En av mina allra första favoritväxter var iris. Främst trädgårdsiris då med sina fantastiska, sammetslika färgkombinationer. Ack så kort blomning, men desto underbarare om de sedan dessutom doftar gott. Men eftersom de har en mycket begränsad blomningstid tycker jag det är bäst att blanda upp dem med andra perenner som kan ta vid och hålla intresset levande.
Man kan grovt säga att det finns två kategorier av iris – de som trivs i vattenmiljöer och de som ska stå torrt. De smalbladiga trivs i sumpiga förhållanden och de bredbladiga lägger sina rotknölar uppe på marken i torr och väldränerad jord. Står de för fuktigt över vintern ruttnar de bort.
Iris förökas genom delning. De fuktlevande växer lätt väldigt trångt och kväver småningom sig själv om man inte ger rotknölarna mer plats. Du behöver en vass spade för att rå på de styva rotdelarna. Plantera sedan ut delarna i jord som hålls lätt fuktig så kommer tillväxten snart igång igen.
Sallad och olika typer av salladskål är något av det lättaste att odla och lämpar sig väl för stadsodling. Du behöver inte ens ett trädgårdsland eller odlingsbänk på friland, utan en kruka på balkongen duger lika bra. Knepet är att sallad ska växa snabbt och utan avbrott, då blir den godast. Du får därför vara noga med gödsling och framför allt vattning så att inte jorden torkar ut. Men det ska inte heller vara så blött att plantorna ruttnar. Så därför inte för tätt, utan låt det bli lite luftväxling mellan raderna och plantorna. Gallring är en metod, d v s att du drar upp en hel planta med rötterna när du skördar. Då får de kvarvarande bättre utrymme att utvecklas.
Vanlig plocksallat, Latuca sativa, är den mest snabbväxande sallatssorten som gror efter 5-10 dagar. Lägsta groningstemperatur är ca 5 grader, så den kan du börja relativt tidigt med. Eller förkultivera i kruka och plantera ut småplantor så fort jorden är varm nog. Sallad kan du så i omgångar under hela för- och sensommaren, men när det är som varmast mitt i högsommaren kan fröna få lite svårare att gro. Då kan man så i en liten kruka och ställa i kylen.
Spenat är en bladgrönsak som jag äter både i sallad och varm som stuvad. Den innehåller stora mängder mineraler och vitaminer, men också nitrat och oxalsyra som i stora mängder är skadligt. Så man bör inte äta spenat varje dag. Sås på friland eller kruka vid lägst 3 grader. Den gror snabbt och växer fort, och kan sås i omgångar. Under den varmaste sommarperioden går plantorna lätt i blom när jorden torkar ut.
Mizunakål är en asiatisk bladgrönsak som är både lättodlad och tidig. Den gror vid lägst 5 graders jordtemperatur. Bladen är djupt flikiga med långa, smala stjälkar. Den kan ätas rå i sallad och ger då en fin kontrast till ljusare gröna bladformer eller fräsas lätt i wokpanna.
Pak choi kallas även sellerikål på svenska, av en anledning som jag inte begriper. Varken smak eller bladform liknar selleri. Den har ganska tjocka blad som faktiskt påminner lite om den perenna trädgårdsväxten bergenia. Fast bladen är ju mycket mindre. Både stjälkar och blad är goda att äta råa eller lätt frästa i wok.
Fräscht och gott med egenodlade grönsaker till lunch.
Rosor är vedartade växter som binder stora mängder näringsämnen i sin ved. Eftersom rosorna ofta planteras i ensartade, välstädade rabatter utan andra växter som marktäckning eller spaljeras mot torra husväggar uppstår ofta näringsbrist. Det finns helt enkelt inget naturligt tillskott av förmultnande växtdelar. Har du en lätt, sandig jord är det ännu viktigare att tillföra ny näring under första halvan av sommaren. Dessutom får du tänka på att remonterande rosor kräver mycket näring för att orka utveckla flera omgångar knoppar under säsongen. Så svaret är ja, de allra flesta moderna rossorter kräver extra näring för att orka blomma.
Rosornas viktigaste näringsämnen är de tre stora: NPK, dvs kväve, fosfor och kalium. Kvävet behövs för all tillväxt, men i lagom mängd. Överdoserar du blir det mest frodig bladmassa och inte så mycket blomknoppar. Kväve hittar du i kompostjord, benmjöl, blodmjöl och hönsgödsel. Kvävegödslingen är extra viktig om våren, men inte senare än midsommar. Får rosen kvävet senare än så har den svårt att avsluta skottillväxten i tid för avmogning och grenarna fryser då lätt in på vintern.
En klängros vid klostret i Ystad som tyvärr har angrepp av svartfläcksjuka.
Fosfor är ett näringsämne som behövs för rottillväxt och blombildning under hela växtsäsongen. Det finns naturligt i stallgödsel och benmjöl. Kalium är ett näringsämne som växten använder sig av framför allt på hösten när grenarna förvedas och förbereder sig för vintervila. Kalium förbättrar också motståndskraften mot torka och sjukdomar. Du hittar kalium bland annat i träaska och stallgödsel.
