Torr sandmark är älsklingsplatsen för vresrosen i naturen.
Naturen visar oss vilka arter som trivs var och eftersom växterna själva väljer den mest optimala växtplatsen så kan vi lära oss mycket som går att överföra till trädgårdsmiljö. Gå ut och registrera vad som växer vilt – träd, buskar, perenna örter och andra växter. Även ogräsen ger oss goda indikationer på vilken typ av jord du har att göra med. I dikesrenarna växer hägg, ask, al och pilar. Vattenkrävande träd alltså. I skogsbrynet trivs buskar som hassel, skogsolvon, hagtorn, slån, nyponros och fläder. Halvskuggigt och lite vindskyddat kan man förmoda att de föredrar. På den torra ängen finner vi perennerna gulmåra, johannesört, brudbröd och sandnejlika liksom vresrosen som binder ihop sanddyner på stranden. Då kan man dra slutsatsen att deras odlade släktingar med god säkerhet trivs på liknande platser.
Vintergröna är en marktäckande växt för halvskuggiga-skuggiga planteringar som sprider sig aggressivt.
En annan sak vi kan se ute i naturen är att det förekommer ingen bar jord. Minsta fläck av öppen jord växer snabbt igen genom att omkringliggande växter kryper in med sina rötter och fröar av sig. Precis på samma sätt fungerar det i rabatterna. Det är alltså ett krig mot naturens villkor att rensa rent för jämnan. Utnyttja hellre någon marktäckande växt som skuggar jorden och hindrar ogräs från att konkurrera sig in. Det är ren självbevarelsedrift, men ett tips som många hajar till för, för det är så enkelt.
Temperaturer kring eller under fryspunkten kan ta död på känsliga träd och buskar som planteras på gränsen till sin härdighet. Barksprickor, förfrusna knoppar och skott eller rodnande barr hos barrträd kan orsakas av frost. Tidig vår kan temperaturskillnaderna mellan nattfrost och solvärme bli stora. Beroende på en växts proveniens tål den uppkomna temperaturskillnader olika bra. Proveniens betyder härkomst. För träd används det oftast för det geografiska område (alt kustklimat eller inlandsklimat) som träden ursprungligen kommer ifrån.
Korstörnet är ett arkitektoniskt träd som ger en lätt skugga. Det härstammar från det inre av Nordamerika och är härdigt till zon 2.
Träd som växer naturligt inom ett område anpassar sin tillväxtrytm till klimatet. När temperaturen stiger på våren börjar träden växa. Det är viktigt att denna tillväxt inte börjar för tidigt. Då kan skotten skadas av sen vårfrost. Provenienser från nordliga breddgrader startar oftast sin tillväxt tidigare, vid en lägre temperatur. På hösten styrs invintringen av nattlängden. När nätterna blir tillräckligt långa får plantorna signal att börja sätta knopp och påbörja invintringen. Träd från nordliga breddgrader sätter knopp vid en kort nattlängd medan träd från sydliga breddgrader fortsätter att växa tills nätterna har blivit ännu längre.
Det kommer att dröja många år innan mitt tulpanträd börjar blomma om skotten alltid fryser om vintern.
Vid nordförflyttning av provenienser startar växterna tillväxten senare på våren och växer längre på hösten jämfört med ortens proveniens. Den senare starten på våren betyder minskad risk för skador av försommarfrost, men den senare invintringen ökar i stället risken för skador av höstfroster eller en ofullständig invintring. Dessa växter utnyttjar däremot vegetationsperioden bättre, de växer under en längre tid, och har därför oftast en högre tillväxtkapacitet.
Sydförflyttning av provenienser innebär att växterna slutar växa tidigare än ortens egen proveniens, men samtidigt är de mer härdiga mot höstfroster och vinterskador. Däremot löper de en större risk att drabbas av vårfrostskador. I Sverige förekommer inte sydförflyttning i någon större grad, däremot är det vanligt att man köper plantmaterial från mellaneuropa, som kan ha svårt att klara vintrarna. Har själv ett tulpanträd, som visserligen är skånskodlat, men min trädgård ligger på gränsen mellan zon 2 och 3 och det kan bli för mycket för tulpanträdet som har frusit hårt tillbaka under många vintrar.
