Irisar tillhör de riktigt gamla kulturväxterna, men det känns som om de på senare tid fått stå lite tillbaka när man letar efter långblommande och ständigt dekorativa växter till trädgårdar. Namnet Iris kommer från grekiskan och syftar till regnbågens gudinna. Jag tolkar namnvalet på två sätt: mångfalden i färgskiftningar och en snabbt förgänglig blomning.
Jordstam eller rhizom hos bredbladiga iris.
Man kan dela in släktet iris i två huvudgrupper beroende på om de har roten under jord eller ett rhizom (jordstam) ovan jord. De med rhizom kan man dessutom dela in i skäggbärande (barbata-typ) eller skäggfria. De skäggfria irisarna och de med lökformig knöl under mark växer vanligen i fuktiga jordar, medan de andra vill ha en torr och solig växtplats.
Gul skäggbärande iris med svag doft. Okänd namnsort.
Det lättaste sättet att föröka iris är genom att dela på växande bestånd. Vänta gärna till efter blomning innan du sätter spaden i klumpen. Där iris trivs breder den ut sig och att hitta en likartad växtplats är bästa spridning.
Iris är långlivade perenner där de trivs.
Sibirica-typen av iris, dvs de som har smala blad och föredrar en fuktigare, lite skuggig växtplats, kan gärna samplanteras med julrosor, ormöga och förgätmigej. De uppstickande bladspjuten i ljust grön färg blir en fin kontrast på våren.
De skäggbärande trädgårdsirisarna doftar många gånger underbart gott. Blomningen är kort och intensiv i slutet av maj till början av juni. Därefter står de breda bladen kvar ända till frosten kommer. Välj en väldränerad, sandblandad jord och ett skyddat läge så inte blomstänglarna bryts av vinden. Trädgårdsiris blir ofta 70-80 cm höga. Efter blomningen klipper du bara ner blomstängeln.
Vatten och ljus är viktiga förutsättningar för att bedriva odling eller trädgårdsskötsel. Mängden ljus som olika växter kräver varierar. Lyckligtvis finns det arter som passar även mörka och stängda trädgårdsrum. En skuggig del av tomten eller en hel skuggträdgård kan vara nog så spännande att bygga upp. Här underlättar det stort om det finns god vattentillgång. Skuggtåliga växter är för det mesta fuktälskande.
En skuggig trädgård ger en helt annan slags ro och du upplever de gröna skiftningarna extra tydligt på skuggsidan. Utnyttja växternas former och bladstruktur för att åstadkomma variation och effekter. Finns det snickerier eller byggnader av olika slag så måla dem gärna svarta. Det förstärker och skapar fin kontrast mot allt det gröna.
En grön trädgård kan gärna ha en bas av vintergröna växter för att vara intressant hela året. En vintergrön trädgård är ofta tacksam att formklippa. Satsa på att köpa så stora exemplar som plånboken tål, för att få effekt på en gång. Annars är vintergröna växter relativt långsamma i växten.
Gräs och ormbunkar är spännande i sina bladformer. De klarar en del sol, men står helst i vandrande skugga eller helskugga. Undvik de blåsiga lägena, för då riskerar bladen att blåsa sönder. Många gräs har livligt ljusgröna blad och det piggar upp i en annars monotont grön omgivning. Limegrönt står dessutom fint mot kallt blågröna toner.
Genom att skapa grupper av växter med olika bladform kan du göra en varierad rabatt även på en liten yta. En genomtänkt mix av bladformer och strukturer kan vara lika effektfullt som skarpa färger.
Utslagen och knoppig blomstängel hos Actaea simplex ’Brunette’.
Som pärlor på rad sitter knopparna hårt knutna länge. Men sen plötsligt en dag känner du redan på avstånd att nu, nu har silveraxet börjat blomma. Nästan hela säsongen har silveraxen fyllt ut rabatten med sitt flikiga bladverk. Blommorna får man tålmodigt vänta på.
Men den doften är värd väntan. Kryddig och honungsmjuk på samma gång. Söt, definitivt. Pudrigt parfymerad men ändå fräsch. Svårt att sätta en doftetikett på Actaeans blommor. Men jag älskar dem. Vackra att se på också. Men då får man gå nära, för de enskilda blommorna i axet är små.
Läkesilveraxets blommor vajar högt över det gröna (nu höstgula) bladverket.
