Tips för sommarblomsplantering

Kål och tagetes är en spännande kombination.
Bladväxter som kål är tacksamt att blanda in i sommarblomsplanteringen för en solid färgbas och spännande bladkontrast.

Nu är det lite väl sent att plantera sommarblommor för det här året, men jag vill ändå bjuda på några vackra bilder och tips för komposition och plantering inför nästa års plantering. Sommarblommor eller annueller är växter som i vårt klimat räknas som ettåriga. De tål inte kyla och frost och hanteras därför som slit-och-slängblommor i våra krukor och rabatter. Många av de här växterna är fleråriga i sina ursprungsländer i Sydafrika, Sydamerika eller östra Asien. Ett mäktigt slöseri med resurser kan tyckas, men ack så underbart med den häftiga blomsterprakten! Och att kunna byta tema varje säsong är också en del av charmen.

Hängande växter placeras intill krukkanten.
Växter som vit strandkrassing och gul nemesia väller ut över krukornas kant.

Frodigheten och artrikedomen brukar vara det som skiljer proffsens rabatter från hemmaodlaren. Plus att den väl tilltagna krukstorleken och näringstillgången ger bättre utvecklingsmöjligheter för annueller i offentliga planteringar. En metod som man kan använda vid planeringen är att binda en provbukett med lämpliga växter. Tänk att du utöver de huvudsakliga ”primadonnorna” ska ha något lågt som väller över kanten, något högt i mitten och något luftigt som väver ihop de utvalda huvudblommorna i planteringen.

Harmonin behöver kontrast för att bli fulländad.
Gul knölbegonia bildar bas i den här gulharmonin med lila verbena som kontrasterande växt.

Känn på nyanserna och tänk dig gärna en färgharmoni, kanske avbruten av någon kontrasterande färg som ger djup och spänning. De närbesläktade färgerna kan kombineras i det oändliga, men kan bli väl mesigt om det inte finns någon kontrast som bryter av.

Tänk också på om man kan se planteringen från alla sidor eller bara framifrån. Kan du ha flera planteringskärl intill varandra så kan du ha samma basblommor, men kanske avvika lite i någon detalj från kruka till kruka. Undvik att byta färgtema helt för krukor som står intill varandra. Då blir det plottrigt och svårt att koncentrera blicken.

Upprepa kompositionen i flera kärl som står tillsammans.
Flera kärl med samma plantering skapar lugn och olivträdet ger höjd åt kompositionen. Notera även samstämmigheten med belysningsarmaturen.

Färgcirkeln är indelad i varma och kalla färger. Håll dig till endera i basväxterna och inflika ev den andra skalan som kontrast. Kontrasterande färger är de som ligger mitt för varandra i färgcirkeln. Sådana kombinationer ger klarare och starkare färgförnimmelse. Grå, gröna och vita nyanser kan användas i både kalla och varma kombinationer. En harmoni uppnår du genom att använda färger som ligger intill varandra i färgcirkeln.

Orangeröda färgharmonier kan vara effektfulla.
En mer ovanlig harmoni mellan den ljusröda alunroten och orange stjärnöga, Osteospermum. Limefärgad kontrast lyfter kompositionen.

Ju större planteringen är, desto fler exemplar av varje växt står tillsammans i varje fält. Det är en smart metod att tänka på en mönstrad tapet eller gardin och se till så fälten upprepas med jämna mellanrum, ungefär som mönsterrapporterna i tyget eller tapeten.

Vita planteringar kan bli mycket effektfulla.
Vita högväxta blommor som paradisblomster och rosenskära är mer platskrävande. Blå inslag av rabattlobelia ger den kontrasterande klicken.

