Kombinationer med lavendel

Lavendeln gör sig bra ihop med kyliga färger som salvians blekblå blad.

Lavendel är ett släkte halvbuskar med ca 25 arter som växer i Medelhavsområdet. Om du sett lavendeln självså sig någon gång då förstår du vilken växtplats den föredrar om den själv får välja. Mellan stenarna i plattgången eller längst in mot husväggen dyker de upp de väldoftande små plantorna som sätter en djup pålrot redan från första början. Roten letar efter vatten på större djup och mår rent ut sagt dåligt och tynar bort om den får för mycket vatten eller en kompakt, vattenhållande jord. Speciellt vintertid är det viktigt med väldränerad jord, eller egentligen ren sand, om man ska vara precis.

Stenkyndel är en anspråkslös perenn växt som tål torka.

Lavendel kan gärna planteras på torrmurar, i stenpartier, terrasserad jord eller i grupper uppblandat med torktåliga ettåriga växter. Traditionellt används lavendel ofta ihop med rosor eller som avgränsande häck, men det finns fler kombinationsmöjligheter. De kan bli väldigt effektfull ihop med höstblommande ljung, lågväxande enar eller olika slags kryddväxter. Här ovan samplanterad med vitblommande stenkyndel.

Lavendeln kan blomma flera gånger per säsong, eller försenas i blomningen om man klipper ner den innan knoppsättning.

För att förlänga blomningstiden kan man beskära lavendeln innan blomning som på bilden ovan. Här har man klippt ner varannan lavendelbuske till en grön kudde. Bara den kontrasten är dekorativ i sig, men på köpet får man en lång blomningstid när de beskurna buskarna väl sätter igång.

Gulbladig oregano skapar en kraftfull kombination med lavendel.

Eller så satsar man på färgkontrast som här, samplanterad med gulbladig oregano. Mycket effektfullt, där de två kyliga färgerna framhäver varandra. Men dutta med måtta. En gulbladig planta här och där är bättre än en hel rabatt med bara knalliga färger.

Odla kronärtskocka, en ätlig tistel

Stolt och högdraget tronar de i höjden på grönsakslandet. De kan bli två meter höga och har ett dekorativt bladverk som tar upp en stor yta. Kronärtskockorna är riktiga köksträdgårdens primadonnor. Trots att de egentligen är tistlar är de stolta som få. Det är blombotten man äter och de skördas när blommorna är i knoppstadiet. Skockorna mognar från slutet av juli tills frosten kommer.

Kronärtskockan är en tistelväxt som växer kraftigt och brett på en säsong.

Kronärtskockan, Cynara scolymus, är en flerårig växt som hör hemma i medelhavsområdet. Den har en enorm växtkraft, men för att hinna utvecklas och blomma redan första året bör man välja en ettårig sort och förkultivera plantor sedan januari-februari. Dags att börja leta frön nu alltså om du ska odla kronärtskocka nästa år. Välj t ex sorten ‘Imperial Star’ som är en ny, modern sort med matiga skockor. Den är relativt snabbväxande och blir bara ca 1 meter hög. ‘Green Globe’ är en gammal sort som får riktigt stora och tunga, lite plattrunda skockor.

Kronärtskockan förkultiveras och planteras ut med någon snabb mellanväxt.

Kronärtskockan vill ha en näringsrik, mullrik och väldränerad jord i trädgårdslandet. Redan under hösten kan du förbereda växtplatsen och blanda ut jorden med kompost och välbrunnen stallgödsel. Välj helst ett soligt läge och beräkna gott om utrymme per planta. Två plantor per kvadratmeter är maximal täthet, men helst ska den stå ännu glesare. Kronärtskockan sås inomhus i slutet av januari-februari för senare utplantering. Använd 8-10 cm stora krukor och så två frön i varje kruka. Då kan du ta bort den svagare plantan om båda gror. Vattna igenom ordentligt. Ställ sedan krukorna i rumstemperatur i fönsterbräda med växtbelysning. När plantorna har fått riktiga blad gallras konkurrenten bort och växterna planteras om i en större kruka i kompostrik jord. De kan nu stå något svalare än rumstemperatur om du kan erbjuda det. Ett uppvärmt växthus är toppen.

