Hypericum ’Gemo’ är en liten klotformad halvbuske som går upp till zon 3.
Gult är det mesta som blommar på sensommaren. Har inte fått någon förklaring till varför, men de lyser ju upp rätt bra i rabatter och framför buskplanteringar. Tänk rudbeckior, gullris och hypericum. Pålitliga senblommare alla tre släktena. Vill man bygga på i samma färgtema kan ringblomma och tagetes ge ytterligare driv i rabatten. Men att satsa bara på gult och orange tycker jag blir väldigt enahanda. Så en klick indigoblå stormhatt blir välkommen för balansens skull.
Ett ljusgrönt bladverk och små gula blommor ger hypericum ’Gemo’ ett fräscht intryck.
Hypericum tillhör växtsläktet johannesörterna. Blomman är ju väldigt lik den vilt växande brännvinskryddan äkta johannesört. Den lilla prakthypericum, Hypericum calycinum, är en lågväxande vintergrön halvbuske som fungerar även som marktäckare. Den guldgula blomman ser lite rufsig ut på grund av de många och långa ståndarna. Sol och väldränerad jord är receptet för att få den att trivas.
Storblommig hypericum är en trevlig växt för soliga, väldränerade lägen.
Vill du ha en lite större blomma och en högre buske så rekommenderar jag den storblommiga hypericum ’Hidcote’. Det är en trevlig buske med väldoftande bladverk som trots att den för det mesta fryser ner helt, även i zon 1, snabbt kommer igen efter hård beskärning och blommar rikligt hela hösten. Väldränerad, humusrik jord vill den ha och ett så soligt läge som möjligt. Kan behöva vattnas när det är som allra torrast, men är annars en väldigt lättskött liten buske. Den blir ca 1 meter hög och lika bred. Passar bra i slänter och bredare rabatter eller varför inte som låg friväxande häck.
Just nu är det högtryck i squshfabriken. Jag skulle bara ha några plantor, men sådde 6 frön och alla kom upp och växte sig starka. Vad ska man göra? Inte slänga bort i alla fall, så de blev planterade allihopa och nu ger de mig minst en squash om dagen. Har gjort mycket gott allaredan, men idag tänkte jag prova på något nytt. Så det fick bli squashbiffar.
Av det här receptet får du ca 12 medelstora biffar. Gör så här:
Riv grovt 300 g squash. Pressa bort vätskan genom att krama massan. Håll handen över ett durkslag, för det är ganska kladdigt. Hacka fint 1 liten lök. Hacka också kryddor som mynta, persilja, dragon och kanske koriander. Ca 1 msk av varje behöver du. Riv sedan 1 dl parmesanost och 1 msk färsk ingefära. Blanda allt i en skål. Tillsätt 1 ägg, 1 dl skorpmjöl, 3/4 dl vetemjöl samt salt och peppar. Stek i olivolja på medelgod värme.
Jag hade en bit kall lax från igår, kokt svart/vitt thairis och gräddfilssås till. Det blev verkligen jättegott! Vill du ha en ännu pepprigare smak kan du öka på mängden ingefära något. Den smakar som chili och ger en underbar arom åt biffarna.
Just en sådan här het högtryckssommar är det helt rätt med lavendeldoft. Du behöver bara nudda vid busken så stiger den sötstarka doften till väders. Lavendelolja används i många parfymer, i myggmedel för både människor och hästar, men också som hudvårdande ämne i krämer eller bakteriedödande ingrediens i sårvårdsmedel. Frankrike är en stor exportör av lavendelolja, men den odlas allmänt i hela medelhavsområdet.
Det är kanske inte bara för doftens skull vi odlar lavendel i våra trädgårdar. Det är en ypperlig kantväxt till t ex rosor och passar i torrare rabatter där solen gassar på. Det är lätt att forma lavendeln till häckar och figurer, men när den blommar blir intrycket lite grann spretigt. Lavendeln sprider sig lätt där den trivs och slår rot bland stenar och i grusgångar. Den behöver verkligen inte mycket jord.
