är förfärlig, trots att buskarna sällan har några kraftigare taggar.

Den vanliga vresrosen finns också i en vit form.

Valnöten är ett ståtligt parkträd

Valnöten blir ett brett träd som kräver mycket plats.
Äkta valnöt blir ungefär lika bred som hög.

Har man sett det förr? Ett valnötsträd som blir för stort för den lilla trädgården och stympas hårt för att över huvudtaget få plats längre. För det är ett snabbväxande träd som överraskar med sin kraft när den väl etablerat sig. Så håll den en bra bit från väggar och andra fasta hinder. Valnöten blir inte så grann om man beskär den. Dessutom är den en blödare och ska alltså inte röras förrän på sensommaren i JAS-perioden.

Valnöten kräver en varm växtplats och näringsrik jord för att trivas.

Juglans regia, äkta valnöt, tillhör de mest känsliga bland valnötsträd vi kan odla i Norden. Den vill ha ett varmt läge med näringsrik, kalkhaltig jord. Barken är ljusgrå och ganska slät i ungdomen, som äldre finsprucken. Bladen är sammansatta av 5-9 småblad varav det sista uddbladet är speciellt stort. På vintern känner du igen knopparna på deras brunsvarta färg och alldeles runda form. Frukten, eller nöten, sitter inbyggd i ett grönt fruktskal som är vackert avlångt rund till formen. Den mognar sent, men kan plockas och rostas. Det har jag aldrig gjort, men kunde vara kul att testa.

Valnötter kan man plocka på hösten när de trillar till marken.

Andra, tåligare valnötar att prova om du letar efter ett exotiskt träd är grå valnöt, Juglans cinerea och Juglans mandschurica, manschurisk valnöt. De trivs bra i något fuktigare jord. och ska helst stå i skyddat läge eftersom bladen är långa och slängiga. Klarar sig upp till zon 5.

Rosfest på Fredriksdal i Helsingborg

Rosenbänkarna är fullmatade med vackra och doftande rosor.
En del av Gallica-gruppen brer ut sig.

Fredriksdals rosdagar i månadsskiftet juni-juli brukar vara en given happening för mig som är en sann rosenentusiast. Rosvandringar, föreläsningar och rosidentifiering brukar finnas med på programmet. Tyvärr blev jag väldigt sen igår, och missade det mesta, men jag fick i alla fall lite ljuv sol till rosorna. Det myckna regnandet var ju en bra mätare för vädertålighet, eftersom alla rosor inte blir så snygga av för mycket fukt.

Multiflorarosorna har ett kraftigt växtsätt och synnerligen rik blomning.
Färgvariation hos rosen ’De la Grifferaie’.

Hittade en ny bekantskap som jag inte minns att jag träffat på tidigare. Klätterrosen ’De la Grifferaie’ är en mycket kraftigväxande fransk ros som tillhör Multiflora-gruppen. Den har tidigare använts mycket som grundstam. Leds upp via ett stabilt stöd som klättrande eller om den beskärs hårt kan den även forma en buskros. Man kan hitta den i gamla trädgårdar, men jag har inte sett några Grifferaie-rosor till salu i plantskolorna. Dessvärre kan plantan angripas hårt av både svartfläcksjuka och mjöldagg, så det är väl därför den distanserats av tåligare nyheter. Men färgen är något alldeles extra, som du kan se på bilden ovan. För den förändras från lysande karminrött till rosa, till svagt lilarosa och slutligen till ljuslila innan kronbladen trillar av. Rosen har en ljuv doft.

Maria Liesa är en mycket kraftigväxande klätterros som blommar rikligt med små, mörkrosa blommor.
Ett glansigt bladverk och mörkrosa blommor i mängd hos Maria Liesa!

Multiflora-rosor är kända för sin slösaktigt rikliga blomning och tyvärr dåliga motståndskraft mot sjukdomar. Det är engångblommande rosor som gärna vill ha gott om näring och inför viloperioden en god vintertäckning. Det är nämligen lite si och så med vinterhärdigheten. Men nog är de alldeles underbara i sin rika blomning. Som ’Maria Liesa’, en upp till 4 meter hög klängros med små, enkla blommor. Mycket tjusig i sin enkelhet, men tyvärr även den känslig för mjöldagg.