På kronärtskockan är det blombotten i knoppen man äter.

I slutet av maj är det dags att börja avhärda plantorna, dvs ställa ut dem varje dag så att de vänjer sig vid klimatet inför utplanteringen. Låt dem stå ute längre och längre varje dag. Plantera sedan ut dem när risken för frost är över. En praktisk lösning är att man använder utrymmet mellan de små kronärtskockorna till att odla någon snabbväxande grönsak som inte stör kronärtskockorna, till exempel rädisor. Täck gärna marken med gräsklipp eller kompost för att behålla fuktigheten i jorden. Vattna vid behov. Fram till skörden gynnas kronärtskockan av extra gödning. Du vet att det är dags att skörda när de köttiga fjälliknande blad som sitter på utsidan börjar separera sig från varandra.

Kronärtskockor kan också odlas som fleråriga i landets södra delar, men bör skyddas mot kyla genom kupning.

I sydligaste Sverige kan kronärtskocksplantor klara sig utomhus under vintern om man kupar dem med ett rikligt täcke av halm och löv. Täckningen gör man strax innan marken fryser. Det är bara roten som övervintrar och från den skjuter det fram nya skott på våren. Så fort vårsolen börjar värma ska kupningen bort så att den inte isolerar på fel håll och hindrar solen att värma upp jorden. ‘Herrgårds’ är en gammal skånsk sort som ger fleråriga plantor. Skockorna är inte så stora som på de ettåriga sorterna, men mycket smakliga.

Planera för vinterförvaring av olivträdet

Olivträdet trivs i en stenig jord med god dränering.

Olivträden är mina trädgårdsfavoriter på den torra, grusiga sidan av trädgården där solen tillåts steka under sommarmånaderna. Jag köpte ett större träd för några år sedan och lyfter varje höst upp det på vinden där det får övervintra i plusgrader intill ett fönster. Fast än är det ingen brådska då vi ännu i början av november har temperaturer på 10-13 grader om dagarna i Skåne. Olivträd klarar en del minusgrader, ner till ca -7 grader brukar man läsa i litteraturen. Så enstaka köldknäppar är ingen fara, men jordklumpen ska inte frysa.

Olivträden bildar frukt på årsskotten och blommar efter en liten köldperiod.

Mitt olivträd står i kruka, för att vara lätt flyttbart, men det går bra att plantera ut det i en väldränerad rabatt under sommaren. Jorden måste vara grusig så överskott av vatten rinner undan, för olivträd gillar inte att stå med fötterna i blötan. Annars är de rätt toleranta mot såväl kalkrik eller sur jord. Olivträden du ser här på bilderna kommer från Italien och jordmånen växlade från stenrik kalkstens”jord” till en mer lerskifferliknande grusjord.

Olivträden trivs i en solig slänt i stenrik jord.

Har ditt olivträd växt till sig rejält i sommar så försök få plats med det inomhus ändå. Vid själva flytten kan man vira in trädet i ett påslakan och binda om så att grenarna skyddas. Väl framme i vinterförvaret tar du av påslakanet, för olivträdet är en vintergrön växt som behöver ljus under vintern. Så ett garage eller källare utan fönster duger inte. Det bästa är om du kan ha en temperatur kring eller strax under +10 grader. Blir det varmare än så finns det risk att skadedjur som trips, ullöss och sköldlöss som angriper trädet. Håll jorden bara nätt och jämt fuktig och se till så eventuellt överskottsvatten kan rinna av.

Olivträdet blommar rikligt under sommaren om det fått sig en liten köldknäpp under vintern.