Lavendel har blivit en storsäljare för plantskolorna. Medelhavstemat håller i sig och då är lavendel ett säkert kort. ’Munstead’ är den härdigaste sorten som växer i kompakt form. Den passar bra att använda för häckar. ’Aromatico’ är en ny, sticklingsförökad sort på marknaden. Det är en snabbväxande planta som kan bli plantskolornas nya favorit. ’Hidcote Blue’ är den gamla klassikern, med lite sämre härdighet. En annan mörkblå nyhet som visades på mässan Flower Trials i maj heter ’Havanna’.
Sen har vi den skira skärmlavendeln som i Sverige odlas som ettårig. Den kan överleva en varm vinter i gynnsamt läge. Det betyder väldränerad sandjord och inbäddad i ett lövtäcke och granris. Finns både som rosa och lila och passar utmärkt i större krukor tillsammans med annat torktåligt. Och fjärilarna lär flockas till den krukan!
Läste i tidningen att det varit ett stort antal omkullåkningar på cykel i centrala Lund och även i Stockholm. Studenterna har ju åkt hem, så det är inte mindre nyktra nattliga cykelturer som avsågs, utan mitt på blanka dagen for cyklisterna som käglor i gatan. Några var tvungna att åka till sjukhus med ambulans. I värmen blev gatorna nämligen såphala av klibbig sockerlösning. Man skyller nu på honungsdagg från de välväxta lindarna längs gatan.
Jag skrev ett inlägg om lind för en dryg vecka sedan, och nämnde då bara honungsdaggen. Nu måste jag berätta lite mer. Det är ju inte linden själv som läcker det klibbiga sekret som kallas honungsdagg, utan det kommer från bladlössen som sitter på lindens blad. De suger åt sig växtsaft från bladen och utsöndrar sedan från sin tarm koncentrerat socker som faller till marken. Extra mycket honungsdagg blir det en varm sommar som denna när det dessutom inte regnat på länge. Ligger sockret kvar länge och börjar jäsa på asfalten uppstår en otäck stank av spyor eller sopor. Helt naturligt, men ändå rätt så äckligt. Parkerar du din bil under lindarna och låter den stå där någon dag lär du dessutom att märka att det blir alldeles svart i klibbet. Det svarta är en sotsvamp som lever på det söta sekretet. Kaka på kaka alltså.
Lyckligtvis finns det lindarter och sorter som kan anses fria från honungsdagg. Så man behöver inte avstå från att plantera lind som gatuträd bara man väljer rätt sort. Följande rekommenderas av plantskolorna: Tilia cordata ’Rancho’, Tilia x euchlora (lätt honungsdagg) och Tilia tomentosa. Av dessa är glanslinden, Tilia x euchlora den största och pampigaste.
Toppskott och skottspetsar drabbas först av körsbärsbladlusen.
De yttersta bladen i skottspetsarna av sötkörsbärsträden drabbas lätt av bladlöss så här års. Du ser det på att bladen rullar ihop sig och småningom blir bruna och torra. De små stickhålen som insekten gör i bladen leder till att de rullas ihop och ser krulliga ut.
Körsbärsbladlusen ser ut som en liten kolsvart, glänsande skalbagge. Den värdväxlar med måresläktet (Galium) eller veronikor och flyttar över till dem under högsommaren för att sedan återvända till körsbärsträdet om hösten för att lägga sina ägg där.
Det är inte så lätt att bekämpa bladlusen, om man inte upptäcker den tidigt. För du måste hinna spruta innan bladen krullar ihop sig. Såpalösning med rödsprit eller pyretrumpreparat, som båda är kontaktverkande, kan användas mot körsbärsbladlus. Men du måste träffa lössen med strålen, annars händer inget. Upprepade behandlingar behövs för att få bukt med ohyran. Betydligt lättare i så fall är det att få tag på lössen när de hoppat vidare på måreväxterna. Där ser du de skinande svarta skalbaggarna tydligt.
Jag har tidigare berättat om olika sötkörsbär och körsbärsbladlusen. Läs vidare här.
