Man kan bli tokig av kamelia

Kamelian kan gärna vinterförvaras i uterum eller växthus med viss värme.

Jag är inte där ännu, men vet att det finns folk i nordliga trakter som blivit besatta av kamelior. Den som blir samlare av kamelia lär få hålla på, för det finns minst 2000 hybrider av vanlig prydnadskamelia, Camellia japonica. Kamelian kräver rätt miljö, men den är inte omöjlig. Man selekterar dessutom fram nya, härdiga sorter som ska klara att stå på friland.

Kamelia blommar från februari till april.

Det som är svårt med kamelian är bara vinterperioden. Svalt och torrt vill den stå. En sval källare eller uterum med växtbelysning funkar bra. Temperaturen ska hålla sig kring +10 grader. Kamelian kommer i blom i februari och håller på in i april månad. En efter en spricker knopparna ut. För varm placering gör att knopparna trillar av redan under början av vintern.

Kamelian kan flytta ut så snart frostrisken är över.

Har du växthus kan kamelian gärna flytta ut dit så fort de kallaste nätterna är över och bara enstaka milda frostnätter kan väntas. Då får busken gott om ljus och en jämn luftfuktighet. Det är faktiskt en stor fördel med att odla kamelior inomhus jämfört med t ex Brittiska öarna, där man kan se enorma kameliabuskar på friland, men där blommorna ofta är brunkantade av frost och regn.

Kamelian vill ha en sval, torr vinterperiod.

Kamelian är en surjordsväxt, så rhododendronjord är utmärkt. Tillväxtperioden startar efter blomningen och då passar det bra att plantera om sin kamelia. Krukan behöver inte vara jättestor – tänk på att du ska orka flytta runt på din växt. Man kan ha den i en plastkruka som sedan ställs i en snygg lerkruka med lite barkflis eller annan grov mulch på toppen. Under försommaren gödslar du med rhododendrongödsel.

Kamelian kan även trivas på friland i skyddat läge.

Ett vindskyddat läge i halvskugga är en bra placering under sommaren. Kamelian härstammar från tempererade skogar i Kina, Korea och Japan där den gärna växer under en skärm av t ex tall. Kamelian gillar att stå i värme, men behöver mängder av vatten under växtperioden. En genomsläpplig jord är viktigt och passa upp så det inte blir vatten stående i ev ytterkruka eller fat!

Magiska Muscari

Pärlhyacinter härstammar från Medelhavsområdet.
Pärlhyacinten har bedårande små blommor som ska beundras på nära håll.

Muscari betyder myskdoftande blommor, och fastän det inte är så mycket för doftens skull som jag håller pärlhyacinter, så är det ett härligt namn! Pärlhyacintsläktet härstammar från trakterna kring Medelhavet, och det är faktiskt så att de växer vilda runt precis hela Medelhavet och dessutom en bit upp i Alperna. I första hand väljer de soliga stäpper, ängar och glesa skogsområden. De gillar marker med vårfukt där lökarna kan stå upp till anklarna i rinnande smältvatten från bergen. Men under sommaren är klimatet torrt och hett. Då bakas lökarna i solen.

Torr och genomsläpplig jord gillar pärlhyacinter.
En solig till halvskuggig växtplats med ganska torr jord blir bäst för pärlhyacinten.

Ska du välja en lämplig ståndort för pärlhyacinter i trädgården så är kraven inte jättehöga. Tvärtom är det en växt som villigt förökar och sprider sig vidare med både frö och lök. Den anpassar sig vanligen till de flesta växtplatser, bara det inte är alltför blött och näringsrikt under sommaren och vintern.

Pärlhyacinter kan stå inomhus.

Jag köper gärna på mig mängder av drivna pärlhyacinter nu på vårkanten och njuter av dem både inomhus i arrangemang och utomhus i kruka. De är gudomligt näpna, men man måste se dem på nära håll, annars missar man poängen. Det är ju inga storväxta eller grälla växter, utan de flesta arter blir inte mer än 10-20 cm höga.

Pärlhyacinter är inga krävande växter.
Genomsläpplig jord i soligt till halvskuggigt läge och ingen markfukt är receptet för att lyckas med pärlhyacinter.

