Varje år koras ”Årets växt” under Chelsea Flower Show, i London. Och det är som bekant ingen dussinutställning, utan världens mest prestigefyllda och trendiga trädgårdsutställning. Att synas här är en dröm för många trädgårdsdesigners, att vinna guldmedalj eller Best in Show, är få förunnat. Att få titeln Årets växt är en klar väg till framgång, och för denna självsådda korsning har framgången varit omedelbar.
Historien bakom nävan ’Rozanne’ börjar i en privat trädgård i Somerset, England. Pensionärsparet Rozanne och Donald Waterer hade upptäckt en självsådd näva med större blommor och kraftigare blad än deras andra nävor. Man har kommit fram till att den uppkom efter korsning av två nävor som härstammar från Himalaya, nämligen Geranium himalayense och Geranium wallichianum ’Buxton’s Variety’. Sticklingar från denna planta kom i händerna på plantskolisten Adrian Bloom som äger den framgångsrika perennplantskolan Blooms of Bressingham. Han förökade upp fler exemplar och testade dem i olika miljöer, bl a i USA. Adrian Bloom visade ’Rozanne’ första gången på Chelsea år 2000. Därefter har den kammat hem åtskilliga priser både i USA och i England.
Vilka egenskaper har då denna lilla blomma som gör den så åtråvärd? En av de främsta är givetvis den otroligt rikliga blomningen. I juni börjar de stora himmelsblå, uppåtriktade blommorna så ut. Och sen håller den på till slutet av september. Blommorna har ett vitt öga och mörka ränder som strålar ut från mitten. Bladen som är mörkgröna, breda och täta bildar snabbt marktäckande mattor som stoppar ogräset. Det är en ypperlig, lättskött växt för slänttäckning i soliga-halvskuggiga lägen. Den trivs på både torrare och fuktigare mark, så länge som jorden är väldränerad. ’Rozanne’ blir ca 40 cm hög och minst lika bred. Den är dessvärre inte helt lättförökad, men äldre plantor kan man försöka dela på, annars får man köpa fler, helt enkelt!
Den danske trädgårdsmästaren Claus Dalby är en känd trädgårdspersonlighet i Danmark. Han förekommer flitigt i tv, publicerar täta inlägg på sin välbesökta blogg och har även gett ut en bok alldeles nyligen, som heter ”Den hvide have”. Den är skriven på danska, men att läsa danska är alls inte lika svårt att förstå som att lyssna på danska, så ge den en chans ändå. För bilderna, som Claus för övrigt har tagit själv, är mycket läckra och dessutom lärorika.
Jag ser det här som en inspirationsbok för trädgårdsdesignern, framför allt i olika växtkombinationer och -kompositioner. Det är mycket vitt, men sparsamma accenter i andra färger förekommer givetvis. Claus Dalby tar avstamp i The White Garden i Sissinghurst, men gör det på sitt eget sätt. Växterna namnges med sina vetenskapliga namn, så det är inte svårt att följa med i bildtexterna. Boken är mycket rikt illustrerad och man orkar inte ta in så många kapitel åt gången eftersom bilderna är mycket detaljrika. Layouten är välgjord om än ibland lite plottrig med alla småbilder. Boken är tryckt på halvmatt papper och ger ett gediget intryck som produkt. Du hittar boken i näthandeln för ca 340 kr.
En vinterstickling är en ”pinne” tagen från ett förvedat årsskott av en buske eller ett träd. När växten har gått i vintervila har årsskottet fått en kraftigare bark och hela skottet har blivit hårdare. Det är viktigt att sticklingen är förvedad om du ska sticka den. Speciellt toppen kan ha svårt att ta sig om den är lite mjuk.
Sticklingen ska vara mellan 5 och 7 knoppar lång.
Klipp av grenarna med en vass sekatör och räkna knopparna, eller egentligen noderna. Du behöver ha 5-7 noder per stickling. Man kan gärna använda nedre delen av årstillväxten, och inte toppen, så du kan få många sticklingar per gren. De bästa sticklingarna har tjockleken av en blyertspenna.
Vintersticklingar ger mängder av nya plantor till ingen kostnad alls.
Du kan trycka ner pinnarna i krukor, i kallbänk eller på friland. Det är bra med ett genomsläppligt material i ytan, som sand eller perlit. Tryck till med fingertopparna runt sticklingen så att inga luftfickor bildas, för då blir det inga rötter. Två tredjedelar av pinnen ska vara under jord, så det är bra med en djup bädd eller kruka. Håll sanden fuktig, men akta så det inte börjar mögla. När våren och värmen kommer börjar sticklingarna rota sig. Vissa arter behöver inte många plusgrader för att utveckla rötter direkt från knopparna. Kornell är en sådan växt och vinbär likaså. Båda är riktiga nybörjarväxter i sticklingsvärlden.
