Den röda rudbeckian Echinacea purpurea är en liten favorit bland de sensommarblommande perennerna. Det kan vara lite tomt i rabatten just på deras plats under tidiga sommaren, så man får se till att planera upp rabatten med grannar som håller intresset uppe under tidig säsong.
Rudbeckian började användas som medicinalväxt under 1800-talet mot olika bakterieinfektioner. Sedan minskade användningen i och med penicillinets upptäckt. Numera används rudbeckian eller solhatten för att stimulera immunförsvaret och jag tar den gärna så här i förkylningstider som förebyggande medel när jag känner att jag kanske är på väg att bli sjuk. Mota Olle med solhatten, kan man säga.
Det finns mängder av nya sorter med gula, limefärgade och orange blommor. Amerikanerna är duktiga förädlare av Echinacea. Det finns både enkla och dubbla eller med tofsar på knappen. Endel så glesa att det ser ut som om de nästan blivit uppätna av en ko och tappat hälften av kronbladen. Några sorter liknar mest en krysantem. Nja, jag är nog ganska traditionell i smaken i alla fall. Ovan ’Hot Summer’ och till vänster ’Orange Meadowbrite’.
Idegranen Taxus baccata är den enda inhemska arten av idegran i Sverige. Det finns några olika idegransarter att välja mellan för trädgårdshäckar, men just T. baccata har täta grenar ända nerifrån och den fyller därför väl ut sin häckform. En annan fördel med idegranshäckar är att de svarar bra på beskärning och skjuter nya skott även från äldre ved. Så även om man skär ner en äldre häck ända till marken går det att dra upp en ny häck med lite tid. Idegranar hör nämligen inte till de mest snabbväxande arterna.
Olika formklippta häckväxter, bl a idegran.
Man bör dock välja både art och växtplats noga på grund av giftigheten hos idegran. Läser man gamla deckare av Agatha Christie så förekommer idegransfrön rätt ofta i mordgåtorna. Det farliga giftet heter taxin, och det finns i hela växten (rot, stam, barr, frön) med undantag för det mjuka fröhyllet som liknar geléhallon. Akut förgiftning är ovanligt bland människor, då magont räknas som en rimlig påföljd, men barn skall man vara försiktig med. Ska man plantera idegran där barn vistas ska man välja någon sort som enbart förekommer som hanklon, eftersom de inte sätter några frukter.
Inne i det röda fruktköttet sitter det giftiga fröet som man ska akta sig för.
Det rapporteras ett antal förgiftningsfall varje år där betande djur som hästar och kor drabbas av idegransförgiftning. Ett ovanligt gift på så sätt att normalt brukar djur undvika giftiga växter, men de här är antagligen rätt så smakliga.
De första symptomen på förgiftning efter intag av till exempel barr eller frön hos människa är yrsel, muntorrhet och utvidgade pupiller. Ofta följer illamående, kräkningar, diarré samt buksmärtor. Hudirritationer och blekhet i kombination med blåaktiga läppar kan också förekomma.
På SVA:s (Statens veterinärmedicinska anstalt) hemsida kan man läsa angående förgiftning hos häst: ”Dödlig dos 0,2-0,4 gram idegransblad/kilo kroppsvikt för häst. (Alltså drygt 100 g för en medelstor häst) Förgiftningssymptomen är följande: Rörelse- och cirkulationsstörningar, ataxi, stapplighet, utvidgade pupiller, konvulsioner, först snabb sedan svag puls, upphetsning följt av kollaps och dödsfall via andningsförlamning. Alkaloiderna absorberas mycket snabbt från mag-tarmkanalen och påverkar hjärtat. I flera fall har dödsfall skett inom några timmar efter konsumtion av idegran, utan föregående symptom. Dödsfall kan också inträffa inom några minuter efter konsumtion. Symptom kan också synas under 3-4 dagar före dödsfall eller återhämtning.” Jätteviktigt alltså att förstöra häckklipp från idegran genom att t ex bränna upp det och inte skyffla in det i beteshagar!
På hösten färgas löven gula och röda innan de faller till marken. Lättrörliga näringsämnen från bladen skickas in till stam och knoppar. I växtens celler finns kloroplaster som innehåller det gröna färgämnet klorofyll. Klorofyllet bryts ner i samband med att energin flyttas från bladen in i växten. Fotosyntesen upphör ändå vid några plusgrader och därför behövs inte klorofyllet längre. Det sker det heller ingen tillväxt under vintern. När det gröna klorofyllet monteras ner syns de andra färgämnena i bladet istället, t ex de röda antocyaninerna och de gula karotenoiderna. Dessa ger höstlöven deras eldiga orangeröda färg.