När blomningen för de krukodlade exemplaren är avklarad kan du gärna förvara lökarna torrt i sin kruka. Småningom vissnar bladen ner och då kan du bara gömma undan krukan i en papperspåse i förrådet tills det blir höst och dags att plantera ut dem. Lökarna behåller spänsten bra och har inga krav på att hinna rota sig innan frosten kommer, så det brukar inte vara någon fara även om du planterar ut dem i rabatten ganska sent.

Ljust blå eller vita pärlhyacinter gör sig fint i vårrabatten.

Rådjuren äter upp mina växter!

Rådjur äter tydligen gärna vaktelbär.
En kruka vaktelbär efter rådjurens avätning.

Har gott om vilt i skogen och även springande tvärs över gräsmattan ibland, men tycker mig ha mindre viltskador i trädgården numera. Förr rök både tulpaner och benved snabbt och lätt, så fort de kom i knopp. Är det vaktkissens förtjänst?

Katt som jagar rådjur i trädgården, not.
Fåglar och möss jagar hon gärna, men människor och större vilt – knappast.

Ha ha, skulle inte tro det nej! Det är en ganska värdelös katt på att gå ut när det är kallt. Ligga vid spisen och dela frukoststol med matte – ja tack.

Så då fick dörrblommorna bli rådjursmat!

Vaktelbäret är släkt med lingon.
Tuvvaktelbär, Gaultheria procumbens, är en vacker höstväxt.

Vaktelbären kommer nog inte igen denna vinter i alla fall. Tänker dock försöka övervintra plantorna som de är och plantera ut dem i den sura rabatten i vår. Tuvvaktelbären är på alla sätt större än lingon, men annars mycket snarlika i växtsättet. Bladen är tunnare, mycket tunt vaxöverdragna, och betydligt större än lingon. Blommorna är ljust ljusrosa och mycket lika lingonblomman. Bären är stora, ceriseröda till klarröda, och sitter kvar på plantan länge.

Tuvvaktelbäret växter isur jord med torvinnehåll.
Planterade flera krukor och korgar med vackra tuvvaktelbär i höstas.

 

Vaktelbär är släkt med ljungväxterna och härstammar från nordöstra Nordamerikas ljunghedar. Lågt pH och god fuktighet är en förutsättning för att växten ska trivas. Då sprider den sig med rhizomer i det översta jordlagret.

Bären är ätliga även för människor och av blad och kvistar kan man enligt uppgift göra ett fint örtte. Men p g a bladens stora innehåll av oljor behöver de fermenteras minst tre dagar innan man kan brygga te av dem. Om det inte slutar så här vill säga.

Förut en vacker korg med tre stora vaktelbärsplantor.
Förut en vacker korg med tre stora vaktelbärsplantor.

 

 

Hur skyddar man sig mot stockrosrost?

Stockrosen drabbas ofta av rost.
Stockrosen är nära förknippad med skånska allmogeträdgårdar.

Stockrosen som blommar så ljuvligt under högsommaren i de mest torra och utsatta lägena kan ibland bli mycket hårt åtgångna av rost. Stockrosrost är en svampsjukdom som främst angriper bladen hos både vilda och odlade former av släktet malva, som stockrosorna tillhör.

Stockrosor bör stå i luftiga lägen för att undvika rost.
Stockros angripen av rost.

Man upptäcker först att bladen börjar gulna och när man tittar på undersidan av bladen syns de 1-2 mm stora, runda kuddarna av rost. Även stjälkarna kan angripas. Lindrigare angrepp behöver inte störa växten, mer än visuellt, men vid svåra skador får plantan svårt att genomföra sin fotosyntes och blomningen utvecklas dåligt.

Äldre storckrosor kan vara motståndskraftigare mot sjukdomen än unga plantor.

Stockrosor som står luftigt och i blåsiga lägen drabbas mindre av rost. Helt enkelt för att svampsjukdomar kräver hög luftfuktighet och fukt på bladen för att trivas som bäst. Förmodligen finns det högre motståndskraft i vissa äldre sorter jämfört med många spektakulära hybrider. Det kan vara värt att plocka frön från friska bestånd om man vill förnya sina stockrosplantor. Ibland har man också kunnat konstatera att andra generationens plantor är friskare än de frösådda plantor man köper.

Bladen angrips fort av rostsmitta.
Stockrosens blad börjar utvecklas redan under senvintern.

