Man tror gärna först att det är en lönn. Fast bladen är lite flikigare och barken är helt annorlunda, grov och fårad med korklister. Men ambraträdet, Liquidambar styraciflua, är faktiskt inte alls släkt med lönnarna, utan med trollhasslarna. Det börjar bli lite väl mycket exotiska växtval nu, tycker kanske mina med nordligt placerade läsare. Men det är härligt så mycket mer variation man hittar i sortimentet när man flyttar ner några växtzoner!
Foto: florafinder.com
Det här är ett träd för lite fuktigare woodlandmiljöer, som kommer från Nordamerika och Asien. Trots det kan man ändå få se ambraträd i kalkrika, något torrare jordar i stadsmiljö. Så länge läget är skyddat för de kallaste vindarna och stekande vårsol kombinerat med sen vårfrost, verkar inte ambraträdet ha något emot staden.
Ambraträdet har en särskilt vacker höstfärg i sprakande rött. Den gör sig väl i samplantering med barrträd och andra höstglödare som papegojbusken Parrotia, blomsterkornellenCornus kousa eller olika lönnarter. Trädets form är smalt kägelformad och det har ofta en genomgående stam.
Daggsalvia, Salvia farinacea, är en art av många blå salvior, men den torde vara den art med längst blomningstid. De här bilderna tog jag för några dagar sedan i Lunds botaniska trädgård, och salviorna visade ännu inga som helst tecken på att börja packa ihop för säsongen. Daggsalvian planteras redan i slutet av maj-juni som lite tanig växt, men blir snabbt en buskig planta när den får tillräckligt med vatten och näring.
De axlika blomspirorna skjuter upp ur kompakta och bladrika plantor. Den fyller ut väl i rabatten och bildar lite bakgrundsgrönska till gracilare växter. Det finns sorter med blommor i vitt, silver, blå-vitt, olika blå och lila variationer. Beroende på sort blir den 35-50 cm hög, men de här exemplaren av Salvia farinacea x longispicata av sorten ’Mystic Spires’ var nog minst 75 cm. Verkligen jättefin!
Den äkta kastanjen, Castanea sativa, producerar stora mängder ätliga frukter i år. Det är ett vackert träd med bred krona och avlånga, vasst sågade blad. Kastanjen blir upp till ca 15 meter hög i Sverige, men klarar sig bara i varma och skyddade lägen i zon 1 – ev 2. I sina hemtrakter i södra Europa, Nordafrika och Främre Orienten blir den lätt dubbelt så hög.
Äkta kastanj gillar något fuktigare, mullrik jord och platsar även i stadsmiljö om man kan hitta en gynnsam ståndort. Tänk bara på att det här blir ett stort och framför allt brett träd som kräver mycket utrymme.
I blomningstiden i juli pryds kastanjen av de långa, hängande hanblommorna som har en särpräglad doft. De få honblommorna sitter alldeles nere vid basen av blomkolvarna, och de bildar så småningom de ätliga frukterna eller nötterna, som är inneslutna i taggiga svepeskålar.
Nötterna rostas i ugn och man äter den mjuka geggan som finns innanför skalet. Man kan smaksätta dem med citronsmör och äta det som förrätt. Värm ugnen till 225 grader. Lägg ut 40 kastanjer (10 per person) på saltbädd på en ugnsplåt, alternativt skrynklad aluminiumfolie. Saltet och folien isolerar värmen från plåten så skalet inte bränns. Kryssa varje kastanj i toppen med en vass kniv, annars finns risk för att de exploderar i ugnen. Baka dem i ugn i 20-30 min tills de känns halvmjuka. Rör under tiden saften från en halv citron med 150 gram smör och lite salt. När kastanjerna är klara serveras de med en klick citronsmör på varje nöt. Äts med tesked ur skalen.