Syrenbuddlejan är lätt att föröka med vintersticklingar.
Andra arter som trädgårdskonsulten kan rekommendera att ta vintersticklingar från är hortensia, murgröna, forsythia, benved, liguster, pil, buddleja, fikon, vildvin, weigela, schersmin, smällspirea och kaprifol. Bland andra. Du kan gärna prova med annat också, för vem vet om det tar sig!
Surjordsväxten tuvvaktelbär är senhöstens mesta prydnadsväxt sedan den lila prydnadskålen gått och blivit omodern. Den härstammar från skogsområden i Nordamerika där den sprider sig ungefär så som lingonriset gör hos oss. Och de är ju ganska lika varandra. Fast vaktelbäret är kraftigare och får större bär. Den är inte heller lika härdig, utan ska helst täckas med löv över vintern. Plantera i rhododendronjord i det genomsläppliga torvpartiet och gödsla bara sparsamt. Men glöm inte att vattna om jorden blir torr. Eftersom rotsystemet är ganska grunt finns det annars risk för att plantorna torkar.
Vaktelbäret, Gaultheria procumbens, blir ca 15 cm hög och blommar under sensommaren med vita, klockliknande blommor som faktiskt påminner en del om lingon de också. Men det är nog ändå bären på senhösten som vi ser som plantans största prydnadsvärde och orsaken till att den blivit en eftertraktad växt för höstfägring i kruka. Bären sitter kvar länge, men efter en stark frost brukar hela plantan vissna. Men du hinner oftast njuta av de granna bären under många veckor, så det är väl värt att plantera det kära vaktelbäret.
Passade på att handla in perennplantor i förra veckan när det var halva priset i plantbutiken. Det är inte så ofta man får en chans att fynda mörkt ormskägg, men nu var det definitivt läge! Den svarta sorten Ophiopogon planiscapus ’Nigrescens’ är en mycket dekorativ liten växt som tyvärr är ganska svårfotograferad. Den behöver definitivt en lysande, gärna limefärgad bakgrund för att lyfta.
Mörkt ormskägg härstammar från Japan där den gärna växer i skuggigare lägen på låga berg. Det är en gräsliknande växt, men du hittar den inte i gräsboken för den är släkt med liljekonvaljen. Det kan man tydligt se när den blommar, för då visar sig de små, halvrunda klockorna sig ovan bladverket. Bladen är mycket smalare än hos liljekonvaljen och de utvecklas från tjocka jordstammar som fungerar som underjordiska utlöpare.
Till hösten kommer de svarta bären som är mycket dekorativa och sitter kvar på plantan långt in på vintern. Vintern kan vara ett knepigt kapitel för denna växt då den inte är fullt härdig. Det är viktigt att ormskägget planteras i en välgenomsläpplig, men torvrik jord. Vatten får inte bli stående kring plantan om vintern. Bättre i så fall är att ta in den och förvara den som krukväxt. Till våren planterar du ut den i ett halvskuggigt stenparti eller i rymlig kruka. Den passar mycket bra ihop med det gulrandade hakonegräset Hakonechloa macra ’Aureola’ som skapar en fin kontrast i bladfärg.
Köpte den alldeles nyutkomna boken Belysningsboken – Så ljussätter du utomhus av Torbjörn Eliasson. Jättefin, jättepedagogisk och till och med jag som inte är teknikens underbarn tänker att det där måste jag ju kunna fixa!
Fotografierna av Szymon Roziewicz samspelar med texten så man fattar vad författaren vill få fram. Det här är en bok både för hobbyträdgårdsmästaren liksom för proffset som vill få tips och råd inför belysningsval och val av fokuspunkter. Torbjörn pratar mycket om skillnaden mellan kallt och varmt ljus och svarar på vanliga frågor som folk brukar ställa på de belysningskurser han ordnar.
Författaren är ljusdesigner på White Arkitekter sedan över 20 år tillbaka och har dessutom varit knuten till det höstliga ljusevenemanget Lights in Alingsås. Jag gillar det enkla greppet och hans tydliga skisser som gör att jag skannar av marknaden på lättinstallerad utomhusbelysning för att göra något mörkervackert utöver julgranen redan i år. Ett inspirerande stöd för varje trädgårdsdesigner!
Blyblomman kan man ibland hitta som krukväxt hos oss, även om jag misstänker att den var vanligare förr. Det är en vanlig rabatt- eller häckväxt i varmare klimat och fyller även en funktion som fågelgömsle. I sin bäst tillväxt blir den upp till 3-4 meter hög och lika bred. Jag har sett den användas som klippt häck, som marktäckare och som klättrande mot staket. Blyblomman svarar bra på klippning och formar därför lätt täta häckar. Den är vintergrön och blommar under en lång säsong med sina ljusblå blomsterskyar.