Ett sätt att råda bot på smittan är att klippa bort de första bladen som kommer upp på våren.  Rosten övervintrar vanligen i stockrosens bladrosetter och de första bladen som utvecklas om våren är oftast angripna. Nackdelen med att plocka bort blad är att det försenar växtens utveckling och blomning, så man ska inte ta bort alla blad på en gång. Plocka även bort angripna blad senare under säsongen och lägg dem i brännbara sopor och inte på komposten.

Övervattna inte stockrosorna som har djupa rötter.

Det finns svampmedel man kan prova. Binab Trichoderma har jag använt på svartfläckssjuka på ros. Den kan vara effektiv även mot rost på stockros. Men i de flesta fall får man leva med rosten. Den väldränerade jorden och luftiga läget är kanske ändå det bästa botemedlet.

Att så växter från frö

Så här års är frökatalogerna trädgårdsmästarens tröst och ett sätt att härda ut i vintermörkret. Vill ha, vill ha och vill ha det där också. Det är lätt att förköpa sig i sin odlingsiver och plötsligt står man där med långt fler fröpåsar än vad som får plats under växtlampan eller i drivhuset. Och sen ska man få dem att gro också! Det är ibland lättare sagt än gjort, speciellt om det gäller lite svårflörtade perenna växter som har speciella inbyggda skyddsmekanismer i fröna, frövilan.

Fröpåsar lockar så här års.

Då ett frö är i frövila kan det inte gro trots att alla yttre miljöfaktorer är uppfyllda. Fröets embryo, själva grodden, anlaget till den nya växten, är omoget och behöver en eftermognadstid. Frövilan innebär ett skydd för att fröet inte ska gro vid fel tillfälle, kanske alldeles för tidigt när det är kallt ute och den nya plantan riskerar att frysa bort.

Tagetes frö gror lätt i fuktig torvjord.
Breddsådd av tagetes som gror på en dryg vecka i rumstemperatur.

När groningen startar beror på såväl yttre som inre faktorer hos fröna. Yttre faktorer som behövs är vatten, syre och en lämplig temperatur. En del frön är också ljusberoende för att gro. Hormoner styr de inre faktorerna, t ex för äpple och häggmispel betyder det att tillväxthämmande ämnen produceras för att fröet inte ska börja gro medan frukten ännu sitter på trädet.

Vissa fröer gror direkt när de kommer i fuktig jord.
Digitalis producerar mängder av frön som gror lätt efter en vinters mognad. Kall eller varm förvaring verkar inte spela någon roll.

Vissa fröer måste passera genom matsmältningskanalen hos en fågel eller ett däggdjur förrän de är grobara. En del fröers skal behöver gnuggas eller slipas för att skalet ska släppa in vatten som behövs för groningen. Andra fröer måste stratifieras, d v s utsättas för en värme- eller köldbehandling för att kunna gro. Det finns riktigt krångliga fröer som kräver både stratifiering och mekanisk bearbetning för att frövilan ska brytas.

Många fröer med tunna skal ska lagras torrt intill sådd.
Fröer från Nicandra lagras torrt och svalt till sådd.

En stratifiering åstadkommer du genom att lägga fröet i fuktig sand eller torv och utsätter det för ettdera värme eller kyla. För kallstratifiering fungerar det ofta bra med kylskåpets kallaste del (under 5 grader C) och för varmstratifiering är en temperatur på 15-20 grader tillräckligt. Varmstratifiering simulerar sommar och kallstratifiering vinter. Genom att först varmstratifiera och sedan kallstratifiera ett frö kan du åstadkomma samma effekt som om fröet varit ute först en vinter och sedan en sommar och ytterligare en vinter innan fröet varit moget att utveckla en grodd. Då kan du få fröet att tro att det ska starta sin tillväxt ett år tidigare än i naturen. Stratifieringstiden varierar från art till art, men kan vara från ca 3 veckor upp till några månader.

Nötter vill ofta förvaras fuktigt för att gro.
Hästkastanjens nöt gror snabbt efter en fuktig och sval stratifiering.

De flesta fröer behöver torka så att vattenhalten sjunker innan de kan lagras och därefter förvaras torrt och svalt. Normalt är lagringstiden mycket lång om bara förhållandena är rätt. Det finns en historia om frön från fjällupin som hade legat i magen hos en nedfrusen 10 000 år gammal fjällämmel. Ett sådant frö grodde bara två dagar efter sådd. Fantastiskt, eller hur!