Den härdiga klätterrosen Venusta Pendula behöver ett stadigt stöd att klättra mot.Ska jag bara nämna en klätterros till så måste det bli ’Venusta Pendula’. Tålig, härdig (zon 5) och en riktig superros på alla sätt. Det här är en av få arvensis-hybrider med brittiskt ursprung. Lättskött och rikblommande i början av juli. Gödsla gärna rejält, men vattning brukar den klara sig utan. Du kan även spaljéra den mot en ljus norrvägg och den anpassar sig till det. Uppbunden blir den 4-5 meter hög och det är nog en bra idé, för grenarna är ganska veka och slängiga. Men visst är blomningen alldeles hänförande? Du ser blomman i närbild på bilden här under.

 

En rikblommande Venusta Pendula kan man ha i varje trädgård!
Ur de rosa knopparna öppnar sig en halvfylld blomma i mjukt vitt.

Brunörten livar upp och ger bina nektar

Brunörten är en växt som förekommer vild i nästan hela Norden.

Det är en vanlig missuppfattning bland folk jag möter att jag skulle ha en tipp topp trädgård där allt är under kontroll. Men ack nej, brukar jag svara, en trädgårdsmästare hinner aldrig med sin egen trädgård för hon lägger all tid och ork hos sina kunder. Skulle jag klassificera vilken stil min trädgård tillhör så blir det definitivt naturinspirerad. Jovisst, här finns rosor och pioner, men det mesta är ganska halvdant och ganska enkelt. Hinner man inte med ska man inte ta sig vatten över huvudet från första början, utan utgå från de naturliga förutsättningarna och bättra på lite här och där. Så jag nöjer mig med det och tycker det är ganska fint.

Brunörten trivs på frisk mark som ängar, gräsmattor och stränder.

Gräsmattan t ex ser ut så här på sina ställen. Lite gräs, en hel del mossa och sedan örter efter säsong. Vitsippor och gulsippor om våren, ängsbräsma tidig försommar, prästkragar och johannesört kring midsommar och nu brunört. Gulmåra kommer lite senare. Jag klipper helt enkelt selektivt och lämnar fläckar oklippta under en period. Har provat att låta hela gräsytan vara äng och bara klippa gångstigar. Men här är så mycket sork och mullvad att det blev en enda röra av gångar och jordhögar i det höga gräset. Så det fick vara med det försöket.

Brunörten trivs i gräsmattan och kommer gärna igen med ett nytt flor efter nerklippning.

Brunörten är en liten favorit med sin klara lila färg. Det är en kransblommig ört som är nära släkt med t ex kattmynta, oregano och backtimjan. Den har vackra, bruna knoppar, men som utslagen är blomman blålila. Den trivs på frisk mark, men sprider gärna på sig ut i grusgångarna också. Brunörten har en lång blomningstid och kommer gärna igen om du klipper av den efter första blomningen.

Brunörten trivs ihop med vitklöver i gräsmattan.

Hurdalsrosen blommar tidigt

Hurdalsrosen har starkt rosa blommor med mörkare ådring.
Blomman är starkt rosa med mörkare ådring och synliga, guldgula ståndare.

När jag jobbade i Norge i slutet på 90-talet hittade jag en alldeles ny rosbekantskap i ett dike på väg till min arbetsplats. Jag kunde inte minna mig att jag hade sett denna ros tidigare, då den hade rätt så tydliga kännetecken. Efter att ha slagit i böcker och jämfört blad och blommor kom jag småningom fram till att det måste vara en Hurdalsrose.

Hurdalsrosen har ett spärrgrenigt växtsätt och matt gröna blad.
Ett spärrgrenigt växtsätt och en blomma per kortskott karaktäriserar Hurdalsrosen.

Det var en storvuxen buske, minst ett par meter hög och lika bred. Blomningen var mycket riklig och påminde om vanlig nyponros, fast blommorna var halvfyllda eller dubbla. Att få se denna uppenbarelse där mitt i diket vid den steniga slänten kändes väldigt lyxigt. När jag sedan många år senare hittade denna ros hos Cedergrens plantskola i Råå var jag tvungen att köpa den. Bara för att hämta hem minnet från den första rosen.

Hurdalsrosen härstammar från Tyskland och har därefter odlats i Norge.
Hurdalsrosen härstammar från Tyskland på 1800-talet och har därefter odlats i Hurdal, Norge.