Som de flesta andra Medelhavsväxter så tål blyblomman inte frost och hos oss odlas den främst i uterum eller som krukväxt som får stå ute under sommaren och sedan förvaras frostfritt över vintern. Den vill inte torka ut, så regelbunden vattning måste man komma ihåg. Blanda gärna citrusgödsel i vattnet, så får växten just de näringsämnen som den längtar efter. Man kan gärna plantera blyblomman i citrusjord också, men vanlig krukväxtjord tror jag fungerar bra det också.
Det finns bara ett problem och det är att jag samlar på mig på tok för många medelhavsväxter som kräver svalt och ljust vinterförvar. Det finns liksom inte plats. Hade behövt ett eget orangeri snart!
Sedan några veckor tillbaka är det inga problem med grundvattennivåerna längre, men ett tag var det lite kritiskt när brunnarna sinade på olika håll. Det är krångligt att bära vatten och köra vatten när man är van att bara vrida på kranen. Plus att man jämt måste tänka på att snåla med vattnet och inte använda mer än det absolut nödvändigaste. Inte heller växterna har det så lätt vid torka. Vattnet behövs förutom för tillväxten, även för fotosyntesen, för näringstransporten, för att kyla bladen och för att behålla vävnadstrycket så att växten orkar stå upprätt.
Ju varmare och blåsigare väder, desto mer vatten avdunstar växterna. För att kompensera för vattenavgången mitt på dagen skulle man behöva vattna som mest just då när det är som allra varmast. Men det är dålig ekonomi, eftersom det mesta genast avdunstar från jorden. Genom att installera droppbevattning kan man ge växterna vatten precis vid den tidpunkt på dygnet då de behöver det som bäst. Droppslangen kan man lägga uppe på jordytan eller gräva ner en bit, alternativt täcka med bark.
Det finns många fördelar med droppbevattning när vattnet hamnar exakt där det ska – i växternas rotzon. En är att du kan spara på vatten eftersom inget vatten blåser bort eller avdunstar. Har man smala eller små ytor blir det mycket spill genom att vattna med spridare. Många växter är känsliga för att få vatten på bladen. Särskilt i samband med starkt solljus kan bladen få brännskador. Mögel orsakas också av ständig fukt i bladen. Genom att inte vattna hela ytskiktet blir inte jorden så kompakt med en hård skorpa ytterst, utan syret kan ta sig ner hela vägen till växternas rötter. Ogräset trivs inte lika bra, eftersom växterna utnyttjar vattnet maximalt, medan övrig jordyta hålls torr. Har du väldigt kalkhaltigt vatten så är det bäst att gräva ner slangen en bit för att slippa igenkalkade slangar. Kalken fälls ut när den kommer i kontakt med luftens syre, men med slangen under jord blir problemet mycket mindre.
Det finns både grövre och klenare slang, men det bästa är att jämföra med volymen per timme som sipprar ut genom varje hål. Till växter med lägre vattenbehov kan en tunn slang vara precis lagom, men den räcker inte till för stora träd. Vid plantering av häck kan det vara en god idé att lägga ut en droppslang och vattna regelbundet under de första säsongerna tills plantorna har etablerat sig ordentligt. Ju lägre växter, desto tunnare slang klarar man sig med.
I den lilla trädgården kan du skapa effektfull, avskärmande grönska genom att plantera klätterväxter mot en vägg, plank, pergola eller annat klätterstöd. Piprankan, Aristolochia macrophylla, är en kraftig klängväxt med stora, mattgröna blad som ger ett närmast tropiskt intryck. Den täcker effektivt mindre vackra byggnadsdelar när den väl har etablerat sig på platsen.
Allra bäst trivs piprankan i mullrik, fuktighetshållande jord på en halvskuggig plats. Men den är ganska anpassningsbar och därför ser man den ibland stortrivas i både full sol och på sandjord. Men det kräver nog lite handlag hos trädgårdsmästaren. Växten härstammar från Nordamerika och kallas där för pipevine.
Pipan, som växten fått sitt svenska namn ifrån, är själva blomman. Den kan man se om man gräver lite bland bladen i början av sommaren. Där hänger den gömd för nyfikna blickar. Det är en säregen, illaluktande blomma som ibland ger upphov till en gurkliknande frukt.
Piprankans blad är hjärtformade och stora. För att de inte ska blåsa sönder ska växten planteras i någorlunda skyddat läge. Eftersom den inte klättrar på egen hand bör du leda den upp med vajrar eller andra stöd. På hösten kan man få en vackert spräcklig höstfärg innan bladen ramlar av.