Lindblomningen i första halvan av juli är en bråd tid för alla humlor. Linden är en god nektarkälla och blomningen är pålitlig från år till år. Linden hör dessutom till våra allra vackraste parkträd och används mycket i stadsplanteringar. Nästan lite för mycket, då den i vissa städer är totalt dominerande bland park- och alléträd. Man måste alltid komma ihåg risken för oväntade skadedjur och sjukdomar. Litar man sig för långt på en idag frisk art kan det bli kostsamt om de sedan drabbas i stor skala av någon ny skadegörare. Så hände med almen på många håll och det finns anläggningar som fortfarande inte är fullt återställda efter de svåra almsjukeangreppen.
Noggrann uppbyggnadsbeskärning är viktigt för lindar som ska planteras som alléträd.
Den stora användningen av just lind i stadsmiljö tror jag hänger samman med att det är ett anpassningsbart träd som har god härdighet och tåligt mot beskärning. Lyckligtvis finns det ett stort antal olika lindar som varierar i format och ståndort. Skogslinden, Tilia cordata, hör till de vanligaste i historiska anläggningar. Den rena arten är inte speciellt bra för alléplantering då den är fröförökad och därmed har väldigt varierande avkommor. Den har också ett kraftigt hängande växtsätt vilket gör att den måste stammas upp väldigt högt i trafikmiljöer. Det finns däremot flera bra namnsorter, t ex Linn E och ’Rancho’ som båda är småväxta för att vara lindar. De blir inte mer än 10-12 meter höga som fullvuxna och har en konisk, äggformad krona som passar in även i smala gator och bostadsgårdar. Sen har vi också ’Greenspire’, min namne som används mycket i städerna idag. Den har en välformad och sammanhållen krona, men blir betydligt bredare och högre än de två förra. Tilia c. ’Greenspire’ vill inte stå blåsigt och i kall jord.
Tilia tomentosa, silverlinden, är en vackert silverskimrande lind som får sin annorlunda färg av de tätt sittande silverfärgade håren på bladens undersidor. Håren skyddar också mot bladlusangrepp, vilket gör att det inte blir någon droppande honungsdagg från silverlinden. Ett extra plus med tanke på användningen som alléträd. Den är mycket värmekrävande, men tål torka och stadsklimat bra. Den blir nästan rund i kronformen som fullväxt.
Stamskott är mycket vanligt på lind och ska helst tas bort så tidigt att de kan ryckas loss.
Skall du välja en lind till klippt häck rekommenderas bohuslind, T. platyphyllos, eller skogslind. Bohuslinden blir stor som friväxande, men svarar bra på beskärning och har använts mycket i häckar kring historiska anläggningar. Den är mer närings- och fuktkrävande än många andra lindar, vilket man ska tänka på vid val av lind till en torrare växtplats.
Vid Övedskloster, i Sjöbo, Skåne, finns en mycket vacker lindallé planterad på den uppbyggda väg som leder rakt norrut från slottet. Dessa träd tror man planterades under senare hälften av 1700-talet, möjligen så tidigt som 1760. Träden bär spår efter en kraftig hamling och i dess spår numera röta, men de ser ändå rätt vitala ut fortfarande. Längs den sk Tvärallén har nyplantering av fröförökade lindar skett under de senaste 10 åren. De uppenbarligen fröförökade lindarna har mycket varierande utseende och har dessutom kronhöjts mycket kraftigt, utan att egentligen ha uppbyggnadsbeskurits alls i sin ungdom. Resultatet är en svajig allé med tveksamt skönhetsvärde.
Tullesboallén är relativt nyplanterad.
Vidare norrut mot Bjärsjölagård har vi en annan lindallé mellan Tullesbo slott och Övedskloster. Även den grundar sig på fröförökat material, men den har vuxit lite längre och stammarna är något rakare. Just uppbyggnadsbeskärningen skulle jag säga är det största problemet många gånger. Har grenverket formats under hela ungdomen behövs sällan några radikala åtgärder under etableringsfasen på den nya växtplatsen.
Doftschersminen har en berusande söt doft i sina benvita blommor.
Men doften kommer jag att minnas länge. Schersminen är en av mina topp 3-dofter. Är det så att vita blommor doftar bäst? Tänk på liljekonvalj, citrusblom, robinia, gardenia, nattviol, honungsros, narcisstobak och många fler. De är alla vita. Plus alla vita rosor, pioner och så syrenen förstås. Mmm.