Olika arter har olika växtsätt och storlek och detta måste du beakta när du sätter samman mönstret. Det brukar bli bäst att plantera relativt tätt. Ett plantavstånd på ca 20 cm funkar för många växter. Hit räknas t ex silverek, petunia och sommarbegonia. 5 plantor på en meter och 25 plantor på en kvadratmeter blir det således. Större avstånd, 25-30 cm, behövs för mer storväxande eller bredväxande plantor som blomstertobak eller stor tagetes.  Narcisstobak, ricin och paradisblomster är höga växter som kräver rejält med plats. Ett c/c på 40-50 cm är då lagom. c/c är förkortningen för centrumavstånd, dvs avståndet från den ena plantans mittpunkt till den andra plantans mittpunkt.

Hängande växtsätt är ett måste för ampelplanteringar.
Limefärgad rabatteternell väller ut och väver ihop sig med den rosa sommarbegonian, den vinröda och ljusgula petunian.

I krukor är det fint med en blomsterbård som väller ut över kanten. I en sk hanging basket eller ampel är just detta extra viktigt. Medan en plantering på mark gärna kan avslutas med en stramare växt som tillåter att man klipper gräset intill. Det kan vara en låg och kompakt blomma som t ex silverek, tagetes eller ageratum. Den här kanten blir då helt rak och jämn.

Bilderna i detta inlägg kommer från Helsingborgs stads blomsterprogram för i år.

Älskad och fruktad lupin

Lupinen är en växt som många associerar till försommar och ”sommar på landet”. Blomsterlupinen växer där mycket annat inte trivs och den har väldoftande blommor som utgör pollenförråd för humlor och honungsbin. Det många inte tänker på är att lupinen är en växt med våldsam spridning som lätt tar över växtmiljöer där den kommer in. Lupinen kan, som vissa andra introducerade arter, utgöra ett hot mot andra arter i landskapet och klassas därför som “invasiv”. Förutom lupin har vi även jättebalsamin, jätteloka, kanadensiskt gullris och parkslide som räknas till de mest spridda invasiva arterna i landskapet i Sverige.

Lupiner sprider sig snabbt på näringsfattiga marker.

Nya växt- och djurarter införs hela tiden, både avsiktligt och oavsiktligt. Avsiktligt införda exotiska växter som köps i plantskolor och planteras i parker och trädgårdar sprider sig oftast inte utanför den plats där de planterats. De flesta införda växtarter riskerar därför inte att bli invasiva arter som hotar den biologiska mångfalden. De klarar sig oftast inte på lång sikt på våra breddgrader eftersom populationerna är för små eller klimatet inte är gynnsamt. Som jämförelse har Spanien, med ett varmare klimat, mer än dubbelt så många invasiva arter som Sverige.

Lupinerna finns i många olika färgkombinationer.

De växtarter som klassas som invasiva i Sverige utgör ett hot för den miljö som de lyckats kolonisera. Varför vissa arter uppträder som invasiva när de sprids till en ny miljö är oklart, men det kan bero på att de får fördelar genom att slippa naturliga fiender. Vanligtvis hittar de lediga nischer när de införs till en ny miljö.

Blomsterlupinens ursprungliga utbredningsområde är i Nordamerika. Den introducerades ursprungligen till Europa som prydnadsväxt i början av 1800-talet, då den infördes av växtsamlare. Blomsterlupin förekommer förvildad i stora delar av Sverige, oftast längs vägkanter och på banvallar.

Lupiner är giftiga för djur.

Lupinarter är toxiska i olika grad, på grund av att de bland annat innehåller alkaloider. Att äta av blomsterlupiners bladverk och skidor kan vara dödligt för människor, då de ger en nikotin-lik förgiftning. Trots att blomsterlupiner är toxiska har blomsterlupiner odlats som fodergröda. På grund av giftigheten bör dock inte dräktig boskap livnära sig på blomsterlupin. Hästar brukar normalt undvika att äta av lupiner då de smakar beskt. Fröskidorna är allra giftigast för dem. Giftet blir kvar även i torkade växtdelar om de ingår i hö. Helst ska man gräva upp eller stängsla bort lupinbestånd i hagar.

Lupiner är giftiga för betande djur, men de lämnar dem oftast orörda.