Av ovanstående kan du lätt dra slutsatsen att stallgödsel, särskilt ko-, svin- och hästgödsel, samt benmjöl är prima rosnäring. De frigör näringsämnena över lång tid utan att orsaka någon chockartad tillväxt. Du kan gärna täcka upp med lite utspädd hönsgödsel och algomin som innehåller värdefulla mineraler och kalk. Kompostjord som innehåller rester av löv och gräsklipp är prima jordförbättringsmedel för alla rosor. Det kan användas under hela växtsäsongen och med sin porösa struktur är kompostjord extra bra på senhösten som vintertäckningsmedel.
Jag är ingen större förespråkare för konstgödselmedel eller oorganiska gödselmedel som de också heter. Det är väldigt lätt att överdosera eftersom näringen är mycket kompakt sammansatt i de små kornen. Konstgödsel är bättre lämpad för yrkesodling där man har full koll på jordens näringssammansättning och kan utnyttja de olika gödselmedlens effekter fullt ut. För rosornas del är det bättre med ingen konstgödsel alls än att de får för mycket. Så ta det nätt med konstgödseln!
Det finns en stor mängd Allium-arter att välja mellan och alla är släkt med våra ätliga gul lök, rödlök, vitlök, gräslök, purjolök med flera. Fast prydnadslök i trädgården är ett ganska nytt påhitt, inte mer än drygt 100 år gammalt. Lökväxterna behandlas som perenner, dvs de får vara kvar i jorden hela året och återkommer år efter år om förhållandena är de rätta.
Lökväxter planteras i september månad i en lätt och torr jord på en plats med full sol. Eftersom de flesta kommer från bergstrakter föredrar de näringsfattig och gärna kalkrik jordmån. Huvudsaken är att de inte står i en tung lerjord som hålls blöt över vintern, för då ruttnar löken. Sätt dem gärna i stora grupper med ett rejält avstånd mellan varje lök. Trivs de bra kommer de att bilda sidolökar som också blommar efter ett tag. Då kan det bli trångt i beståndet och dags för gallring. Gödsling med benmjöl är bra, både vid plantering och efter blomningen.
Allium aflatulense, kirgislök, med härkomst från Centralasien, är en av de resligaste prydnadslökarna. Det är kanske också den vanligaste. Blomman är rödviolett och blommar från slutet av maj. De dekorativa fröställningarna kan stå kvar efter blomning. Men bladen gulnar snabbt och är ganska skräpiga att se på. Därför planterar du helst bollökar av detta slag ihop med frodiga perenner som kan dölja det vissnande bladverket. Lämpliga grannar är t ex hostor, nävor eller lavendel.
Foto: Admiraal handelskwekerij
En annan mycket vacker lök är den mörkt rosa berglöken, Allium oreophilum. Den hör hemma på steniga bergsslutt-ningar i Centralasien på över 3000 meter över havet. Den används med fördel i soliga stenpartier där jorden är väldränerad. Blomman är bara 15-20 cm hög och den lilla löken i storlek som en tumnagel. Berglöken blommar i juni-juli och kan om den trivs sprida sig väldigt med både frö och sidolökar.
För dig som har problem med skogens vilda djur som äter upp det mesta i din trädgård så kan jag särskilt rekommendera olika Allium-arter. Hela växten smakar starkt och skarpt och de får därför stå ifred för både harar, rådjur och hjortar.
Bio-trim heter en helt ny biologiskt nedbrytbar trimmertråd som utvecklats i Frankrike och kommer att säljas av Oregon. Det kemiska innehållet är förutom nylon, även speciella mineraliska tillsatser. Trimmertråden, som ser ut som en helt vanlig, ljust gul trimmertråd bryts ner helt naturligt. Den oxo-biologiska nedbrytningen sker, enligt tillverkaren, i tre steg. För det första av solens UV-ljus under en tre-års period. Därefter fortsätter fragmenteringen på marken genom värme. Till sist tar markens mikroorganismer vid. Hela processen, som tar närmare tio år, fungerar endast i kontakt med jord, så när du har tråden i sin förpackning eller hoprullad kring trimmerns trådhuvud förblir den intakt. Även trådens förpackning är biologiskt nedbrytbar. Den består bland annat av mjölksyror och trädamm.
Tråden finns i tjocklekar från 1,6 till 3 mm. En rulle på 12 meter 2,7 mm tjock tråd kostar ca 50 kr inkl moms. Spännande, men jag undrar om storförbrukarna kommer att hitta den.
Klintarna är ett stort släkte som tillhör familjen asterväxter. Släktnamnet Centaurea betyder kentaur, alltså den mytologiska varelsen som bestod av till hälften man och till hälften häst. Kentaurerna var mycket kunniga i läkekonst och klintarna användes mycket som medicinalväxter.
Bergklinten, Centaurea montana, härstammar från sydeuropeiska bergstrakter. Den har en starkt blå färg, som är ganska ovanlig i växtvärlden, men som återfinns bl a hos sin nära släkting blåklinten. Bergklinten är en lättodlad perenn som nästan kan bli ett ogräs, eftersom den sprider sig lätt med underjordiska utlöpare. Den vanliga blå varianten kan kombineras med rosa, vita och mörklila namnsorter.