Schersminen är en, för det mesta, stor och bred buske som kan stå som solitär i en stor plantering eller mitt i gräsmattan, men den kan också användas som en friväxande häck. Fast du ska räkna med en risk för doftöverdos om du planterar alltför många tillsammans. Helst ska du sprida ut doften över en längre period genom att plantera många olika slags schersminer. Doftschersminen, Philadelphus coronarius, är den som inleder i mitten av juni. Det är en hög buske som blir ganska risig om man inte gallrar ur den med jämna mellanrum. Struntar man i att beskära finns det oftast ingen annan råd än att skära ner den helt, då den lätt blir fruktansvärt tät i basen.
Smultronschersminen, Philadelphus ’Mont Blanc’ är betydligt lägre i växten och betydligt kompaktare i sin karaktär som buske. Den blommar något senare och har en ännu sötare doft än doftschersminen. Räkna dock med att den blir rejält bred, så plantera inte för tätt.
Kameliaschersminen har utsökt vackra blommor.
Det finns många fler arter och sorter, men av de senareblommande kan jag dessutom nämna Philadelphus ’Virginal’, kameliaschersmin. Det är en stor, tät buske som har mycket vackra, stora, dubbla blommor i vitaste vitt. Den har en svagare doft än de två tidigare, men kan ändå komplettera dem i blomningstid. Schersminer växer helst i sol till halvskugga på näringsrik jord, även om de tål en del torka i lättare jord.
Humlesurr i min gräsmatta just nu kring den blommande brunörten.
Bättre pollinering ökar produktionen av både åkerväxter som raps och klöver, men också frukt och bär som äpple, körsbär, plommon, vinbär och blåbär. Humlorna är den viktigaste gruppen naturliga pollinatörer och de samarbetar många gånger med odlade bisamhällen. Men både humlor och bin minskar i antal av olika orsaker och det är en oroande trend. Att öka den biologiska mångfalden är vår allas uppgift. Ett enkelt sätt att bidra är att strunta i den pedantiska gräsmatteskötseln och få in lite vilda örter. Man kan klippa gräset runt om öarna av vildblommor om det blir för gräsigt!
Ett hav av honungsfacelia.
Det är möjligt att öka antalet humlor om man får till en rikligare och mer kontinuerlig blomning i odlingslandskapet. Även i våra trädgårdar ska vi jobba för detta. En av de viktigaste matställena på våren är ”skräpträdet” sälg. Sälgen är en tvåbyggare och har alltså han- och honplantor på olika buskar. De är hanplantorna som är de mest värdefulla ur nektarsynpunkt. Ta alltså inte bort sälgar som står i bryn och skogskanter, utan ta hand om dem som en viktig resurs. Jag lärde mig dessutom på en kurs i förra veckan att sälgen dessutom är en viktig födoväxt för viltet. Sparar man mycket sälg, rönn och asp i skogsbruket slipper man så mycket betesskador på planterade skogsträd. Inte tänka kortsiktig ekonomi och enfald alltså, utan se naturvärdena som totala biotoper. Mycket tänkvärt!
Honungsfacelia är en mångsidig välgörare och jordförbättrare i åker och trädgård. Den binder kväve i rötterna och gödslar på sätt på lång sikt. Du kan använda den som gröngödslingsväxt och så in den i trädgårdslandet efter skörd av t ex tidig potatis och sallat. Då skyddar den mot invasion av ogräs samtidigt. Till hösten gräver du ner det hela i jorden, med stjälkar och allt. Eller du kan också så honungsfacelia som en dragarväxt för humlor och bin. Det såg jag härom dagen ett exempel på längs ett stort stycke med klöverfröodling. Man hade lagt en sträng med honungsfacelia i kanten för att locka in insekterna att pollinera klövern.
Odlar du klöver som vallväxt, till hö eller betesgräs, kan du dessutom gärna så in både vit- och rödklöver. Det förlänger blomningstiden och ökar humleförekomsten avsevärt. Det finns också andra baljväxter som är till nytta för både djur och insekter. Käringtand är smakligt för hästar och kor och passar dessutom bra på lerhaltiga marker som översvämmas på våren och blir torra om sommaren. Den ger humlorna mat under en lång period. Specialfröblandningar för vall och viltåkrar säljs bl a hos Olssons frö.