Beskärning får vänta till våren när det är dags att plocka ut plantan. Man kan korta in långa, slängiga grenar och glesa ut tätt sittande skott. Olivträdet behöver en liten köldknäpp om vintern/våren för att sätta knoppar och blommorna kommer på de ettåriga skotten. Så klipp inte för hårt. Hade du tur i somras och fick blommor som blev pollinerade så har du kanske några frukter på trädet just nu som håller på att mogna. Det är en kul kuriosa grej med egna oliver, men man kan inte äta dem rätt från trädet. De smakar vedervärdigt bittert och behöver ligga i saltlake i minst 1½ månad, för att bli ätliga. Och det är kanske lite väl omständligt om man fått fram några enstaka frukter.

Olivträdets frukter måste ligga i saltlake innan de kan ätas.

Rosmarinen, en vintergrön men frostkänslig kryddväxt

Rosmarinen gillar torra och saltstänkta växtplatser.

Under resan till Italien nu i höst fick jag se präktiga exemplar av rosmarin på torra, soldränkta växtplatser där det knappast var någon som gick med vattenkannan och pysslade om dem. Det är en liten, hårdför växt som tål mycket, men inte långvarig kyla. I våra kalla trakter odlar vi den på friland på sommaren och gräver upp den för att övervintra i kruka över vintern. Rosmarinen avskyr blöt jord när den är i vila, så plantera gärna den i ren sandjord inför vinterförvaringen. Det kan gå att övervintra rosmarin ute mot en varm södervägg om man gräver ner den i jorden och bullar upp med rejäl löv- och ristäckning mot kalla vindar.

Rosmarinen blommar med ljusblå blommor om den övervintrat väl.
Rosmarinen blommar under hösten eller tidiga våren med blålila eller ljusrosa blommor, beroende på sort.

Det svåra med övervintringen av de flesta medelhavsväxter är att kunna förvara dem svalt och ljust utan att de blir övervattnade eller tillåts torka ut. Detsamma gäller för rosmarinen. Men klarar du vinterförvaringen kan du försöka dig på nästa grej – att ta sticklingar av din rosmarinplanta. Förökningen är väldigt snarlik för buxbom, så har du tidigare lyckats med sticklingsförökning av buxbom lär du göra det med rosmarin också.

Ta sticklingar med klack och sätt dem i sandblandad jord.
Här ser du vad jag menar med klack – att det sitter kvar en bit bark från grenen längst ner på skottet.

Så här gör du: riv försiktigt av en 10-15 cm lång kvist från en huvudgren med äldre ved. Bäst resultat blir det om sommaren när årsskotten hunnit växa till sig en bit. När du river av skottet får du med dig en liten klack, barkflisa, där skottet suttit fast i grenen. Plocka bort de lägst ner sittande bladen, som annars skulle hamna under jorden i krukan. Stick ner kvisten i en kruka med såjord eller annan sandblandad, porös jord. Har du små lecakulor kan du gärna ha det med i jorden för att den ska bli riktigt luftig. Tryck inte till jorden, utan duscha den bara och håll den sedan lätt fuktig tills skottet slagit rot. Du kan gärna sätta flera skott i samma kruka och dela på dem när de tagit fart.

Rosmarinen har en kraftig doft och smak så använd den med måtta.

Rosmarin passar till allt slags kött, men framför allt till lamm. Dessutom kan du använda sparsamma mängder i äppelrätter, i marmelad, till ugnsstekta grönsaker och i bröd. Jag ska faktiskt passa på att lägga några kvistar rosmarin i dagens foccacia och på de ugnsrostade grönsakerna som jag ska bjuda på till pannbiffen. Smaklig spis!

Rosmarin växer både krypande och upprätt.
En låg häck av rosmarin hittade jag utanför hotellet i Italien.

Sent blommande skäggbuske ger höstpoäng

Skäggbusken har en sen höstblomning i ljusblått.

Skäggbusken är en liten, frostkänslig buske som inte kommer igång med sin blomning förrän i augusti och oftast håller ut ända in i oktober. Har det varit en varm sommar är chansen större att det blir en riklig knoppsättning. Många gånger får man beskära skäggbuskarna väldigt hårt på våren, då de för det mesta fryser tillbaka rejält under vinterperioden. Man kan härvidlag likna dem vid buddleja och perovskia. Läget är mycket viktigt om vi ska kunna odla skäggbuske på våra breddgrader. Soliga och torra platser i lä, med en lätt och varm jord är att föredra.