Tidlösan, Colchium, är i sin bästa blomning just nu. Det är en lite märklig växt kan man tycka, ska den verkligen blomma nu när hösten gör sitt antågande? Skulle den inte passa bättre på våren? Fast det finns också vårblommande tidlösor. Men de höstblommande har en klar fördel i att konkurransen om pollinerande insekter är så mycket mindre. Däremot utvecklar tidlösan blad om våren och samlar in kraft till knölen, för att sedan gå i vila under sommaren. Smeknamnet ”nakna jungfrun” hänger ihop med den bladlösa underbart vackra blomman.
Tidlösan härstammar från kalkrika ängar, torrare woodland och steniga bergssluttningar i södra och östra Europa och i ett band tvärs över Mellanöstern ända till västra delen av Kina. Hela plantan är mycket giftig.
Kål är en av de allra nyttigaste grönsakerna vi kan få i oss. Fullproppade med antioxidanter och vitaminer ligger de i topp, före både morot och paprika. Kålväxternas skördetid är nu, så passa på att frossa i kål.
Kål är inte de lättaste växterna att odla – eftersom de har så många otäcka skadegörare. Framför allt är det kålfjärilens larver som tuggar upp en planta på nolltid. Det förekommer också larver av kålfluga. De gräver gångar i rötterna som därefter ruttnar inifrån. Jordloppor äter på de unga plantorna, speciellt vid torrt och varmt väder. Alla de här skadegörarna kan hindras med fiberduk, men duken måste läggas på redan vid utplantering av de förkultiverade plantorna.
Kålväxter gillar lerig, mullrik jord. Har man istället en lättare sandjord är det bäst att hålla sig till spetskål eller sommarkål som utvecklas fint även i lätt jord. Svartkål (bilden ovan) kallades tidigare palmkål, säkerligen p g a plantans speciella växtsätt. Den är frosttålig och kan gärna skördas senare på hösten. Egentligen skulle man kunna ha den i rabatten lika väl som i trädgårdslandet för den är otroligt dekorativ.
Grönkål finns i olika färger och krusighet.
Grönkål är min stora favorit, vid sidan om den milda spetskålen. Den krusbladiga grönkålen tillhör de mest näringsrika grönsakerna över huvud taget. De allra spädaste bladen kan ätas råa i sallad, men annars är den jättegod att snabbt woka och kanske smaksättas med tärnat äpple och citronsaft eller äppelcidervinäger.
Många gånger träffar jag på träd som står och hänger med en strypsnara kring stammen och där stolpen nästan har lyfts från marken när trädet har vuxit. Så ska det givetvis inte se ut. Träd binds upp med trädstöd för att förankra dem vid marken tills de har rotat sig och kan stå för sig själva. Det brukar oftast ta 2-3 år. Efter det kan uppbindningen göra mer skada än nytta. Gör ett hållfasthetstest genom att ta tag med båda händerna om stammen och skaka på trädet. Lättar det ur marken är det ännu inte tillräckligt rotat.
Den lilla pinnen har inte förmått hålla trädet rakt under uppväxten.
Men tiden går ju fort, och man minns inte alltid vilket år planteringen skedde. Många tar det säkra före det osäkra och behåller bindsle och stolpar tills de har skavt in i barken eller gnager på det lägsta grenvarvet.
Trädstödets uppbyggnad beror både på ståndorten och trädet. Är det mycket blåsigt, lös jord och ett storkronigt träd får man ta till lite extra. Ett sådant trädstöd kan utgöras av tre stolpar som slås ner i marken utanför rotklumpen. Det kan stå ca ½ meter ut från stammen och ha en höjd av 50–60 cm ovan mark. Inte så högt med andra ord. Orsaken till de relativt låga stolparna är att stammen då ges en viss rörelsefrihet i vinden och detta tränar rotsystemet till en snabb förankring i marken. Håller man bindningen högt uppe växer trädet lite som i ett skruvstäd utan något direkt motstånd från naturkrafterna och det kan bli en svagare rotning.