Cimicifuga var silveraxens släktnamn till för knappt 20 år sedan, då man genom DNA-tester kom fram till att de tillhörde familjen trolldruvor, Actaea, istället. De upptäcktes på 1700-talet i USA och kom att få en användning som medicinalväxt. Black snake root, kallade indianerna växten, som användes mot klimakteriebesvär, PMS-besvär, huvudvärk och även blöjexem hos småbarn.
Actaea racemosa är den grönbladiga arten och Actaea simplex den rödbladiga. Jag föredrar definitivt den senare som har ett större prydnadsvärde. Bland sortnamnen är ’Brunette’ vanligast. Den blir upp till 1,8 meter hög i blommornas topp, men bladen stannar på ungefär en meter.
Här är en kombo med lila jätteverbena, vita rosor och mellanblå stäppsalvia.
Silveraxen vill ha en fuktig och mullrik jord. Får de det kan de även stå i solen, annars är en skuggigare växtplats att föredra. Goda grannar är t ex alunrot, hosta, höstanemon, olika prydnadsgräs och vårblommande lungört. Var försiktig när du luckrar jorden intill silveraxen. Rotsystemet är ytligt, så en marktäckning är många gånger att föredra. Speciellt som den dessutom motverkar uttorkning.
I sensommarens rabatter finns det många väldoftande favoriter. Höstflox, Phlox paniculata, har en kryddig, mycket egen doft, som fastnar i doftminnet. Den doften drar också till sig fjärilarna. Höstflox trivs i full sol, i de flesta jordar som inte är för torra och näringsfattiga. Den ursprungliga arten härstammar från Östra Nordamerika, men den rena arten ses inte i odling, utan det är allehanda hybrider i olika färgskala från vitt till rosa, cerise, rött, lila och blått.
Stjälkarna är styva med parvis motsatta blad. På våren när floxen tittar upp kan den vara ganska anonym till utseendet, men de parvisa, släta och lansettlika bladen känner man igen. Blommorna sitter samlade i klasar i toppen av skotten.
Hmm, färgkombinationen…
Flox är relativt lättskötta i rabatten, men vissa sorter är mer känsliga mot mjöldagg än andra, särskilt torra somrar. Värt att fråga efter motståndskraftiga sorter när du handlar nytt plantmaterial. Gödsla på våren med kogödselkompost eller något annat inte alltför kvävestarkt gödselmedel. När plantorna efter några år börjar bli breda och dö ut i mitten är det dags att dela på dem och plantera om. Våren är bästa tid för plantering. Jag har märkt att flox kan ha svårt att övervintra om de inte rotat sig väl på hösten. När vintern kommer klipper du ner stjälkarna, för de har inget större skönhetsvärde.
’Ingeborg från Nybro’ tillhör Grönt kulturarvs växter.
Ljus bas med vita flox, lite gul kungsljus och solbrud, hög violruta, salvia, malva och strödda mörka duttar av en okänd lökväxt.
Hur gör man en fin rabatt? Jaa, det beror ju på var och till vem den ska vara. Stilen beror på omgivningen så klart. Hur ser resten av trädgården ut? Huset? Utemöblerna? Och du som person? När ska den blomma?
En rosapurpur mix av vädd och lökblomma ihop med himmelsblå nävor.
Att inte krångla till det så förskräckligt är väl ett bra tips. Inte för stelt om inte omgivningen kräver var sak på sin plats. Vävarväxter blandat med stabila platsmarkörer som prydnadsgräs till exempel. Högt och lågt, stora blad och små blommor, mörkgrön bas och granna blommor, skirt med robust.
Ringblomman kommer igen år från år. Den blå Salvia viridis frösår sig också ibland.
Har sett många fina blandrabatter i sommar, med bara få plantor av varje sort blandat istället för stora breda färgfält. Växterna väver in sig i varandra istället för att alla har sina respektive revir. Om du förstår hur jag menar. Men en sådan rabatt kräver mycket planering om den ska blomma hela säsongen.
Smällspirea med mörkt röda blad bildar bas mot röd solhatt, renfana, stjärnflocka och i bakgrunden rödlila fackelblomster.
Har man otur och det uppstår ett tomt hål någonstans kan det vara bra att ha lite fylliga växer att stoppa in. Cosmos är en bra sådan växt. Röd solhatt är en torktålig perenn som fyller ut och kan köpas blommande nu på högsommaren ifall det blir ett hack i rabatten.
Läckert blåvitt partnerskap med blå broksalvia och en spetslik vit rotkörvel.
Astrantia major, stjärnflocka, förekom i Sverige troligtvis redan före 1700-talet och kallas ibland för Linnés döttrar. Det finns ett 10-tal arter som alla härstammar från alpina skogar och ängar i ett område från Mellaneuropa – Mindre Asien-Kaukasus. Näringsrik, fuktig, men väldränerad humusrik jord i sol till halvskugga är receptet.