Torra grenar på en skäggbuske som frusit under vintern.
En skäggbuske fryser hårt tillbaka och blir inte alltid så vacker nertill.

Skäggbusken blir inte mer än 1-1,5 meter hög och har små, gråsilvriga blad. Bladen hos C. x clandonensis är lancettformade och hos C. incana bredare och lätt flikade. Blommorna är himmelsblå och på namnsorten ‘Heavenly Blue’ något mörkare än hos den rena arten Caryopteris x clandonensis.  Det finns ett 10-tal arter världen över och alla härstammar från ostliga Asien. Caryopteris incana anses vara den härdigaste arten.

Skäggbuskens blad doftar som lavendel.

Prydnadsvärdet sitter helt klart i den sena blomningen. Skäggbusken är en utmärkt fjärils- och biväxt som erbjuder insekterna nektar vid den tid på året då de flesta andra födokällor redan vissnat ner. Bladverket tycker jag att du ska stryka för att få känna den lavendellika oljiga doft som ger så många medelhavs-associationer.

Vackra misplar på Italienresan

Vildväxande cyklamen trivs under buskar och träd.

Har nyss kommit hem från en semester i Italien. Underbart skönt och milt väder som en god svensk sommar. Det var fantastiska vyer där vi färdades i hjärtat av Umbrien, upp och nerför vindlande serpentinvägar. Rätt vad det var växte små tuvor av vild cyklamen i vägkanten. Såg också naturligt spridda eldtorn (Pyracantha coccinea), alpmartorn (Eryngium alpinum) i vägslänterna och fina små plantor av granatäpple i kruka. Fruktträd av olika slag fanns det gott om, och även den exotiska mispeln.

Mispeln trivs i medelhavsområdet men tål även en del frost.

Mispel (Mespilus germanica) är ett litet fruktträd eller större buske som härstammar från Persien. Redan under medeltiden var mispeln en eftertraktad frukt i Medelhavsområdet, och så småningom spred den sig norrut. Den är inte speciellt vinterkänslig och kan med framgång odlas i Storbritannien. Dock hinner frukterna sällan mogna på busken. Eftersom de plockas i november-december i Italien så kan man tänka vilken lång mognadstid frukten har. I Sverige är mispeln härdig upp till zon 2-3 (4) och i Norge längs större delen av kusten.

Mispelfrukten har lång mognadstid.

Trädet är litet och knotigt, med vridna grenar. Det är långsamväxande, och behöver sällan beskäras. De stora vita  blommorna är självfertila och påminner lite om något mitt emellan äppleblom och nyponrosor. Frukten är rund och brun med flikar i toppen. De äts som övermogna, när den framträdande garvsyran brutits ned och fruktens lite syrliga, äpplemosliknande smak (och konsistens) framträder. Frukterna skördas helst efter den första frosten. Sedan lagras de svalt och ljust under några veckor tills de fått den rätta övermogna, lite halvruttna konsistensen. Mispelfrukter kan användas till sylt och gelé. I Danmark serveras mispelfrukter ofta på julbordet.

Det Mandelmannska paradiset

Barnvandringarna hos Mandelmanns bjuder på en rundtur bland gårdens växter och djur.
Under barnvandringarna får man följa med på en rundtur bland gårdens växter och djur.

Mandelmanns Trädgård i skånska Rörum har mer och mer blivit ett utflyktsmål för sommarfirare och andra trädgårdsintresserade i området. Trädgården är en självhushållningsgård som bygger på en enorm arbetslust och uthållighet från makarna Mandelmann. De driver sin ekologiska gård med passion; odlar grönsaker och blommor, håller värphöns och föder upp lamm. Ett besök här kan bli en riktig aktivitetstur, med speciellt anpassade barnvandringar bland grisar, grodor, hönor och gäss.

Tomater och gurkor odlas idet stora växthuset.
Tomaterna har former och färger som slår det mesta i mataffären.