Magnolian är ett buskträd med låg härdighet som gärna ska planteras invid en lähäck.
Vad man kan göra för att förbättra ståndorten för att klara känsligt växtmaterial är framför allt att stoppa vinden som kyler och torkar ut. Finns det ett vattendrag i den lägsta punkten kan du stoppa upp den tyngre kalla luften som glider nedåt och i sin tur pressar upp varmluften. Bryt denna luftrörelse genom ett tätt buskage så driver inte varmluften bort. Plantera inte känsliga arter i lågpunkter i trädgården. Den kalla luften sjunker nedåt och bara ett par meter högre upp blir klimatet många gånger avsevärt bättre. En häck, ett staket eller annan barriär hjälper stort till att förbättra mikroklimatet på platsen.
Lejonsvansarna, som tillhör släktet Phlomis, härstammar från klippiga bergstrakter i Turkiet, Syrien och Nordafrika, är inga speciellt vanliga trädgårdsväxter. Eller kan du på rak arm säga att du känner igen de här vackra fröställningarna? Det är kanske inte den växt som vinner pris för sin storslagna skönhet i övrigt, men ståndorten gör den synnerligen användbar om man har en växtplats som stämmer in på följande: torra rabatter, grusträdgård och prärieplantering. Du kan gärna kombinera lejonsvansen med andra torktåliga perenner som lammöron, kungsljus, lavendel, olika salvior och bolltistlar. Dessutom är det en bra nektarkälla för bin och fjärilar.
Den gula lejonsvansen, Phlomis russeliana, trivs i väldränerad och näringsrik jord i sol till halvskugga. I vilt tillstånd i sina hemtrakter trivs den i öppna hasselsnår. Det är en upprätt, stadig perenn som blir ca 80 cm hög. De svagt gula, tvåläppiga blommorna sitter i våningar, i kransform längs den håriga stjälken. De påminner till formen om blommorna hos t ex plister, som de är nära släkt med. Bladen längst ner är mer hjärtformade, medan de blir smalare och lansettlika uppåt toppen.
Vill du föröka lejonsvans så kan du samla frö på hösten och så dem när våren kommer. Du kan också dela större plantor eller ta sticklingar under försommaren. Det är en lättskött växt som sällan drabbas av några sjukdomar och rekommenderas således av en trädgårdskonsult. Vill du ha en annan färg så finns det även en odlad form med lilarosa blommor som heter Phlomis tuberosa ’Amazone’ som blir ännu högre och ståtligare. Den vill ha lägen i full sol.
Ibland räknas oktoberastrarna (A. dumosus) som grupp in under Aster novii-belgii.
Släktet asterväxter är stort och de flesta arterna kommer från Nordamerika. Namnet aster är däremot grekiska och betyder stjärna. Och visst blir man glad för de här sent blommande stjärnorna som ger en sista blomning i rabatten innan höstfrosten tar hela rasket. De är tacksamma att kombinera med olika prydnadsgräs och höstanemoner som har liknande ståndortskrav. Fuktig, men väldränerad och kraftig jord vill de ha. Det är också en fördel att de står soligt för att blommorna ska hinna utvecklas.
Den låga oktoberastern ’Herbstgruss von Bresserhof’ har en ljuslila färg och blir bara ca 40 cm hög.
Det finns ett stort problem med astrar och det är mjöldagg. Mjöldagg är ju en svampsjukdom som drabbar många växter under torra somrar eller på för torra växtplatser. För att undvika mjöldagg planteras astrarna luftigt och i jämnt fuktig jord. Aster novii-belgii är en vanligt odlad aster som ofta får mjöldagg.
’Royal Ruby’ tillhör de högre höstblommande perennerna som blir ca 1 m hög.
En av mina allra första favoritväxter var iris. Främst trädgårdsiris då med sina fantastiska, sammetslika färgkombinationer. Ack så kort blomning, men desto underbarare om de sedan dessutom doftar gott. Men eftersom de har en mycket begränsad blomningstid tycker jag det är bäst att blanda upp dem med andra perenner som kan ta vid och hålla intresset levande.