Woodlandmiljö är precis rätt ståndort för stjärnflockan.
Blommorna är rätt obetydliga på avstånd, men när man kommer riktigt nära ser man hur komplicerat konstruerade de är. Svepebladen sitter ytterst och är långa och lansettformade. Ju äldre blomman är, desto mer nedåtriktade är de. De enskilda små blommorna sitter i täta flockar med en central mittpunkt.
Det finns en mängd namnsorter som går i färgskalan från vitt-rosa-rött och mörkrött. De varierar i höjd från 40-90 cm. Stjärnflockan är lätt att föröka från frö eller genom att dela plantan på våren. Kombinera den i rabatten med t ex silverax eller funkia. Eller varför inte en klarblå näva för kontrastens skull.
Marktäckare är ett behändigt namn på växter som växer krypande och brer ut sig över jordytan med sina blad förstås, men också genom klängen, skott, rankor eller utlöpare som de fortplantar sig med. De här växterna har ofta en god förmåga att stå emot ogräs, och faktiskt ofta också vanligt gräsmattegräs. Alltså är de många gånger utmärkta ersättare för just gräsmatta.
Frodig underplantering av ormöga.
I naturen finns det sällan så ensartade bestånd av en och samma art som vi talar om i trädgårdssammanhang. Oftast är det flera arter som växer tillsammans, där var och en har en topp under någon tid på säsongen, för att sedan gå tillbaka på bekostnad av en annan art med senare utveckling. Vitsippan är en sådan växt. Den har ganska höga ljuskrav under sin blomningstid, men är inte så konkurrenskraftig i växtsättet. Under lövträden är under våren ännu ljust, medan det längre fram på sommaren är färre konkurrenter på grund av ljusbristen. Men då har årets tillväxt redan vissnat ner och växten sparar sin kraft i roten till nästa vår.
Silvriga marktäckare runt den berömda dammen i Ulla Molins trädgård i Höganäs.
De mattbildande trädgårdsväxterna är beroende av hjälp med ogräsrensning och vattning, framför allt i början, för att kunna hävda sig mot konkurrerande arter. Det är mycket viktigt att ha en ogräsfri jord från början om man ska plantera marktäckare, annars kommer de få svårt att etablera sig.
Hasselörten passar bra som marktäckare under t ex bambu.
Den fantastiskt skuggtåliga hasselörten är ett sådant exempel. Den är långsamväxande i början och tar flera år på sig att riktigt komma igång. Har man då ogräs som konkurrerar om ljus, näring och vatten runt plantorna är risken stor att hasselörten går ut. Annars är hasselört ett bra alternativ i de riktigt skuggiga lägena med lätt fuktig jord. Den självsår sig gärna om den trivs och bidrar därmed till sin egen marktäckning.
Småbladig vintergröna kan bli ett ogräs i trädgården. Fast det kan nästan också höstanemonen ovanför.
Den spridningsvilliga vintergrönan måste jag varna för, samtidigt som den kan vara mycket bra på rätt plats. Vintergröna ska helst växa för sig själv, eftersom den är mycket expansiv och snor sina långa rankor kring allt annat som växer i samma rabatt. Håll den under träd och högre buskar där du kan frisera rankorna efter hand och rycka upp enstaka ogräs mellan plantorna. Vincan passar på de flesta jordar, men utvecklas bäst i humusrik jord och halvskuggigt läge. Vill du njuta av den lilablå blomningen kräver den mer ljus.
Ormöga invävt av myskmadra.
En annan blåblommare är ormögat, Omphalodes verna. Den är en vårens marktäckare som passar i lätt fuktig jord i woodland och under träd och buskar. Ormögat sprider sig med krypande jordstammar och får förgätmigejliknande blommor i maj. Här tillsammans med myskmadra, som föredrar liknande växtbetingelser. Myskmadran kan lätt utkonkurreras, men växer där den trivs bra i täta, ljusgröna mattor. Faktiskt så har jag lyckats få in den min gräsmatta i skuggsidan av trädgården och där har den till och med tryckt bort mossan!
Nyss omplanterad bädd av kattfot.