I det stora växthuset på gården hålls fåren vintertid och deras gödsel fräser man ner i jorden några gånger under den kalla säsongen. Fåren bor ljust och skyddat och ingen mer gödsel behöver tillföras odlingen efter det. När våren kommer planteras tomat och gurka ut och de växer så det knakar. Det är lite ovanligare tomatsorter, inga släta röda här inte. Ovanför växthuset tar frilandsodlingarna av grönsaker och bär vid i den branta slänten. Färggranna salladshuvud, kronärtskockor, purjolök, morot, bönor och olika kålsorter är bara en del av grödorna.

I cafeet serveras hembakta läckerheter med ingredienser från egen odling.

Det finns fler mindre växthus också som sommartid fungerar som caféplatser med blandade, välanvända möbler. I det ena huset växer olika slags fruktträd som inte är vinterhärdiga i vårt klimat. Här kan man bland annat skörda kiwi, fikon, aprikos och mullbär. Växterna förhöjer miljön och dämpar ljudnivån som kan bli rätt så livlig med många barnfamiljer som fikar samtidigt. Och fika måste man, för kakdisken är absolut oemotståndlig! Och glöm inte grönsaksbutiken innan du kör hemåt!

Aprikoser, kiwi, fikon och mullbär odlas i växthusen.
Aprikoser från egen odling!

Den vackra trädgården byter färgskala årligen. För två somrar sedan visade jag bilder härifrån och då var det vitt som gällde. Nu hade man satsat på indigo, kleinblått eller vad man vill kalla den mustiga, blå färgen som bärs av framför allt kinesiska riddarsporrar. Och de mjuka, ulliga gångarna samspelar härligt fint med blomsterprakten, eller hur. Jättefint med de smala, ringlande rabatterna och här har nog gått åt både en och annan förkultiverad planta innan det blev så här frodigt.

Ull på gångarna ger en alldeles ny känsla att strosa i trädgården.
I blomsterträdgården är gångarna täckta i ull från de egna köttfåren.

Lavendel tema för sommarresor till Provence

Under juli och början av augusti är det högtryck på de franska småvägarna i trakterna kring Avignon. Här finns merparten av lavendelodlingarna i regionen. I augusti skördas lavendeln som ska destilleras till essens. Lavendelolja är en stor jordbruksprodukt och många byar och orter håller egna lavendelfestivaler med uppträden, tävlingar och förstås försäljning av allehanda lavendelprodukter. Jag undrar om jag hade överlevt chocken av både dofter och synintryck av att vistas i trakterna av lavendelvägen, Route de lavande, när fälten blommar!

Lavendeln 'Hidcote' har en mörkt blå färg och god doft.

Lavendel i våra trakter innebär för det mesta Lavandula angustifolia, den smalbladiga lavendeln. Den är en halvbuske som är någorlunda härdig så länge den växer i väldränerad jord och skyddas av löv eller snö under vintern. Barfrostvintrar kan gå hårt åt lavendelbuskarna. Vanliga sorter är ‘Hidcote Blue’ som har en mörkt blå färg, men sämre härdighet och inte så jämn i växten ifall man vill ha den som häck. ‘Munstead‘ är min favorit, med ljuslilablå färg och längre blomhuvuden. Den har ett kompakt växtsätt och passar bra till häckar.

Lavendel som häck till rosenrabatter är en vanlig kombination.

Där den trivs självsår den sig, den goda lavendeln, och det dyker upp småplantor här och där i stenläggningen, i rabatterna och mellan kantstenar. Men den kan vara lika knepig om den inte får goda förutsättningar att överleva. Väldränerat är jätteviktigt, och det betyder i det här fallet en torr och sandblandad jord. Har du lerjord måste du byta ut stora delar av jorden om det ska vara lönt, annars kan du lika väl ha den i kruka. Och det går bra det också. Då kan man ställa krukan så att den går att nudda vid när man går förbi så man får suga åt sig den underbara doften. Och klipp några blomkvistar och torka till vintern. Lavendelolja har ansetts ha en lugnande och läkande effekt, så den passar bra som doft i sovrummet.

Lavendel finns i olika färger från vitt-rosa-lila till blått.