Har man sett det förr? Ett valnötsträd som blir för stort för den lilla trädgården och stympas hårt för att över huvudtaget få plats längre. För det är ett snabbväxande träd som överraskar med sin kraft när den väl etablerat sig. Så håll den en bra bit från väggar och andra fasta hinder. Valnöten blir inte så grann om man beskär den. Dessutom är den en blödare och ska alltså inte röras förrän på sensommaren i JAS-perioden.
Juglans regia, äkta valnöt, tillhör de mest känsliga bland valnötsträd vi kan odla i Norden. Den vill ha ett varmt läge med näringsrik, kalkhaltig jord. Barken är ljusgrå och ganska slät i ungdomen, som äldre finsprucken. Bladen är sammansatta av 5-9 småblad varav det sista uddbladet är speciellt stort. På vintern känner du igen knopparna på deras brunsvarta färg och alldeles runda form. Frukten, eller nöten, sitter inbyggd i ett grönt fruktskal som är vackert avlångt rund till formen. Den mognar sent, men kan plockas och rostas. Det har jag aldrig gjort, men kunde vara kul att testa.
Andra, tåligare valnötar att prova om du letar efter ett exotiskt träd är grå valnöt, Juglans cinerea och Juglans mandschurica, manschurisk valnöt. De trivs bra i något fuktigare jord. och ska helst stå i skyddat läge eftersom bladen är långa och slängiga. Klarar sig upp till zon 5.
Fredriksdals rosdagar i månadsskiftet juni-juli brukar vara en given happening för mig som är en sann rosenentusiast. Rosvandringar, föreläsningar och rosidentifiering brukar finnas med på programmet. Tyvärr blev jag väldigt sen igår, och missade det mesta, men jag fick i alla fall lite ljuv sol till rosorna. Det myckna regnandet var ju en bra mätare för vädertålighet, eftersom alla rosor inte blir så snygga av för mycket fukt.
Färgvariation hos rosen ’De la Grifferaie’.
Hittade en ny bekantskap som jag inte minns att jag träffat på tidigare. Klätterrosen ’De la Grifferaie’ är en mycket kraftigväxande fransk ros som tillhör Multiflora-gruppen. Den har tidigare använts mycket som grundstam. Leds upp via ett stabilt stöd som klättrande eller om den beskärs hårt kan den även forma en buskros. Man kan hitta den i gamla trädgårdar, men jag har inte sett några Grifferaie-rosor till salu i plantskolorna. Dessvärre kan plantan angripas hårt av både svartfläcksjuka och mjöldagg, så det är väl därför den distanserats av tåligare nyheter. Men färgen är något alldeles extra, som du kan se på bilden ovan. För den förändras från lysande karminrött till rosa, till svagt lilarosa och slutligen till ljuslila innan kronbladen trillar av. Rosen har en ljuv doft.
Ett glansigt bladverk och mörkrosa blommor i mängd hos Maria Liesa!
Multiflora-rosor är kända för sin slösaktigt rikliga blomning och tyvärr dåliga motståndskraft mot sjukdomar. Det är engångblommande rosor som gärna vill ha gott om näring och inför viloperioden en god vintertäckning. Det är nämligen lite si och så med vinterhärdigheten. Men nog är de alldeles underbara i sin rika blomning. Som ’Maria Liesa’, en upp till 4 meter hög klängros med små, enkla blommor. Mycket tjusig i sin enkelhet, men tyvärr även den känslig för mjöldagg.
Ska jag bara nämna en klätterros till så måste det bli ’Venusta Pendula’. Tålig, härdig (zon 5) och en riktig superros på alla sätt. Det här är en av få arvensis-hybrider med brittiskt ursprung. Lättskött och rikblommande i början av juli. Gödsla gärna rejält, men vattning brukar den klara sig utan. Du kan även spaljéra den mot en ljus norrvägg och den anpassar sig till det. Uppbunden blir den 4-5 meter hög och det är nog en bra idé, för grenarna är ganska veka och slängiga. Men visst är blomningen alldeles hänförande? Du ser blomman i närbild på bilden här under.
Ur de rosa knopparna öppnar sig en halvfylld blomma i mjukt vitt.