Elegant foderstation i plexiglas från Gardman. Foto: www.gardman.co.uk
Fågelmatningen är vinterns bästa skådespel. Eftersom jag alltid varit intresserad av småfåglar kan jag stå och glo på de små liven hur länge som helst när de bråkar om maten vid fågelbordet. En del uträttar sitt ärende vid matbordet genom att snabbt stoppa näbben full och sen flyga bort till vinbärsbusken i närheten för att i lugn och ro plocka i sig. Andra, som pilfinkarna, slår sig ner på kanten med pondus och börjar raskt sortera fram vad de vill ha just idag. Resten slänger de glatt över kanten. Eller snarare skyfflar ut med näbben. Det kan irritera mig otroligt att de tömmer innehållet på ett par timmar. Och sen flyger de väl vidare till nästa öppna restaurang. Suck. Fast det finns ju många arter som gillar att äta från marken också. Men är det snöstorm så blir ju fröna hopplöst gömda under snötäcket.
Kycklingnätet håller maten kvar på fågelbordet när skocken av pilfinkar kommer.
Hittade på en enkel lösning mot det problemet när jag fodrade botten på fågelbordet med kycklingnät, så nu kan de bara picka fram ett frö åt gången och maten räcker mycket längre. Men det ser ju lite trist ut och är jobbigare att fylla på med nytt fågelfrö.
Foderladan från Wildlife Garden rymmer 6 liter frö och har olika stora gluggar för fåglarna. Foto: wildlifegarden.se
Fasanerna glider fram lite ljudlöst och har en väldig koll på omgivningen. De hör till de markätande, men minsta prassel skickar iväg dem på flykten. Finkarna gillar små, runda frön som hampa och hirs. Koltrastarna är glada för halvskrumpna äpplen från fruktskålen. Domherrarna, när de visar sig någon gång emellanåt, vill mest bara ha solrosfrö. Gulsparvarna är ekonomiska och nöjer sig med billig havre. Tack för det, dyrt blir det nog ändå! Och så har jag alla mesar som glatt klänger sig fast i talgbollarna och åker karusell när vinden får tag i talgbollsautomaten. Jordnötsautomaten kom till min trädgård lite pga pilfinkarnas skövlande. Det var mest nötterna de var ute efter om jag blandade in dem med fröna. Jordnötstornet är ständigt fullt av pickande små mesar, nötväckor och siskor.
Fågelbordet kan vara hur gulligt som helst, men här gäller det att fylla på med frö ofta. Foto: houseofhedda.com
För att få in så många arter som möjligt i sin fågelrestaurang gäller det att erbjuda en mångsidig meny. Blanda själv ihop lite av varje eller köp en färdigkomponerad vildfågelblandning. Toppa med skalade, osaltade nötter och så fett förstås. Rent talg eller ister är bäst, men det får man sällan tag i om man inte får rester hos ett slakteri. Många gånger är talgbollarna i handeln så uppblandade med havregryn och en massa mjöl att de faller sönder så fort de blir fuktiga. Kokosfett kan man smälta och blanda upp med egna frön och forma till små portionsbitar.
Ett genomskinligt fågelbord med olika sektioner för olika frö. Foto: amazon.com
Ibland kommer ekorrarna på besök och de sätter glupskt i sig oskyddade talgbollar och nötter. Hängande upp och ner i fröautomaten mumsar de glatt i sig vad som erbjuds innan de glatt skuttar vidare upp i närmaste gran. Men jag har lyckligtvis inte sett några sådana här gäster ännu. Den här björnen, som jag hittade på nätet, har precis ett sådant ekorrbeteende som jag känner igen. Mycket elegant hänger den sig fast i uppbindningen.
Säsongens stora nya grej för mig kommer att bli ett sådant här lysande fågelhus ”Twilight” designat av Alexander Lervik. Jag kan inte motstå!
Snyggt och stilrent fågelbord från Nelson Garden som inte bara förser fåglarna med mat, utan även ger ett dekorativt ljus i vintermörkret. Du behöver inga sladdar, för den drivs av batterier och tack vare ett skymningsrelä tänds lamporna i bordet automatiskt då mörkret faller. Själva bygget är i akrylplast och huset är 22 cm högt. Kostar ca 600 kr hos Granngården. Makalöst vackert!
Vill du läsa på mer om fåglar, deras favoritmat, fakta om häckning mm och lyssna på deras läten så måste jag tipsa om en trevlig ”fågelskola” hos Wildlife Garden. Här hittar du också många informativa artiklar om fåglar och deras liv. Jättetrevlig site för både stora och små fågelskådare som vill lära sig mer. Kolla även Vivara, som har en välförsedd internetbutik där du bl a kan handla mjölmaskar till småfåglar.