Om fikonets hemliga befruktning

Fikonet får nya löv om de gamla trillat av.

Linné hade problem vid klassificeringen av fikon då han inte kunde hitta några ståndare i växten. Ståndarna behövs för att producera frömjöl så att en befruktning ska kunna äga rum i blomman. Men fikonet har en befruktning som är mer komplicerad än så. Det vi kallar fikon, dvs frukten, är en skenfrukt som består av en uppsvälld blombotten, på insidan beklädd med enkönade blommor. Blommorna finns inne i skenfrukten och ser aldrig solljus. Det som är själva frukterna är de små kärnorna inne i fikonet.

Nu ska jag försöka förklara den invecklade process som leder till att ett fikon bildas. En varning kan vara på sin plats för äckelmagade. Här kommer lite otäck läsning om vad vi egentligen stoppar i oss när vi äter ett fikon.

Fikonet innehåller mängder av små kärnor som är de egentliga frukterna.
Foto: ESA, Ecological Society of America

De fikon vi äter innehåller bara honblommor. Vi kan i Norden endast odla sorter som tillhör gruppen adria-fikon eftersom de smidigt nog bildar fikon utan pollinering och befruktning. Detta kallas att sorten är partenokarp. Smyrna-fikon däremot,  är den andra typen, som härstammar från Medelhavsområdet. De måste pollineras av fikongallsteklar som inte finns i Norden. Steklarna ser ut som små myggor, ungefär 1 mm långa. Honorna har vingar och långa äggläggningsrör, hannarna är vinglösa. Gallsteklarna utvecklar sig ur ägg som tidigare är lagda i en steril honblomma. Äggen utvecklas till larver som bor inne i blomman tills de föds som färdiga steklar. Hannarna utvecklas först och letar därefter reda på honsteklar inne i frukten för att para sig med dem. Efter parningen dör hannarna, utan att någonsin ha fått se dagsljus.

Fikonlövet blir stort och mörkgrönt om plantan får mycket gödsel.

När honan befruktats hämtar hon upp pollen från en hanblomma. Detta pollen bär hon med sig i fickor på bröstet när hon kryper ut ur sitt födelsefikon. Nästa anhalt är ett nytt fikon där hon äter sig in genom skalet och letar sig fram till blommornas märke. Hon tar fram lite pollen från sina fickor för varje märke och sticker samtidigt in sitt äggläggningsrör. Vad hon inte ser är om blomman har kort eller långt stift. Men detta påverkar slutresultatet av hennes jobb. Är det en blomma med långt stift når inte äggläggningsröret ända fram till blommans fruktämne och då blir det inget ägg. Men istället blir blomman pollinerad och det uppstår en frukt. Är stiftet kort når äggläggningsröret ända ner och hon lägger in ett ägg. Så går hon vidare från blomma till blomma inne i fikonet. När alla ägg är lagda dör honan.

Det finns tre fruktperioder hos vilda fikon. På vintern kommer den första som har blommor med korta stift och ståndare. Hit kommer honsteklar med sina ägg. När äggen kläcks till larver och småningom blir till nya steklar öppnar ståndarknapparna sig och honorna får med sig pollen ut. Detta sker ungefär i juni. Under tiden har nästa generation fikon bildats med blommor som har både korta och långa stift. Honorna flyger till dem, lägger sina ägg i de korta och pollinerar de långa. Därefter dör honorna. Den här skörden av fikon blir mycket goda. På hösten kommer den sista omgången fikon. Den har bara blommor med korta stift. Hit kommer honorna från sommarfikonen, lägger sina ägg och dör.

Det finns flera sorter av adria-fikon som är lämpade för nordiskt klimat, men den absolut vanligaste sorten är Bornholmsfikon, som kan förekomma under andra namn i handeln. Sorten ‘Desert King’ är en kraftigväxande och härdig sort. Den har både självbefruktande fikon (förstaskörden) och sådana som kräver steklar (andraskörden). Problemet med den är att om man har den på friland kan de höstbildade fruktämnena frysa bort under vintern trots att själva plantan i övrigt tål vintern. Då blir det inga fikon alltså. Kontentan av detta är att den säkraste fruktbildningen får man av fikon som förvaras frostfritt över vintern.