Det finns lupinarter som odlas även för sina ätliga och proteinrika frön – bland annat vitlupin Lupinus albus, gullupin Lupinus luteus och Lupinus mutabilis. Sådana lupinarter som odlas som livsmedel innehåller lägre halter av alkaloider, men måste ändå blötläggas för att förhindra förgiftning.

Blomsterlupin kan odlas som gröngödsel, för att öka kvävehalten på åkrar genom de kvävefixerande cyanobakterierna i rotknölarna, så lupinen har inte bara negativa effekter på omgivningen. De har en positiv effekt på humleförekomsten och lockar pollinerare till andra växtarter som växer i närheten av lupinerna.

Färgrikedomen är stor bland lupiner.

Blomsterlupiner växer i olika biotoper i nästan hela Europa. Det gemensamma för de miljöer där arten finns är jordmånen. Vanligen en näringsfattig mineraljord eller en mager mulljord. Övriga gemensamma nämnare är stor tillgång till ljus och knappt någon konkurrens om utrymmet. Cyanobakterierna som lever i blomsterlupinens rotknölar föredrar mager och kalkfattig jord. Med hjälp av kvävefixering kan blomsterlupinerna öka jordens bördighet och effektivt konkurrera ut konkurrenssvaga arter som annars gynnas av magra jordar. I artens naturliga utbredningsområde beskrivs blomsterlupinens livsmiljö som kuster, ängar, vägkanter och andra störda livsmiljöer, vilket överensstämmer väl med de miljöer som blomsterlupin förekommer på även i Europa.

Lupinen innehåller mycket nektar och mat till humlor och bin.

Naturvårdsverket menar att blomsterlupinen ger stora ekologiska effekter eftersom de tränger undan inhemsk och hotad vegetation. De ändrar också näringsförhållandena i marken på grund av att de är kvävefixerande. Den naturliga floran kan då få svårt att återetablera sig när blomsterlupinerna har avlägsnats och det gynnar istället andra snabbetablerade ogräs. Det blir alltså en långvarig effekt av blomsterlupinerna. Detta har bland annat observerats på Island. Lupinerna är giftiga för får, vilket är ett stort problem på Island. De tränger också ut gräsarter som behövs för bete.

Lupinerna förökar sig ohämmat och är svåra att bekämpa.

Slåtter är den mest använda och billigaste bekämpningsmetoden på stora ytor som vägslänter och banvallar. Slåtter kommer sannolikt inte att utrota blomsterlupinerna från ett område utan får ses som ett sätt att begränsa fröspridningen, även om de minskar efter 3-5 år. Normalt vill man slå vägkanterna relativt sent på säsongen för att växtarterna skall hinna sätta frön, men vid lupinbekämpning krävs tidig slåtter. Om man slår innan fröna utvecklats klart avbryts utvecklingen. Men om man slår efter att fröna utvecklats kan de fortsätta att mogna i baljorna även om de är avslagna.

Eftersom slåtter inte tar död på lupinplantorna bör slåttern helst vara återkommande varje år om man vill vara säker på att begränsa växtens spridning från ett område. Slåttern måste ske minst två gånger per år. Blomsterlupiner blommar om ifall de slås innan fröproduktionen kommit igång och därför måste växten slås av ännu en gång, vid återblomningen senare på säsongen. Kalkning tillsammans med slåtter skulle kunna vara en framkomlig väg att minska lupinernas spridning.

Källa: Invasiva arter i infrastruktur. Centrum för biologisk mångfald, 2015

Sista sucken för julrosorna

Julros med enkla röda blommor döljer sig bakom gröna blad.

Lite beroende på växtplats så börjar julrosorna packa ihop för denna säsongen. De hybrider som står lite skuggigare och i en högre växtzon har ännu en del färg kvar, men de vanliga vita Helleborus niger har redan antagit den limegröna blomfärg de får när de börjar vissna.

Julrosen vill ha en kalkhaltig och mullrik jord.