Chokladblomma så här i juletider

Lite knepig, lite störig och inte alls lättodlad. Men ändå så kär, och en stor favoritväxt i sommarens krukor, är chokladblomman, Cosmos atrosanguineus. Färgen är mörk och mustig, nästan lite sammetslik, men det är faktiskt doften som gett blomman dess svenska namn. Ställer du den så att den får kvällssol lär du få uppleva den kakaolika doften.

Chokladblomman är spretig och gles i växten.

Blomman är tämligen enkel och växten ser till och med ganska spretig och gles ut. Men ge den ett matchande sällskap av färger som lyfter den mörkt brunröda blomman, så får du en väldigt graciös sky över rabattens eller urnans övriga blommor. Chokladblomman blir 60 cm hög och kan gärna kombineras med gräs eller andra överståndare för att inte försvinna i mängden.

Chokladblomman kombineras med växter i ljusa färger.

Chokladblomman kan sås från frö, men vanligare är att man köper den som blommande växt. Den blommar från juli fram tills första frosten kommer. Planteras i näringsrik och fukthållande jord, t ex U-jord. Det är en växt som härstammar från Mexico, så välj en plats i lätt halvskugga-sol, och glöm inte att vattna regelbundet. Ge extra näring några gånger under sommaren. Under växtsäsongen bildar plantan en knöl som du kan gräva upp till hösten förvara frostfritt över vintern, ungefär som en dahlia. Så även om den mestadels fungerar som en ettårig utplanteringsväxt, kan man försöka hålla den som perenn.

Cosmos är högstjälkade växter som fungerar bra som snittblommor.

Du kan också ta in hela krukan i ett garage eller svalt lagerutrymme med lite ljus. Vattna endast mycket sparsamt om den börjar se torr ut. Har även hört att den kan övervintras i några minusgrader om man virar in krukan i liggunderlag och ställer den på frigolitskivor. Då fryser inte krukan så lätt underifrån. Det är också viktigt att inte vattna när den står kallt. I april är det dags att väcka plantan och klippa ner den. Skydda växten med fiberduk de första veckorna. Duken skyddar både mot sol och nattfrost. Öka vattningen successivt. Tänk på att växten kan drabbas av mögel om den står för blött.

Chokladblomman doftar kakao.

 

Spännande törelväxter i vårens fuktiga rabatter

A late bloomer, kan man kalla törelväxterna som rabattblomster. Late så tillvida att de inte blivit riktigt accepterade som prydnadsväxter förrän på de allra senaste åren. Vad gäller blomningstid på året så är de däremot tidiga.

Töreln kan kombineras med tulpaner i rabatten.
Törelväxter ihop med tulpaner och andra vårblommor.

Euphorbiorna är örter, halvbuskar, buskar och suckulenter. Det finns omkring 2000 arter i hela världen och hit hör även julstjärnan. Det som är gemensamt för dem alla är de obetydliga blommorna som omges av starkt färgade högblad. Växterna innehåller också en giftig, vit mjölksaft som kan ge hudirritationer. Detta gäller dem alla oavsett om de är sumpmarksväxter eller trivs bäst i soliga stenpartier.

Törelväxter trivs ofta i woodlandmiljö.

Som rabattväxter är törelväxterna mycket spännande. Eftersom de blommar tidigt på säsongen kan de kombineras med t ex julrosor, påskliljor, tulpaner och prydnadslökar Allium. Mörka färger gör sig fint i kombination med de oftast gula eller limegröna högbladen. Plantorna är ofta lätta att föröka genom sticklingar eller delning. Tar du sticklingar på våren så doppa genast snittytan i ljummet vatten för att stoppa den mjölkaktiga växtsaften från att rinna ur skottet. Låt sedan snittytan torka innan du planterar den i sandblandad jord.

Eldtörel är en tidigblommande växt med kopparröda färgtoner.
Eldtöreln tidigt om våren.

Eldtöreln, Euphorbia griffithii, är en högväxt perenn som kommer frå trakterna kring Himalajas bergskedja. Den har dekorativa stjälkar och blomställningar som går åt det kopparröda hållet. I sina hemtrakter trivs eldtöreln bland surjordväxter som ek och rhododendron. Halvskuggigt till soligt och något fuktigare jord är tipset.

Gulltörel är först gul i blomman, senare brunröd.
Gulltöreln hör till de mest tacksamma trädgårdsväxterna då den klarar sig utan omvårdnad och trots det har ett långt prydnadsvärde.