På hösten fäller också de städsegröna (sk vintergröna) växterna som rhododendron sina äldsta blad. På det sättet minskar de avdunstningen under den tid marken är frusen och inget vatten kan tas upp av rötterna. Innan bladen fälls tas de viktiga näringsämnena om hand in i växten och bladen blir gulbruna till färgen. Samtidigt sväller knopparna och blomanlag utvecklas inför nästa års blomning. Därför kan det vara bra att stödbevattna sina rhododendron om hösten är torr. För det är nu som omfattningen av vårens blomning avgörs. Är det mycket torrt i marken blir knoppsättningen sparsammare.
Lagerhägg som skadats hårt av den sena vårfrosten i kombination med hård vind.
Genom att lägga in löv under de städsegröna växterna kan man förhindra att tjälen går djupt ner i marken. Därmed ökar också växtens möjlighet att ta upp vatten med rötterna och man minskar risken för torkskador. Lavendelbuskar och -häckar som också är ganska köldkänsliga mår också bra av ett skyddande lövtäcke. Det kunde jag tydligt se på gamla lavendel som hade frusit ner till lövtäcket, men som klarade av att återhämta sig efter beskärning. Tyvärr gick det inte så bra för de skånska blåbären (se bild nedan) som frös bort helt, med ris och allt i och med den sena vårfrosten vi hade i våras.
Jag tänkte bjuda på en färgexplosion från dagarna innan stormen. Nu kan det hända att det mesta är förstört och de vackra bladen är bortblåsta, men desto större anledning att njuta av bilderna i det fallet.
Sommarrudbeckian är en ettårig växt som kan självså sig om den trivs på växtplatsen. Den är en tacksam blommare som dessutom drar till sig mängder av insekter. Det finns mängder av varianter i gult-rött-brunt och lite olika höjder. Så här på hösten tycker jag den lyser lite extra, när grannarna börjar torka bort och sacka ihop.
De japanska lönnarna har en stor variation i bladform, men alla har de en otroligt grann höstfärg. Sandblandad, lerig mulljord är den idealiska jordblandningen, men de vill inte ha stående fukt. Ställ dem gärna i skyddat läge för att få njuta av höstfärgen så länge som möjligt.
Gillenian är en av mina nyare favoritperenner. Härligt luftig och skir blomning under sensommaren förvandlas sedan till en färgsprakande bladväxt när hösten kommer. Leta gärna efter gillenia i plantbutiken, för den passar in på många ställen och smälter särskilt väl in med röd rudbeckia och olika prydnadsgräs.
Japanska lönnar har en otroligt glödande höstfärg.
Japansk solfjäderslönn får liksom sina andra lönnsläktingar en stark karminröd-vinröd höstfärg. Den blir en större, flerstammig buske med tunna grenar, så den ska helst stå någorlunda skyddat från hårda vindar.
Koelreuteria paniculata, som vi väl kan placera i gruppen ovanliga träd, kallas kinesträd på svenska. En ganska fantasilös benämning som jag har svårt för att komma ihåg. Så då säger man koelreuteria istället. Det lilla trädet härstammar inte bara från Kina, utan från större delen av östra Asien, som Japan, Korea och Kina. I sina hemtrakter kan träden bli uppemot 10 meter höga, men här inte mer än 5-6 meter. De har använts som gravvårdsträd för välbärgade släkter och även offersymbol till högre makter.
Det man oftast kan känna igen arten på är det låga växtsättet med en bred och platt krona. Bladen är sammansatta av parbladiga, oregelbundet flikiga blad. Vid bladutspringet är de bronsfärgade, till sommaren djupt gröna och mot hösten antar de en gul färg. Blommorna är rätt speciella och påminner nästan lite om enkla mimosablommor så som de sitter sammansatta i öppna klasar. Koelreuterian blommar i juli. Därefter utvecklas de blåsformiga frukterna som är väldigt specifika.
Den yviga blomställningen hos koelreuteria ger växten ett exotiskt utseende.
Trädet är solälskande men mycket känsligt för stående markfukt. Därför ska det helst planteras i en genomsläpplig jord. Inga problem med torka eller vind, så det passar bra i stadsmiljö. Angivelserna för klimatzon är lite osäkra och det hade varit kul att veta var det finns fina exemplar i landet. Detta träd fotograferade jag i Lunds botaniska trädgård.
Gjorde kvittenmarmelad igår för första gången i mitt liv. Det blev ju gott, men inte så enormt exceptionellt som jag kanske hade tänkt mig. Plockade kvitten hos några bekanta som får en fin skörd i år. Det är ju ett riktigt frukt- och nöt-år som sagt. Äpplena, eller vad man nu ska kalla dem har fått lite frost och lossnade lätt från fästena. De var fortfarande lite duniga i skalet, men det här luddet släppte lätt när man tvättade dem.