Julrosorna är härliga blommor på det viset att de blir aldrig skräpigt bruna, utan blomman bleknar bara sakta bort. Och sedan är grannarna i rabatten framme och tar över uppmärksamheten. Så man märker aldrig riktigt att de tar slut.

Julrosor är tacksamma trädgårdsväxter i kalkrik och fuktig jord.

Julrosens bladverk är oftast vintergrönt, och bildar en bra bakgrund till andra växter. Låt gärna bladen sitta kvar så länge de är snygga. Angrips de av någon sjukdom, oftast svamp, blir de prickiga och torra. Då kan man gärna klippa ner bladen.

Julrosor självsår sig gärna där de trivs.

Julrosen är en tacksam perenn och förökar sig själv där den trivs. Den självsår då nya plantor i nära omgivning kring moderplantan. Men avkomman är inte sortäkta, utan kan få lite olika färgsättning beroende på vilka tänkbara föräldrar som finns i rabatten.

Vita julrosor är läckra i rabatten.

Se till att du har en lucker och välmyllad jord där dina julrosor står. Jorden får inte torka ut helt på sommaren, men det får inte heller vara stående fukt vintertid. En svag slänt är att föredra om den naturliga jordmånen är lera. När du väl planterat dina julrosor ska de helst stå kvar i många år utan att flyttas. Undantaget är förstås om du kommer på att växtplatsen är helt fel.   Julrosor kräver gott om tid att etablera sig.

Julrosens blomfärg går från vitt till mörkkrött nästan svart.

Det finns mängder av vackra namnsorter av hybridjulrosor. Oftast ligger de på ca 40 cm i höjd och du kan gärna plantera dem lite slumpmässigt i flera ”rader” i rabatten så det ser naturligt ut. Ställ de små vanliga julrosorna främst, för de börjar blomma tidigast och blir bara hälften så höga.

Allra vackraste blåsippor

Blåsippor trivs i humusrik och fuktig jord under vandrande skugga.
Blåsippor finns även med vita blommor.

Blåsipporna tar verkligen för sig där de trivs! Har bara helt nyligen planterat in blåsippor i min egen naturträdgård, och egentligen så förundras jag lite att de inte funnits där tidigare. Skuggad lundmiljö med lätt fuktig och kalkrik jord med gott humusinnehåll är blåsippans eget val. Lätt skugga kan vara närmast total skugga också. Men de fylldblommiga sorterna trivs allra bäst i soliga lägen.

Lätt skugga är bästa miljö för blåsipporna.

Blåsippan är fridlyst i naturen så man får inte gräva upp den och flytta hem den till sin trädgård. Det kan vara lite knivigt att hitta blåsippor i handeln, men välsorterade plantskolor har både vita, rosa och lilablommande blåsippor.

Blåsippan är en näpen vårperenn.

Den ungerska blåsippan, Hepatica transsylvanica, har en lite större blomma än den nordiska vildväxande sorten. Det finns även blåsippor med prickiga blad som kan vara trevliga som marktäckare i en woodlandmiljö. Japanerna är speciellt förtjusta i prickbladiga blåsippor och andra samlarsorter.

Blåsipporna har vintergröna blad som lätt bränns av stark sol.

Fast för mig duger det gott med helt vanliga blå och vita blåsippor. Jag tycker de är helt underbara som efterträdare till snödropparnas överdådiga blomning. Man får ju leta fram dem lite mer bland grenar och löv som inte brukar bli bortstädade från buskarna. Tänk på att hela växten är giftig, även de köttiga fröna.

Den vita blåsippan är lika vacker som den blå.

Ljuvaste snödroppar

Har du någon gång försökt göra listor på de mest älskade växterna? Javisst, det gör jag ofta, men det blir alltid trångt i toppen och listan tenderar att flyta ut i en halv bok innan jag är klar. Vilka som ska vara med beror lite på vilken årstid och månad. För det som är på tapeten just då är ju det man tycker allra mest om och har längtat så länge efter.