Tre stolpar i olika höjd. Den högsta kan kapas till samma höjd som de andra efter 1-2 år.
Trädets stam binds gärna fast mot stolparna med band av naturmaterial, t ex juteväv eller kokosrep. Breda gummiband är slitstarka och används också ofta, men där ska man vara noga med att inte låta dem sitta för länge, då de lätt växer in i stammen. Genom att fästa de tre stolparna i varandra med trekantsjärn får man en stabil konstruktion. Trädslag med känslig bark eller vid stor gnagrisk är det bra att skydda med ett gnagskydd runt stammen. Låt det gå tillräckligt högt upp med tanke på snödjup på platsen.
Ibland kan det vara befogat att låta stolparna stå kvar som påkörningsskydd mot gräsklippare eller grässlåtter närmast trädet. Det är lätt hänt att träd backas på eller att gräsklipparen kör alltför nära. Men det är också en estetisk fråga med trädstolpar. Själv tycker jag att många konstruktioner är förskräckligt fula och då vill man helst slippa dem så fort det går.
Nu har jag burit upp de allra känsligaste kruk-uteväxterna på vinden så de inte ska frysa bort. Det var ju faktiskt frost härom natten. Citronen, med sina frukter i varierande mognadsstadium, rikligt blåblommande agapanthus och chilin som inte mognat riktigt klart än. Fikonet och olivträdet får däremot stå kvar där ute ett tag till. Jag placerade dem nära väggen där de får del av teglets magasinerade värme.
Gauran är en kär växt som blommar hela sommaren och hösten.
Men den (oftast) ettåriga gauran blommar på som om ingenting hade hänt. Den har verkligen varit läcker i år. Tror det är den stora jordvolymen i krukan och den regelbundna gödslingen som gjorde susen. Kanske skulle jag gräva ner mina plantor i landet och täcka in dem med rikliga mängder löv. Har ju faktiskt övervintrat någon enstaka gaura tidigare, så den chansen kunde jag väl ge dessa också.
Narcisstobaken är finare än någonsin. Högt, högt sträcker de sina toppblommor, och visst är de lite väl slängiga och påträngande just nu, men några dagar till ska de få stå i givakt vid sidan om ytterdörren. När höststormarna och det horisontella Skåneregnet sätter igång så reder de inte ut det längre. Men klipper jag ner plantan så kommer det upp nya fina skott nästa vår igen. Så det är faktiskt ingen ettåring hos mig.
Den vita floxen har blommat länge och väl nu. Den står lite halvskuggigt och kommer igång ganska sent, men sen vill den inte sluta blomma, känns det som. Bilden ovan är visserligen tagen för 12 dagar sedan, men den har fortsatt blommor kvar. Flox doftar kryddigt gott och påminner om barndomens buketter. Jag var nog ett riktigt blomsterbarn, skulle jag tro. Gjorde buketter av allt jag hittade i trädgård och åkerkant. Kunde inte gå ut med hunden ens utan att plocka med mig blommor in. Nuförtiden känns det mest som att jag inte hinner titta på blommorna i alla fall, så de får stå där ute istället. Och visst är de till stor glädje varje gång jag passerar. Floxen sniffar jag på varje morgon när jag går mot bilen.
Den röda fläckflockeln Eupatorium maculatum ’Atropurpureum’ har blommat sedan i augusti och står sig ännu ett tag. Det är minst sagt en praktfull och tacksam höstblommande perenn. Just den här tiden börjar det bli ganska fattigt i rabatterna. Eupatorium är ett släkte med många arter hemmahörande över hela världen. Gemensamt för dem alla är att de utvecklas bäst i fuktig trädgårdsjord.
Fläckflockeln trivs i soliga lägen och fukthållande jord för att den ska nå upp till sin maxhöjd på 2 meter. Jag har en betydligt torrare rabatt och där blir flockeln inte högre än 1,5 meter. Men ståtlig är den ändå och jag är mycket glad för dess mörkrosa blomkorgar. Och det är fjärilarna också, då den erbjuder gott om nektar så här i fjärilssäsongens slut. Namnet fläckflockel kommer sig från att stjälken är rödfläckig. Detta är en växt som sakta brer på sig, men den kan gärna delas om våren eller förökas genom rotskott.