Man kan grovt säga att det finns två kategorier av iris – de som trivs i vattenmiljöer och de som ska stå torrt. De smalbladiga trivs i sumpiga förhållanden och de bredbladiga lägger sina rotknölar uppe på marken i torr och väldränerad jord. Står de för fuktigt över vintern ruttnar de bort.
Iris förökas genom delning. De fuktlevande växer lätt väldigt trångt och kväver småningom sig själv om man inte ger rotknölarna mer plats. Du behöver en vass spade för att rå på de styva rotdelarna. Plantera sedan ut delarna i jord som hålls lätt fuktig så kommer tillväxten snart igång igen.
Känner du lite extra för just lök- och knölväxter, även kallat geofyter, så är det här absolut en bok att satsa på. Den är skriven av Eric Wahlsteen tillsammans med min gamla lärare på Alnarp, dessvärre numera avlidne Kenneth Lorentzon. Noggranna beskrivningar av arternas utseende, släkte och ståndort varvas med ingående fakta om hur man bäst etablerar en växt och hur den förökas. Det finns också kartor som beskriver härkomsten för de olika släktena. Här finns även ett otal fotografier från växternas ursprungsmiljöer, och det gillar jag skarpt. All fakta du behöver finns här.
Finns det något jag kan önska är att man hade tagit hjälp av en skicklig originalare som hade fått bilder och texter på rätt plats i layouten. Det är lite hemmabygge över det hela. Boken är tryckt 2013 och kan vara svår att få tag på, så det lönar sig att kolla på andrahandsmarknaden.
Ja, det är vad jag jobbar med varje dag i mitt trädgårdsarbete. Som trädgårdsdesigner eller trädgårdsplanerare gäller det att hålla koll på ståndorten så att växterna passar på platsen och tar sig. I min värld kommer form och färg alltid på andra plats. Som trädgårdsmästare och -skötare observerar jag växter, planteringar och samspelet mellan ståndorten och de etablerade plantorna. Genom att hela tiden stämma av och registrera vad som funkar lär jag mig hur jag ska designa för bästa resultat.
Fuktälskande växter som trivs på halvskuggigt ställe.
Ståndort kan kallas att gilla läget på ren nysvenska. Det handlar för det första om en analys av aktuell växtplats. Fuktförhållanden i marken, ljus-skugga, pH, vind och jordmån är de viktigaste att beakta. För det andra är det en växts krav (eller önskemål) om bästa växtplats utgående från dess ursprungsmiljö där den växer vild. Ståndorten hjälper dig också att välja goda grannar att samplantera med i rabatten, eftersom växter med samma ståndort i naturen även passar ihop i en trädgårdsplantering.
Goda grannar i en fukthållande, näringsrik jord är flox, astilbe och brunnera.
Du vet att det finns växter som gärna sprider sig till helt andra platser än där du ursprungligen planterat dem. De finner sin egen bästa ståndort med andra ord. Här har vi bara att analysera vad det var som gjorde att de flyttade hit och använda den kunskapen nästa gång vi planerar en rabatt. Du kan även lära dig massor om växterna av ett så simpelt jobb som att rensa i rabatterna. Mycket nyttig grundkunskap om växter och ståndorter hämtade jag hem när jag som trädgårdselev kröp omkring i Mariehamns stads planteringar och lukade. Man får aldrig koppla bort tänkandet – det ska alltid vara med dig i alla jobb. Undrar lite hur det funkar när man kan jobba hela dagarna med musik i öronen. Det är annorlunda idag mot när tant trädgårdskonsult var ung. Hinner man alls tänka på växterna då?
Nepeta och purpurklätt trivs i lätt, sandblandad jord i sol.
Häggmispel, Amelanchier, är stora buskar till mindre träd med vacker vårblomning och en sprakande höstfärg. Gemensamt för häggmisplarna är att de klarar en bred amplitud av ståndorter. Inga stora krav på jord och fukt här inte. Det kan vara nog så tacksamt ibland om man söker en säker växt.
Körde förbi de här fina småträden i Löberöd härom dagen och var tvungen att stiga ur bilen och ta några bilder. Riktigt tjusigt mot den vita fasaden! Skulle gissa att det är sorten Amelanchier ’Robin Hill’, stor häggmispel, men riktigt säker är jag inte. Den kan bli 5-6 meter hög, med en ganska smal krona på 3-4 meters bredd. ’Robin Hill’ säljs som träd på högstam. Det har också funnits en lite bredare sort på marknaden som heter ’Ballerina’.