Snödroppar härstammar från bergstrakter i mindre Asien.
Till snödroppens närmaste släktingar hör amaryllis, narcisser och krukväxten clivia.

Snödropparna kommer självklart med på min lista. De är de första riktiga vårväxterna som väcker trädgårdsaptiten åter en gång. Visst kommer det ibland någon snöskur och frost efter att snödropparna börjat blomma, men på det stora hela har vi våren här när de börjar blomma.

Snödropparnas lökar kan planteras när jorden är fuktig för att inte torka ut.

I Storbritannien, som har ett stort antal växtsamlare och trädgårdsnördar, är snödroppar stort. Det finns snödroppsfestivaler och snödroppsvandringar med guidade visningar på flera stora gods. Några sådana platser som hade varit kul att besök i februari är bl a Howick Hall Gardens, Hodsock Priory och Welford Park. Här finns enorma mattor av snödroppar som spridit sig i woodlandvegetationen.

Svagt doftande snödroppar förebådar vårens ankomst.

I min trädgård blommar snödropparna i det oskötta woodlandet ner mot bäcken. Jorden är lerig och väl fuktad så här års och tuvorna av snödroppar växer även här ihop till en stor matta. Lökarna har förvildat sig på egen hand och sprider sig hela tiden vidare utåt.

Den vanliga snödroppen är förvildad i Sverige och växer ibland ute i skogen.

Snödroppen har en härlig lågmäld doft, men också ett medicinskt värde. Man har hittat en verksam substans, galantamin, som ingår i många bromsmediciner mot alzheimers sjukdom. Högst koncentration av ämnet finns i den gröna snödroppen, Galanthus woronowii. Grön snödroppe är det svenska namnet på denna helvita blomma. Namnet syftar däremot på bladen, som är klart gröna, glänsande och mycket bredare än de grådaggiga bladen på den vanliga snödroppen Galanthus nivalis.

Snödropparnas lökar kan förökas strax efter blomning då man delar klungorna och planterar ut dem på nya platser.
I samband med eller efter blomningen kan snödroppklungorna delas och förökas till nya växtplatser.

Att känna igen växter vintertid

Katsurans knoppar är röda och inåtböjda.
Katsuran har spetsiga och lite inåtböjda knoppar som liknar kräftklor.

Vinterkvist kallas det på proffsslang – konsten att identifiera lövfällande växter under viloperioden då de saknar blad, på bar kvist. En liten konst att lära sig, men inte alls särskilt märkvärdigt egentligen. Det bygger på samma iakttagelser av karaktäristiska drag och kännetecken som man använder under växtperioden. Sådant som man ser med blotta ögat på en kvist eller knopp, men också på avstånd när man iakttar växten som helhet.

Druvfläder har ofta horisontella grenar.
Druvflädern har ett karaktäristiskt växtsätt när man ser till förgreningen. Märk också den gråbeige, fåriga barken.

Kronformen och grenarnas grovlek och vinklar på träd är tydligare synlig efter löven fallit på hösten. Det kallas deras habitus. Går man lite närmare kan barkens färg och struktur vara nästa värdefulla kännetecken. Barken ändrar sig oftast med ökande ålder. En slät och lite svagt skrynklig bark som elefanthud på en fullfuxen bok är ett typiskt kännetecken. Längsgående lenticeller, barkens andningshål, är horisontella streck i barken hos olika körsbärsarter i släktet Prunus.

Hästkastanjens knoppar är klibbiga.
Hästkastanjen har kastanjebruna och klibbiga knoppfjäll samt tydliga bladärr med många spår.

De tydligaste kännetecknen står ändå skotten och knopparna för. Och då pratar vi om de ettåriga skotten, som vanligen används vid artbestämning vintertid. Under knoppen ligger mer eller mindre tydliga bladärr, som är fästpunkt för det blad som har släppt. Bladärren har olika antal spår, eller prickar, beroende på art.

Skogslönnen har röda, glansiga knoppar.
Skogslönnen känner man igen på de dubbla slutknopparna på äldre grenar. Den har vinröda och glänsande knoppfjäll och ofta rester av fjolårets fröställningar.