Kvitten, Cydonia oblonga, är ett ganska ovanligt träd i södra Sverige. Man hittar dem sällan i plantskolorna och knappt ens i botaniska trädgårdar. Det är ett lövfällande träd eller bred buske som blir ca 3-4 meter hög och ungefär lika bred. Den blommar sent, i månadsskiftet maj-juni med stora, lösa, vita blommor som påminner om äppleblom, fast mycket större.
Frukterna doftar gott, ingen doft som liknar något annat egentligen. Av dem kan man göra sylt och marmelad. Men recept finns inte i några vanliga kokböcker, så jag fick googla. Och hittade ett recept som lät lagom enkelt: Skala, kärna ur och tärna 400 g kvitten. Lägg i en tjockbottnad kastrull tillsammans med saften av ½ citron, 1½ msk vatten samt 3 dl syltsocker. Låt koka upp och koka under lock ca 40 min.
Jag tyckte det blev ganska fast marmelad, så jag hade nog kunnat ta kastrullen av värmen tidigare. Däremot var jag väldigt spänd på färgen, eftersom jag hade sett lysande röda marmelader på bild. Men om det var citronens fel eller något annat vet jag inte, men den här kvittenmarmeladen blev i alla fall orange. Helt okej på nybakt bröd och brieost.
Ibland räknas oktoberastrarna (A. dumosus) som grupp in under Aster novii-belgii.
Släktet asterväxter är stort och de flesta arterna kommer från Nordamerika. Namnet aster är däremot grekiska och betyder stjärna. Och visst blir man glad för de här sent blommande stjärnorna som ger en sista blomning i rabatten innan höstfrosten tar hela rasket. De är tacksamma att kombinera med olika prydnadsgräs och höstanemoner som har liknande ståndortskrav. Fuktig, men väldränerad och kraftig jord vill de ha. Det är också en fördel att de står soligt för att blommorna ska hinna utvecklas.
Den låga oktoberastern ’Herbstgruss von Bresserhof’ har en ljuslila färg och blir bara ca 40 cm hög.
Det finns ett stort problem med astrar och det är mjöldagg. Mjöldagg är ju en svampsjukdom som drabbar många växter under torra somrar eller på för torra växtplatser. För att undvika mjöldagg planteras astrarna luftigt och i jämnt fuktig jord. Aster novii-belgii är en vanligt odlad aster som ofta får mjöldagg.
’Royal Ruby’ tillhör de högre höstblommande perennerna som blir ca 1 m hög.
Det finns mycket okunskap kring tider för plantering. Många tror att det är bara på våren man kan plantera växter och det blir ofta till en olycklig cirkel mellan efterfrågan från kund-erbjudande av plantskola. På våren vaknar vårt trädgårdsintresse till liv med solens strålar och då passar handeln på att trycka ut växter. Fast egentligen hade det i de flesta fall varit mer rätt att plantera om hösten. Om hösten kan du i många fall passa på att köpa billiga växter då plantskolorna rear ut plantor innan vintern.
Vad du vinner med höstplantering är den naturliga fukten. Höstregnen, den fuktiga luften står för en automatisk bevattning och ser till att jorden behålls fuktig. Vattenbrist är i särklass den största dödsrisken för nyplanterade växter. Det gäller oberoende av jordart. När växten har släppt sina blad har den inte längre någon avdunstning och då minskar också dess vattenbehov rejält. Därför jobbar växtodlarna just nu för högtryck med att ta upp växter ur markdepåerna och kruka in dem för nästa säsongs försäljning. När tillväxten avstannar blir växterna mindre sårbara för förändringar.
Tulpanträdet mår bäst att planteras om våren.
Det finns dock växtslag som föredrar vårplantering. Till dem hör växter som måste hinna slå rot ordentligt innan tjälen kommer. Till dem hör många vintergröna växter som barrträd, bambu, rhododendron, men även känsliga arter som gleditsia, tulpanträd, valnöt, robinia, magnolia och de flesta björkar samt bland perennerna höstanemon. Men om du inte hunnit plantera avenbokshäcken under tidig vår så är sen höst absolut den bästa tiden.
Vid plantering är det viktigt att man får ner rotklumpen i jorden och trycker till ordentligt så rötterna får kontakt med jorden och kan börja växa till sig med en gång. Växterna ska sitta på samma djup i rabatten/planteringen som de gjorde i plantskolan. Absolut inte djupare, eftersom de då riskerar att dö ut. De enda undantagen från denna regel är clematis, rosor, pil och poppel. Är det träd med stora, tunga rotklumpar kan de hellre läggas något över markytan, eftersom de sjunker av sin egen tyngd inom ett par veckor. Att plantera träd i en upphöjd ”limpa”, 20-30 cm över höjd markyta fungerar ofta bra, särskilt i vattensjuka eller kompakterade jordar.