Jag tycker det är ett trevligt släkte som man gärna kan satsa på eftersom de är så lätta att etablera och sköta. Busksorterna tål hård beskärning och passar bra till friväxande häckar. A. spicata växer som en spik rakt upp med täta grenar och sätter gärna rotskott. A. laevis blir den breda, nästan runda busken. A. lamarckii blir ett flerstammigt litet träd. A. alnifolia fk Alvdal E är den tätt buskformade med gul höstfärg. Inga större krav på jorden alltså, men vill gärna ha en solig placering.
Kamelior är köldkänsliga växter som kräver en sval vinterförvaring med god luftfukt och plusgrader. Tyvärr ingen växt för torra stadslägenheter, och just det gör mig lite beklämd när jag ser mängder av billiga kamelior saluföras i plantbutikerna på våren. Kommer de att få ett gott liv, eller hamnar de i soporna efter den första blomningen? Desto mer fullträff då att se dem växa frodigt, på rätt ståndort i trädgårdar längs den regniga skotska växtkusten. Det blir nästan för bra när man ställs framför en fyra meter hög kameliabuske med tusentals knoppar och nyss öppnade fluffiga blommor. Man kan få hjärtinfarkt för mindre! Här hemma måste vi ta in våra små, krukodlade exemplar för vintern och hålla efter typiska vinterförvaringsskadedjur som spinn och bladlöss.
Kamelian ska stå i fuktig, kalkfri jord och helst vattnas med regnvatten eller avkalkat vatten. Den är en typisk surjordsväxt. Har du egen brunn och bor i ett område med kalkrikt vatten så betyder det att du kokar upp vatten, låter det stå och vattnar nästa dag när kalken sjunkit ner till botten i kannan. Släng den sista slatten. Plantera i rhododendronjord och gödsla med näring för surjordsväxter, halv dos en gång i veckan under perioden april-augusti. Under sommaren kan kamelian gärna stå ute, dock inte i solen, utan på ett skuggat ställe. Glöm inte en jämn vattning, annars trillar knopparna av. Får du allt detta att stämma kan du njuta av den underbaraste blomning i april-maj.
Nu är det maj månad och påsk- och pingstliljor blommar som bäst, men än står sig julrosorna fint på lite skuggigare ställen. Den vanliga vita julrosen, Helleborus niger är tidigast ute och blommar ofta redan under ett lätt snötäcke, men orientalishybriderna behåller mer eller mindre färg på sina foderblad ända till maj. Jag var och hälsade på i plantskolan Ulriksdal på Kivik i fredags och passade på att fota deras fina julrosor.
Julrosor är lättskötta växter som kan växa i både solsken som skugga. Däremot måste man vara noga med fukten så de inte blir för blöta. Väldränerad och mullrik jord som gärna får vara kalkrik. Det bästa ljusläget är halvskugga. Monokulturer är sällan helt lyckade, så placera gärna ut julrosorna i ett sammanhang med andra likartade växter. Det finns många sällskapsväxter med samma ståndort att välja mellan för att få en lite mer varierad plantering. Snödroppe och snöklocka blommar vid samma tid. Likaså vitsippa och blåsippa. Revsuga, nunneört och rosenplister är andra alternativ för lite skuggigare plantering. Om du vill täcka över bladen när de vissnar kan grannar som Epimedium, sockblomma samt Hosta vara trevliga.
Julrosor är giftiga växter, och man kan få hudutslag om man petar mycket på avklippta blad och stjälkar. Växtsaften lär vara rejält besk och orsakar sveda i mun och svalg, så det är nog ingen större risk att någon tuggar på växtdelar i onödan. Men ta på dig handskar vid längre hantering av växterna om du har känslig hud.
Julrosen kan också odlas i kruka bara du kommer ihåg att vattna den när det blir torrt.
Julrosorna användes på medeltiden för framställning av råttgift och man ska även ha utnyttjat dem i folkmedicinen för att framkalla nysningar, diarré och kräkningar samt störningar i hjärtrytmen. Så alldeles ofarliga är de nog inte.