Knopparna som avslutar en gren kallas slutknoppar. Under en slutknopp ligger sidoknoppar. Ibland saknas slutknopp och det är istället två välutvecklade sidoknoppar som står för längdtillväxten på det kommande skottet. Hos sidoknopparna kan man se olika knoppställning, eller inbördes position. Parvis motsatta knoppar sitter alltid på samma höjd mittemot varandra. Korsvis motsatta knoppar ligger i 90 graders vinkel under varandra. Tvåradiga knoppar har man då knopparna är placerade växelvis under varandra på motsatt sida av skottet.

Svarta knoppfjäll finns hos asken.
Asken har matt svarta knoppfjäll. Slutknoppen är pyramidformad och sidoknopparna små och runda.

Knoppfjällen är också intressanta att studera. Knoppfjällen kan vara svarta, röda, gröna, glänsande, ludna eller ibland nästan som flätade runt om knoppen. Det finns även träd och buskar vars knoppar saknar knoppfjäll. Då pratar man om nakna knoppar. Olvon är en typisk art som saknar knoppfjäll. Istället ligger bladanlagen prydligt hopvikta väntande på att få spricka ut.

Doftsinnet är också bra att använda vid kvistbestämning.
När du skrapar lätt på häggens bark så framträder den tydliga doften.

Skulle man gå bet på knopparna och barken så kan man alltid prova att skrapa lite på barken för att se om man känner igen doften. Häggen är karaktäristisk med sin bittermandeldoft, men även många andra växter doftar typiskt.

 

Rosa, lila och vinröda nyanser

Perenner i olika rosa nyanser passar bra ihop.
Mörklila grekvädd, rosa axveronika och mörkskaftade kärleksörten ’Jose Aubergine’.

Rosa färgtoner finns det många olika i blomvärlden. Rosa toner vandrar mellan den blå och orange färgskalan och som mörkare i ceriserött. De knalliga rosa nyanserna som finns i t ex axveronikan på bilden nedan är raffinerat elegant ihop med mörkt purpur och svart. Kallt rosa kräver sitt sällskap.

Malva och axveronika trivs fint tillsammans.

Den varmt skära tonen i rosenflockel kan gå bra ihop med rödbruna nyanser som går mot bronsfärgat. Det gäller att man ”ser” möjligheterna som de mörka stjälkarna ger och lyfter in motsvarande färg som en granne. Det kan vara i form av purpurröd blodtopp eller den mörkbruna guldlysingen Lysimachia ciliata ’Firecracker’.

Rosenflockel är en ståtlig perenn.

Lilarosa rudbeckian smälter in både bland de kalla tonerna och de varma, tack vare sina tydliga blomkorgar i gulbrunt. Den är en tacksam perenn med lång blomning och kan sparas som vissnad till och med. Tricket är att man försiktigt plockar bort de utblommade kronbladen så att bara fröställningen står kvar på sin strama stängel.

Röd rudbeckia ger kraftiga färgklickar i rabatten.

Röd rudbeckia ihop med kalla blå toner är ytterst läckert och nästan lite farligt. Solnedgången färgade blommorna i varma toner, men tog ändå inte udden ur det svala blå i perovskians blomstänglar.

Rudbeckian är en utmärkt biväxt.
Ljusblå perovskia ger kontrasteffekt ihop med den dominanta rudbeckian.

Grönt är skönt

En grön trädgård behöver inte vara tråkig.

Vatten och ljus är viktiga förutsättningar för att bedriva odling eller trädgårdsskötsel. Mängden ljus som olika växter kräver varierar. Lyckligtvis finns det arter som passar även mörka och stängda trädgårdsrum. En skuggig del av tomten eller en hel skuggträdgård kan vara nog så spännande att bygga upp. Här underlättar det stort om det finns god vattentillgång. Skuggtåliga växter är för det mesta fuktälskande.