Passade på innan regnet att så höstgrönsaker som ett experiment. Många grönsaker är så snabba att de hinner ge en skörd innan vintern kommer på riktigt till Skåne. Och andra är så långsamma att de får gro i höst för att sedan börja växa till sig på våren så fort jorden blir varm.
En av de nysådda plättarna står intill svartroten som ännu behöver lite tid på sig att utvecklas.
Vilka grönsaker passar för höstsådd? Snabba bladväxter som spenat, mizuna, plocksallat, rucola och vintersallaten mache samt koriander och några andra kryddväxter. Bara för att nämna några. Dessutom sådde jag persilja och palsternacka som båda behöver en lång växtsäsong. Sen höstsådd förlänger växtperioden nästa sommar med flera veckor. Tidig sommarmorot är en annan bra grönsak som kan höstsås, däremot är rödbetor mer värmekrävande och bör sås först till våren.
Tatsoi är en asiatisk grönsak som växer i täta rosetter med tjocka, mörkgröna blad.
Tatsoi är en ny grönsak för mig, men den ska likna mizunakålen i smaken, och det var ju en intressant nyhet det också i våras. Båda kommer från det asiatiska köket, där man äter dem råa i sallad eller steker upp snabbt i en wokpanna. Tatsoi blir en låg och bred kålliknande planta med tjocka, skedformade blad. Täcker man den med fiberduk innan snön kommer så ska man hinna ta en skörd innan kylan biter i på riktigt. Så även rucolan som inte heller är fullt vinterhärdig hos oss.
Mache kallas även vintersallat eller fältsallat och man skördar hela plantan med rot och allt.
Men mache ska klara hela vintern och även kunna skördas under snön. Fast även den får nog ha skydd av fiberduk, för man kan inte alltid lita på att vi har så mycket skyddande snö på dessa breddgrader. Mache är verkligen en favorit bland salladsväxterna med sin nötiga smak. Den behöver bara lite olja och vinäger för att smaka mums.
När den mesta blomsterprakten börjar tryta i trädgården så visar höstanemonerna sig från sin vackraste sida. Deras skimrande blommor gör sig fint mot både silver- och rödbladiga växter, liksom vajande prydnadsgräs. De kan stå i rabatt eller i utkanten av trädgården, men de flesta sorter vill ha en lätt fuktig, men väldränerad och näringsrik jord. Dräneringen blir speciellt aktuell på vintern.
Även om blommande exemplar ser så fina ut i växtbutiken just nu så är det bäst att plantera höstanemon på våren. Den behöver tid på sig att etablera rotsystemet i den nya jorden innan vintern kommer. Och trots vårplantering är det ändå bäst att vintertäcka med löv och granris de första åren.
Höstanemonen frösår sig ofta villigt på ställen där den trivs, så vill du sprida på den är det bara att gräva upp småplantor. Man kan också dela äldre exemplar som vuxit sig stora. Höstanemonerna är nära släkt med våra vildlevande, vårblommande sippor som vit- och gulsippa, balkansippa och tovsippa.
Det finns både högre och lägre sorter. De riktigt storvuxna ’Honorine Jobert’, Königin Charlotte’ och ’Robustissima’ blir alla över en meter. De lägger sig lätt i slutet av sommaren och behöver lite stöttning i rabatten. Men det finns också lägre sorter med mindre blommor i vitt till rosa. Alla vill ha en solig till halvskuggig växtplats och där kan de lätt bilda stora bestånd över tid. Jättetrevliga och lättskötta växter som sällan drabbas av sjukdomar.
Vackert silverskimrande blommor av höstanemon är lika vackra sedda bakifrån.