Bergklinten blir ca 50-60 cm hög och blommar i juni-juli. Den vill stå soligt och gärna i lite torrare jord. Du kan kombinera den med till exempel akleja, prästkrage, röllika och grekvädd, som alla är perenna växter med liknande ståndortskrav.
Bjuder på en liten bildkavalkad från Malmö Garden Show i månadsskiftet maj-juni. En liten oas med massor av tips för både amatörer och proffs som trädgårdsdesigners och gröninredare. Det är ett jättefint arrangemang av Malmö stad och show director John Taylor! Tack för att vi får gå in gratis!
Det beror lite på hur man ser på saken. Hemma hos mig är aklejan definitivt ett ogräs eftersom den sprider sig hejvilt och rikligt. Men jag skyfflar bort den där jag inte vill ha den. Med lupinen är det precis likadant där den trivs. Namnet lupin härrör sig för övrigt från latinets lupus = varg, och syftar till växtens förmåga att ta sig fram med våld. Har man lyckan att få fram fina färgkombinationer som passar in så är den ju en underbar försommarblomma.
Lupinen är en ärtväxt som fixerar kväve i rotknölarna och fröna hos vissa arter är faktiskt ätliga. I medelhavsområdet och Nordafrika lägger man in dem i saltlag och serverar dem ofta som aptitretare, både med och utan baljor. Medan andra arter däremot innehåller svaga halter av giftiga alkaloider.
Lupinerna är tacksamma att blanda in i den soliga, torra rabatten med växter i den silvriga färgskalan.
Eftersom lupinen kan ordna fram sin egen näring från luften växer den gärna på karga platser som torra dikesrenar, men också i glesa woodland och vid vatten. Blomningen är relativt kortlivad, men den utvecklar nya, mindre blomställningar efter hand och ger på så vis ett lite längre prydnadsvärde. Lupiner är också vackra som snitt, att ta in i vas, men står sig tyvärr inte så många dagar.
Nu är det snart nävornas årstid. Jättefina växter som jag inte kan minnas hade någon framträdande roll i trädgårdsvärlden för 20 år sedan. Men nu är det annorlunda. Man har insett värdet i dessa lättförökade och vältäckande växter som fyller ut i rabatterna och blockerar för ogräs. Det finns knappast lättare nybörjarväxter heller för den delen. Trädgårdsplanerarens favoritväxt kan man nästan säga.
Den armeniska nävan kan bli upp mot en meter hög och har intensiv färg.
Det bästa av allt, tycker jag, är att du hittar en näva för alla lägen. Det finns sorter för sol och torrt, nävor för skugga och lite fuktigt och nävor som trivs i mellanlägena. Samt massor av färger från vitt, blått, ljuslila, rosa till karminrött och purpursvart. En förträfflig växt, helt enkelt.
Geranium cinereum, silkesnävorna, är lågväxande och inte så aggressiva till växtsättet. Blommorna är stora i jämförelse med de djupt tandade, små bladen. De härstammar från bergstrakter i centrala och sydöstra Europa. De ska ha väldränerad jord och skyddas från vinterväta.
Brunnävor, Geranium phaeum, finns även i vitt, namnet till trots. De är tidigblommande i juni. Den purpusbruna sorten ’Samobor’ är en tacksam trädgårdsväxt som med sina vackert mönstrade blad passar fint in bland andra perenner i rabatten. Geranium phaeum trivs i sol-halvskugga och klarar också en del torka.
Bladen hos brunnävan ’Samobor’ har ett dekorativt mönster i brunt och grönt.
Vill du lära dig mer om nävor så rekommenderar jag Ulla Hårdes bok ”Nävor”. Den presenterar ett stort antal släkten och arter på ett trevligt sätt och har dessutom med ett avsnitt om skötsel och förökning av nävor.
Det sägs att Nora Barlow som gett namn till den här vackra aklejan var barnbarn till Charles Darwin.
Min försommarfavoritväxt aklejan står i blom. Det måste vara en av de mest anspråkslösa växterna, för den trivs verkligen överallt. I sol, i halvskugga, i fukthållande eller torr jord, högt eller lågt pH. Inget verkar spela någon roll. Och så sprider den sig generöst, så du blir aldrig utan plantor.
Jag kan inte riktigt säga vilken variant som är min favorit, för det finns så många olika. Ca 70-80 arter och en massa namnsorter till dem. Helvita är läckra, men även de vanliga rosa. Tvåfärgade kan bli lite mycket tivoli, men den purpur-vita ’William Guiness’ ovan är ju ändå rätt fin.
Vad många inte vet är att aklejan är giftig. Fröna innehåller blåsyra och växtsaften i blommor och stjälkar kan också ge förgiftningssymtom. Så lockas inte att smaka på de särpräglade blommorna. ”Acklejans örtstånd är snarare något beskt än skarpt, men fröen lära vara drastiska; de ha brukats mot skabb och onda sår hos barn” står det i Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C.F. Nyman från 1867.