Gröna växter är beroende av fukt.

En skuggig trädgård ger en helt annan slags ro och du upplever de gröna skiftningarna extra tydligt på skuggsidan. Utnyttja växternas former och bladstruktur för att åstadkomma variation och effekter. Finns det snickerier eller byggnader av olika slag så måla dem gärna svarta. Det förstärker och skapar fin kontrast mot allt det gröna.

Klippta buxbomsklot ger kontrast mot yviga bladverk.

En grön trädgård kan gärna ha en bas av vintergröna växter för att vara intressant hela året. En vintergrön trädgård är ofta tacksam att formklippa. Satsa på att köpa så stora exemplar som plånboken tål, för att få effekt på en gång. Annars är vintergröna växter relativt långsamma i växten.

Ormbunkar trivs i skugga och fuktig jord.

Gräs och ormbunkar är spännande i sina bladformer. De klarar en del sol, men står helst i vandrande skugga eller helskugga. Undvik de blåsiga lägena, för då riskerar bladen att blåsa sönder.  Många gräs har livligt ljusgröna blad och det piggar upp i en annars monotont grön omgivning. Limegrönt står dessutom fint mot kallt blågröna toner.

Olika bladformer ger en intressant mix trots att de bara är gröna.

Genom att skapa grupper av växter med olika bladform kan du göra en varierad rabatt även på en liten yta. En genomtänkt mix av bladformer och strukturer kan vara lika effektfullt som skarpa färger.

Höstfärgen ingår i trädens och buskarnas retursystem

Boken får vackert kopparfärgade löv om hösten.
Bokens blad kan bli både gula och kopparbruna.

Många av våra träd och buskar får vackert höstfärgade löv innan de fälls inför vintern. De granna färgerna är ett sätt för växterna att återvinna nödvändiga byggstenar till nästa generation löv.

Vad är orsaken till höstfärgerna?
Ännu vet man inte helt säkert varför dessa vackra och starka färger bildas. Det kan bero på flera samverkande orsaker som är viktiga för olika processer i växten. Till exempel återanvändning av näringsämnena kväve och fosfor. En annan tänkbar orsak är att färgen är ett resultat av ett samspel av utvecklingen mellan insekter och växter, men det är inte ännu helt bekräftat.

Höstfärgen är stark på amerikanska blåbär.
Amerikanska jätteblåbär får ofta mycket kraftig höstfärg.

Vad man känner till idag är att fotosyntesen och det gröna klorofyllet är inblandade i denna färgväxling, liksom de orangeröda karotenoiderna i bladen. Karotenoiderna förekommer alltid tillsammans med klorofyll i bladen, men deras färg blir synlig först när klorofyllproduktionen uteblir eller när klorofyllet bryts ner på hösten eller transporteras in till stammen. När det gröna pigmentet är borta framträder de övriga färgpigmenten som finns i bladet.

Katsuran har en intensiv höstfärg.
Cercidiphyllum varierar sig i nyanser från gult till den rosaröda färgskalan.

Den röda höstfärgen kommer även från antocyaniner, som skapats via fotosyntesen i bladcellernas vakuoler (hålrum). Normalt bildas det dagtid socker i de här hålrummen, men under kalla nätter omvandlas sockret till antocyaniner. Den mängd antocyanin som bildas varierar mellan åren och det beror troligen främst på temperaturen.

Lönnar har ofta kraftig höstfärg.

Ett vanligt förekommande undantag från det här med höstfärgning är al. Alens blad är gröna när de faller av på hösten. Orsaken kan vara att alens blad innehåller mycket kväve. Hos andra träd är kväve en bristvara, men alen har sin egen kvävetillverkning via kvävefixerande svampar på rotspetsarna. De behöver därför inte spara på kväve. Det får till följd att det naturliga humusskiktet under alar är extra näringsrikt.

Höstfärgerna på träd och buskar handlar om att spara energi.