Vintergröna växter som den här nya järneken ’Little Rascal’ kan gärna planteras om våren eller sen höst.
Ett av de vackraste höstträden och bland de allra intressantaste rönnarna är ullungrönnen Sorbus ’Dodong’. Sorten är selekterad från frö som den svenska botanisten Tor Nitzelius samlade in på ön Ullung i Syd-Korea 1976. Nitzelius skriver själv så här i sin bok ”Träd i när och fjärran” från 1983:
”Högst upp på Seonginbong, 900 meter över havet, observerade jag en rönn, som i första hand föll i ögonen genom sina stora blad. Den hade börjat visa höstfärger i karmin. Några fruktklasar som insamlades den 29 september 1976 avvek från genomsnittstypen av Sorbus commixta genom sin lysande orange färg. De enskilda frukterna var mycket större och dessutom päronformade.
Som buske eller träd för parker och trädgårdar förefaller ullungrönnen vara en värdefull nyhet genom sitt eleganta växtsätt. Den har under de senaste tre vintrarna (1980-82) inte fått några som helst skador. Bladsprickningen sker jämförelsevis tidigt, i april, men även i halvlövat tillstånd har den uthärdat nattemperaturer på -9 grader veckovis.
Jag vågar ännu inte uttala mig om ullungrönnen är en ny art eller varietet eller en utpräglad lokalform av Sorbus commixta. Det får blomning, fruktsättning och rikligt beläggmaterial från växtlokalerna på ön visa.” Så skrev alltså Tor Nitzelius och ännu så länge har man inte kunnat påvisa med säkerhet till vilken art rönnen ’Dodong’ hör. Därför heter den till sitt vetenskapliga namn bara Sorbus ’Dodong’. Dessa träd blir ca 10 meter höga och passar därför bra i mindre trädgårdar och som gatuträd. Men precis som Tor Nitzelius noterade så har ullungrönnen en kontinental prägel och drabbas tidiga vårar lätt av frostskador eftersom den slår ut så tidigt. Man ska därför inte plantera den på de allra varmaste växtplatserna, utan gärna låta den vänta lite på vårens inträdande.
Dahliorna är pålitliga höstblommare som står sig ända tills frosten kommer. Men sen är det bråttom att gräva upp och ta in rötterna för frostfri vinterförvaring. Och när våren kommer planerar man ut alla hårda, fasta rotknölar i rabatter och krukor igen. Krångligare än så är det inte. Dahliorna har en makalös växtkraft.
Soligt läge vill de ha. Lite hjälp på traven med en god trädgårdsjord och vattning och regelbunden gödsling är allt du behöver fixa med. Ev binda upp väldigt högresta sorter för de är inte så vindtåliga. Men det handlar också om hur du komponerar rabatten – om det finns stödjande vävarväxter inblandat, eller om dahliorna står för sig.
Man kan föröka dahlior på många sätt: från frö, rotbit eller stickling. De flesta av oss köper nya rotknölar varje vår för att plantera ut, men jag vet dahlior som gått i arv från mormor till mor till barn. Och de blommar än. Så det är en långlivad växt trots att den inte är vinterhärdig i vårt klimat. Frösådda plantor blir inte säkert av samma färg som blomman man tog den från, så här finns ett intressant förädlingsprojekt om man är tålmodig och superintresserad.
Vill du istället ha kopior av en älskad sort måste du föröka den genom sticklingar eller rotbitar. Det är smart att dela dahliorna redan på hösten vid uppgrävning, eftersom de tar mycket mindre plats vid förvaringen. Man kan skära loss knölarna en och en. De ser ut som avlånga mandelpotatisar med ett litet skaft. Se bara till så det finns minst ett öga i kronan på varje rotdel där tillväxten startar nästa vår. Se bilden nedan.
Det finns mängder av nya sorter med gula, limefärgade och orange blommor. Amerikanerna är duktiga förädlare av Echinacea. Det finns både enkla och dubbla eller med tofsar på knappen. Endel så glesa att det ser ut som om de nästan blivit uppätna av en ko och tappat hälften av kronbladen. Några sorter liknar mest en krysantem. Nja, jag är nog ganska traditionell i smaken i alla fall. Ovan ’Hot Summer’ och till vänster ’Orange Meadowbrite’.
Olika formklippta häckväxter, bl a idegran.