Hurdalsrosen kallas också Rosa villosa ’Hurdal’. Förutom på storleken känner du igen den på ett mattgrönt-grågrönt bladverk. Bladkanten är vasst dubbelsågad, som du kan se på bilden ovan. Blommorna sitter en och en placerade längst ut på varje kortskott. De långa grenarna är bågböjda. Den öppna blomman är rosa med en mörkare ådring och gyllengula ståndarknappar. Knoppen och senare även nyponet bär tät glandelborst, men grenarna har nästan inga taggar. Blomman har knappt någon doft, men det är ändå en tacksam buskros som du kan lägga på minnet om du letar efter en ros till skuggigt läge med dålig jord.

Torka kan leda till kartfall

Kartfall hos körsbär kan bero på t ex kyla eller torka.
Kartfall på ett körsbärsträd som såg så fint ut en vecka tidigare.

Det är många som bekymrar sig för att körsbär och bigarråer släpper kart mitt på sommaren innan de riktigt börjat få färg. Orsakerna kan vara flera, men ofta hänger det ihop med en period av långvarig torka. Knappt en droppe regn under hela maj var nog lite för bra. Jag hann glädja mig åt en superlyckad blomning och pollinering på körsbäret ’Heidi’, men dessvärre tog sig inte all kart. Trots att jag försökt mota Olle genom att vattna träden några gånger under försommaren. Nu ligger en stor del av dem på backen.

Genom att vattna träden vid torka förebygger du kartfall.
Vattning på allra enklaste sätt direkt från slang. Låt rinna minst en timme per träd åt gången.

Andra orsaker till kartfall förutom torka och kyla kan vara ofullständig pollinering, och då ser man det rätt så snart efter att frukterna börjat bildas. Snabbt förändrade näringsförhållanden i jorden (pga kraftig gödsling) eller näringsbrist kan också orsaka att trädet släpper frukten.

Plommonträdet tillbakabildar frukt som inte pollinerats ordentligt.
Plommonet har inte pollinerats ordentligt och en del frukter skrumpnar bort.

Kalium är ett näringsämne som är viktigt för fruktbildningen. Kalium finns bl a i träaska eller sk höstgödsel, PK-gödsel. Nu börjar det vara hög tid för gödsling till körsbär och plommon  om du inte hunnit med det ännu i år. Konstgödsel med bara lite kväve och större andel kalium och fosfor är vad du kan ge dina stenfruktsträd. Börja tidigt nästa vår så du hinner med ett par, tre givor innan midsommar. Står träden i gräsmattan är det bäst att spetta hål i marken där du fyller i med gödsel. Annars lär det mesta komma gräsmattan till godo. Du skulle kanske också fundera på att ta bort gräset på den närmaste halvmetern intill trädstammen och lägga ut mulch istället. Det kan vara lövkompost, gräsklipp eller annat luftigt material. Bark är inte så bra för den drar istället näring bort från marken när den förmultnar. Mulchen håller jorden fuktig och bidrar med en långsam gödseleffekt.

Körsbärskarten börjar snart växla färg.
 

Underbara irisar vid vatten

Blå iris av den smalbladiga typen som vill stå fuktigt.

En av mina allra första favoritväxter var iris. Främst trädgårdsiris då med sina fantastiska, sammetslika färgkombinationer. Ack så kort blomning, men desto underbarare om de sedan dessutom doftar gott. Men eftersom de har en mycket begränsad blomningstid tycker jag det är bäst att blanda upp dem med andra perenner som kan ta vid och hålla intresset levande.

Irissläktet består av ca 300 arter med helt olika utseende och växtförhållanden.

Man kan grovt säga att det finns två kategorier av iris – de som trivs i vattenmiljöer och de som ska stå torrt. De smalbladiga trivs i sumpiga förhållanden och de bredbladiga lägger sina rotknölar uppe på marken i torr och väldränerad jord. Står de för fuktigt över vintern ruttnar de bort.

Irisar är underbara, långlivade perenner.

Iris förökas genom delning. De fuktlevande växer lätt väldigt trångt och kväver småningom sig själv om man inte ger rotknölarna mer plats. Du behöver en vass spade för att rå på de styva rotdelarna. Plantera sedan ut delarna i jord som hålls lätt fuktig så kommer tillväxten snart igång igen.

De fuktälskande smalbladiga iris planteras gärna vid en damm.