Euphorbia polychroma eller gulltörel är en snygging som har ett prydnadsvärde som sträcker sig över hela säsongen. Den växer gärna torrt och i full sol, men klarar även ett halvskuggigt läge. De lysande guldgula högbladen färgas vackert brunröda till hösten.

Töreväxter innehåller giftig mjölksaft.
Euphorbia characias wulfenii har långa stänglar som kräver gott om plats.

Euphorbia characias ssp. wulfenii har kanske inget svenskt namn. Det är en hög, nästan vintergrön halvbuske med limegula skärmblad som sitter som små strutar. Växtens stjälkar blir lätt lite kala nertill och därför kan det vara bra att plantera något täckande framför. I sydligaste Sverige kan den här växten klara vintern, men i högre zoner måste den förvaras frostfritt.

Törelväxterna har en tidig blomning.

Sydboken är ett spännande litet träd för fuktiga miljöer

Sydboken tillhör släktet Nothofagus som omfattar ett stort antal arter med hemvist på södra halvklotet i havsnära miljöer. Det finns både vintergröna och lövfällande sydboksarter, men gemensamt för dem alla är att de kräver ett fuktigt klimat och gott om ljus. Västkusten i Norge och på Irland har det bästa klimatet för sydbokarna i Europa, med svala och fuktiga somrar och inte alltför kalla vintrar.

Sydboken härstammar från fuktiga och tempererade miljöer.
Sydbokens blad är glansiga och buckligt äggrunda. Knopparna runda och svarta. Vita lenticeller på grenarna.

Den enda sydbok som trivs i Sverige är Nothofagus antharctica, och den är härdig i zon 1-2. Den härstammar från södra Chiles och Argentinas tempererade regnskogar i Anderna, med stora årliga regnmängder. Där antar den olika former, allt från marktäckande buskar till upp emot 20 meter höga, flerstammiga träd. Flerstammigheten har den med sig även i våra trädgårdar. Ett annat kännetecken är de lågt sittande grenarna med skott av fiskbensstruktur.

Sydboken får gul höstfärg.
Här ser man tydligt det spärrgreniga växtsättet. Foto: Baumschule Horstmann

Bladen är också mycket typiska: små och lite buckliga sittande på något utspärrade skott. Jag tycker de ser ut som blad hos låga oxbärsarter. Prova att stryka de nyutvecklade bladen med handen om våren. De doftar lätt av kanel. Om hösten färgas bladen gula.

Sydboken har små och buckliga blad.
Bladen är inte stora. Mitt lillfinger trots allt ännu mindre.

Stammen är hos det unga trädet slät och lite glansigt gråbrun, men som äldre spricker den upp och visar vita lenticeller, ungefär som körsbärssläktet. Stammarna blir lätt vridna och knotiga. Överlag är det här ett ganska långsamväxande träd som blir nästan lika brett som högt. Hos oss ofta inte över 5 meter.

Sydboken blir ofta ett flerstammigt buskträd.
Flerstammigheten är typisk för sydboken.

Välj en vindskyddad och fuktig ståndort med svagt sur jordmån i soligt läge. Och plantera helst lite större exemplar från början. Annars får du vänta från far till son innan den blir manshög.

 

Vildvinet får knalliga höstfärger i varma lägen

Vildvinen slingar sig uppför väggar och fäster med klängetrådar eller sugfötter.

Klängväxter kan utnyttjas för att klä in mindre vackra byggnader eller murar. Men de kan faktiskt också forma snygga rumsavdelare eller spaljéer i det fria. Vildvin förekommer på våra breddgrader i tre arter, Parthenocissus inserta eller vitacea, P. quinquefolia och P. tricuspidata.

Klängetrådar eller häftskivor hjälper vildvinet att svinga sig uppför väggar.
Vildvinet klänger sig fast i underlaget med sina långa klängetrådar.

Quinquefolia har långa klängetrådar som den använder för att slingra sig uppför trädstammar, väggar eller staket med. Den fungerar även väl som marktäckare i soliga-halvskuggiga lägen. Bladen är ganska stora, upp till 10 cm långa och omvänt äggrunda och spetsiga. Som namnet antyder består ett blad av 5 stycken småblad.

Vildvinen härstammar från mullrika skogsjordar i Amerika.