Varför faller bladen av?
Trädens bladfällning beror på kylan. Eftersom blad är breda och platta och saknar barrens tjocka skyddande cellväggar riskerar cellerna att frysa sönder vid frost. Då skulle vävnaderna sprängas och bladen förstörs. Träden och buskarna sparar istället mycket energi på att själva avgöra när bladen ska falla av och förbereda sig för vintervilan.

Asken fäller sina löv först.
Asken fäller sina blad mycket tidigt och de blir ofta gula eller lätt gröngula i färgen.

De mekanismer i växten som sätter i gång bladfällningen styrs av hormoner. Det finns flera växthormoner som spelar olika roller i den har processen. Ett av de viktigaste är etylen, som är ett mognadshormon och som även ser till att frukter och bär mognar. När växten känner att vädret blir kallare ökar produktionen av etylen.

Benveden får fin höstfärg.
Benvedens höstfärg går i scharlakansrött.

Men innan dess ser växten till att tömma bladet på dess matnyttiga innehåll innan det faller av. Det gör den genom att bladsaften med näringsämnen dras in i stammen. Etylen strömmar till och sätter igång en nedbrytningsprocess, där enzymer bryter ned innehållet i växtcellerna. När nedbrytningen av cellerna pågått tillräckligt länge, blir infästningen av bladet till stjälken allt svagare och snart behövs det bara en vindpust för att löven ska lossna och singla ner till marken. 

 

En torr sommar ökar mjöldaggsangreppen

Mjöldagg kommer lätt vid torka.
Solrosor, både perenna präriesolrosor och ettåriga, drabbas lätt av mjöldagg vid torka.

Mjöldagg är en svampsjukdom som är vanligt förekommande på många prydnadsväxter. Ofta drabbas häckkaraganer (Caragana arborescens), prakthäggmispel (Amelanchier lamarckii), mahonia, blodlönn, vanlig ek och flertalet rosor. Du känner igen svampen som en vit mjölaktig beläggning på blad, unga skott och knoppar.  Tvärtom mot de flesta andra svampsjukdomar så är torka och en dragig växtplats predisponerande för mjöldagg.

Riddarsporrar angrips lätt av mjöldagg.
Riddarsporrar får lätt mjöldagg, men det finns också resistenta sorter i handeln.

Många mjöldaggssvampar drabbar endast ett växtsläkte och det finns därför många olika mjöldaggsarter som är specialiserade på sin mottagarväxt. Även växthusodlade växter som tomat, gurka, saintpaulia och begonia drabbas lätt.

Rosor drabbas lätt av mjöldagg om de står för torrt.
’New Dawn’ och ’Venusta Pendula’ är två klängrosor som lätt får mjöldagg.

Vad ska man göra om växterna drabbas av mjöldagg? Det beror förstås på storleken. Ett stort träd tar sällan så stor skada av svampen, men det blir mer ett estetiskt problem. Rosor som planteras vid solstekta syd- eller sydvästväggar får lätt mjöldagg om man inte vattnar och gödslar dem regelbundet. Eftersom det finns sorter som är extra känsliga för mjöldaggsangrepp bör man alltid välja resistenta sorter framför känsliga rosor.  Sorter med kraftiga och läderaktiga, mörkgröna blad är motståndskraftigare mot mjöldagg.

Sommarblommor kan också drabbas av mjöldagg.
Ettåriga växter som ringblomma och vallmo kan bli lite trista framåt hösten, men tar sällan skada under blomningen.

Tänk också på att överdriven kvävegödsling gynnar angrepp av mjöldagg. Det är bättre att gödsla med kaliumrika gödselmedel då det anses ge ökad motståndskraft. Om du ändå blivit drabbad och vill försöka bekämpa mjöldaggen så kan svavelpreparat, typ Kumulus vara en metod. Ett gammalt husmorsrecept mot mjöldagg har förmedlats via Cedergrens plantskola i Råå. Det lyder: ½ dl kristallsoda, ½ dl såpa och 5 l vatten. Jag har inte provat, men det kan ju vara värt ett försök.