Skötsel av fikonträd

Tidigare var olivträd växten på allas önskelista. Nu verkar fikon vara den stora modeväxten, att döma av alla frågor jag får här på bloggen om just fikon. Så jag ska passa på att berätta lite mer om hur man tar hand om sitt fikonträd.

Fikonets blad är stora och känsliga för blåst.

Fikon är dåligt härdiga i Sverige, med undantag för de sydligaste delarna av landet där man kan plantera dem mot en varm sydvägg, eller ännu hellre i vinkeln mellan två varma väggar. Alla vi andra gör bäst i att ta in våra fikonträd till vintern och förvara dem svalt, men frostfritt. Alltså planterar vi fikonet i en kruka som inte är för tung att bära på. Ska plantan stå utomhus kan du ställa den upp i en annan större kruka om den riskerar att blåsa omkull. Krukan du planterar i ska inte vara för stor, hellre så att plantan står lite trångt, för att producera fruktämnen hellre än växa till sig i skotten. Det är viktigt att krukan har dräneringshål så att överskottsvatten kan rinna bort.

Fikon trivs även i växthus där den lätt växer till sig.

Planteringsjorden ska vara väldränerad Du kan köpa vanlig blomjord som innehåller minikulor av leca eller perlite. Du kan också blanda din egen fikonjord av en tredjedel torv, en tredjedel sand (tvättad) och en tredjedel barkmull. Uppe på toppen kan man lägga ett tunt lager kompostjord eller annan mer näringsrik jord. Fyll inte krukan ända upp utan lämna 1-1½ cm utrymme för vattning. Fikon klarar sig med bara svag gödseldos. Ge halva den rekommenderade mängden var annan vecka eller så. Hittar du ett gödselmedel som bara innehåller lite kväve, men mycket kalium och fosfor är det jättebra. Får fikon för mycket kväve blir det bara stora blad och ingen frukt. Benmjöl är också bra och lite trädgårdskalk om man ska vara petig. Fikon trivs bra med kalkrikt vatten i motsats till t ex citrusträd.

Vattna efter väderlek. Är det riktigt varmt kan fikonet behöva vatten varje dag, är det mulet väder väntar du tills det översta jordlagret har torkat upp och släppt en lite aning från krukkanten. Om fikonträdet får gula blad är det vanligen ett tecken på övervattning. Under vinterförvaringen vattnar du fikonet lite och sällan. Jorden ska bara hållas knappt fuktig. Plantan behöver inte så mycket vatten då, eftersom den står svalt och mörkt och har tappat sina blad.

Planterar om gör du vart annat eller vart tredje år. Det är bara bra om rötterna står lite trångt. Vill du begränsa tillväxten kan du beskära rötterna lätt och plantera om med lite ny jord i samma kruka som du hade innan. Då håller du storleken på plantan nere. Detsamma gäller fikon som växer på friland. De mår bra av att ha en rotspärr så de inte vandrar ut i hela trädgården. En rotspärr är en nedgrävd kant av plåt eller plast som omsluter rotklumpen åt sidorna. Jag har kämpat till förbannelse med en oleander som växte till en jättebuske och till slut var den så stor att jag inte fick in den till vinterförvaringen längre. Så det är bra med en hanterbar storlek på det som ska in till vintern.

Fikonträd bör avhärdas i halvskugga om de sätts ut med färdigutvecklade blad.

Under sommaren kan man beskära fikonträdet om det växer kraftigt. I annat fall behöver det inte nödvändigtvis beskäras. Klipp ovanför en utåtriktad knopp för att få ut grenarna från stammen. Fikonträd får inte klippas på vårvintern, eftersom de då kan blöda. Frukterna bildas på förra årets tillväxt, så gå inte för långt in på grenarna om du vill få frukt. Växer fikonträdet i en kruka av lagom storlek, alltså så att rötterna står lite trångt, slipper du normalt bekymra dig om beskärning.