Växten härstammar från östra USA och Mexico och kallas i Amerika för Virginian creeper. Ju mer ljus och värme den får, desto bättre fruktsättning och höstfärgning. Det är en anspråkslös växt som klarar olika typer av jordar, även sanddyner. Engelmannvinet P. q.’Engelmannii’ har något mindre blad än arten, men en ännu starkare höstfärg.

Rådhusvin är mer fuktälskande än andra vildvin.
Rådhusvinet får en gulrosa höstfärg.

Rådhusvinet, P. tricuspidata, känner man igen på de blanka, mer lönnlika bladen som är ordnade likt takpannor mot väggen de klättrar mot. Den kommer från Japan, Kina och Korea och föredrar betydligt fuktigare jord än den ovanstående. De unga bladen på våren är lätt bronsfärgade, men de blir livligt gröna längre fram på säsongen. Blommorna ser man knappt till, för de är väldigt oansenliga. Frukterna utvecklas varma somrar och är blådaggiga som små vindruvor.

Bär kan utvecklas på vildvin under varma somrar.
Fruktsättning hos rådhusvin.

 

Så får du rosorna att trivas

Nu börjar det vara lite sent att plantera rosor, men det går bra att planera och drömma om fina rosenrabatter till sommaren. Många rosor är faktiskt väldigt lättskötta, tvärt emot vad många tror. Grundlägg rätt så får rosorna bästa förutsättningarna för att lyckas.

Louise Odier är en rosa ros med underbar doft.
’Louise Odier’ är en klassisk bourbonros.

De allra flesta rosor vill ha en solig växtplats. Det finns lyckligtvis undantag, med rossorter som utvecklas fint även på norrsidan, något som gläder den med en skuggig trädgård. Det måste inte vara ett stekande söderläge, då den platsen kan bli alltför varm och torr. Väster är också bra. Plantera inga rosor direkt in vid husväggen, utan lämna åtminstone en spalt på en halv meter till grunden. Eller se till att rosen är placerad vid stupröret såden får extra vatten när det regnar.

Klätterrosor behöver mycket vatten om de står intill husväggar.

Det finns speciell rosjord att köpa, men en god matjord uppblandad med lite kompostjord brukar fungera bra. Jorden får gärna vara lerhaltig, men samtidigt ska det inte stå vatten i planteringsgropen, utan marken ska vara väldränerad. Kogödselkompost tycker jag fungerar bra som tillskott till rosor. Det är lagom stark näring, samtidigt som jorden är lucker och genomsläpplig.

Många rosor man köper idag är planterade i kruka. Det gör det lite lättare att få en bra etablering, för växten är inte så känslig. De barrotade buntarna med rosrötter måste blötläggas noga i en spann med vatten uppblandad med lera. Leran innehåller små små kolloider som är som minimala geléklumpar som samlar vatten. Kolloiderna fäster på rosens rötter och ger den ett litet förråd av reservvatten vid planteringen.

Klätterrosor behöver ett stabilt stöd.
Klätterrosen ’Valdemar’

Gräv en djup planteringsgrop när du ska sätta rosor. Planteringsdjupet är beroende av var ympstället sitter. Du ser det som en knöl en bit ner på roten. Ymp- eller okuleringsstället är extra känsligt för kyla, så därför placeras det åtminstone 10-15 cm ner i marken. Det betyder att gropen ska vara minst 0,5×0,5 meter. Trampa till jorden ordentligt så det inte blir några luftfickor och vattna sedan ordentligt. Minst 20 liter per planta och dag den första tiden.

Rosor får lätt olika svampsjukdomar.
Mjöldagg är en vanlig svampsjukdom på ros.

Rosor behöver mycket vatten. Är det en torr jord kan det vara läge att sätta ut droppbevattningsslang, annars får du passa med vattenkannan om det blir torrväder. Vattna på jorden, inte på bladen eller blommorna. Ständig fukt i bladverket ökar risken för svampsjukdomar. Mjöldagg uppkommer gärna där det är fuktigt och luften står still. Så lite ”golvdrag” kring rosorna är inget man behöver ängslas för. Det gör bara nytta för att torka upp bladen och ytjorden.

Mjöldagg kommer på rosor vid fuktig väderlek.
Klätterrosen ’New Dawn’ kan drabbas av mjöldagg och får då även röda fläckar på blombladen.