Marktäckare på solsidan av trädgården är ettdera fetbladiga eller silverfärgade. Bland de silverfärgade vill jag visa två stycken som är välkända från Ulla Molins trädgård, som jag besökte för ett par veckor sedan. Kattfoten, Antennaria dioica, är en tålig, krypande mattbildande perenn med filthåriga blad. Den ska ha full sol och sandig/stenig jord. Har ett väldigt lågt växtsätt – bladen blir inte mer än 5 cm höga – och måste därför ogräsrensas noga. Annars finns det risk för att ogräsen tar över.
Malörtsmatta med inslag av stor blåklocka.
Vitmalörten är en annan framträdande silverbladig perenn hos Ulla Molin. Den har ett aggressivt växtsätt. Vitmalörten sprider sig snabbt med underjordiska utlöpare och väver in sig i rabattens andra växter. Det är en växt som knappast odlas för sin blomnings skull, utan för att de smala, silvriga bladen ska skapa kontrast bland blå- och rosablommande växter. En solälskande perenn som vill ha sandblandad och gärna kalkrik jord. Lyser hela sommarnatten med ett svagt skimmer.
En användbar perenn i både kryddrabatten och bland rosorna – stäppsalvian fyller sin plats under en lång säsong. Det finns mängder av salviaarter, men bara en handfull växer vilda i Norden. Man hittar salvian på torra och soliga växtplatser i det vilda.
Den mörka salvian ’Caradonna’ bildar fond till den gula rosen ’Lady Emma Hamilton’.
De odlade salviorna är mer eller mindre aromatiska, men alla har egenskapen att dra till sig bin, humlor och fjärilar. Stäppsalvian hör till de mest högväxta arterna och kan bli upp emot 70 cm hög. Den har kraftfulla blomspiror och ett brett, upprätt växtsätt med många blomstjälkar.
Den mellanblå stäppsalvian ’Mainacht’ är en av de tidigast blommande salviorna.
Stäppsalvian är lätt att kombinera med andra växter som rosor, liljor, prydnadsgräs, temynta eller röd rudbeckia. Du kan också plantera den ihop med lavendel, men de två har ganska lika växtsätt och kontrasten blir då inte så tydlig. Välj färg efter sällskap – stäppsalvian finns i vitt, rosa och olika nyanser av blått.
Den rosa ’Rosakönigin’ ger ett lättare intryck än sina blå släktingar.
Blomningen startar i bästa fall redan i slutet av juni och håller på många veckor. Efter blomningen sitter högbladen kvar länge, så riktigt skräpig ser inte blomman ut förrän långt senare. Men vill du få ytterligare ett mindre flor så kan du klippa ner blomställningarna. Då kommer den oftast igen i september.
Stäppsalvia ’Caradonna’ samplanterad med tomatröd röd rudbeckia och tuvrör i bakgrunden.
Sorten ’Raspberry’ ur den nya serien silkesnävor. Foto: perenner.se
Till de allra lägsta och mest soltörstande nävorna hör Geranium cinereum, silkesnävorna. Många av arterna härstammar från Pyrenéerna, Alperna eller forna Jugoslavien. De gamla sorterna kräver ganska mycket specialvård såsom de alpina växter de är. En väldränerad och luftig jord, gärna i upphöjd, till och med stenig rabatt så överskottsvatten rinner bort. Under mycket regniga höst- och vinterperioder kan de alpina arterna behöva täckas mot regn.
Färgskalan ger starka rosa och röda blomfärger. Foto: perenner.se
Geranium Jolly Jewel® är en ny serie silkesnävor som lanserats av holländska odlaren Marco van Noort. Jolly Jewel®-serien har blommor i starka, varma färger i skalan från rosa till rött. Blomningen startar redan i april, är kraftigast i början av säsongen men fortsätter sedan ända till september.
De nätådrade blommorna hos Jolly Jewel ’Lilac’ är sirligt vackra. Foto: perenner.se
De blir inte mer än ca 10 cm höga och med sitt ursprung från bergstrakter är dessa nya silkesnävor lämpliga i stenpartier, slänter och rabattkanter. Det blir allra mest effektfullt att plantera många tillsammans. De passar även fint att plantera i kruka. Sorterna i Jolly Jewel®-serien vill ha en solig växtplats med måttligt näringsrik och väldränerad, lätt fuktig jord. De växer relativt snabbt och bildar låga kuddar.
Magnus Wändel med sina nya silkesnävor. Foto: perenner.se
Wändels Trädgård var först i Sverige att prova sorterna i liten skala redan förra året. ”I år odlar vi alla tio sorter i Jolly Jewel®-serien”, säger Magnus Wändel i ett pressmeddelande.
Doftbomb på doftbomb vältrar sig emot mig när jag går ut. Morgon som kväll lika intensivt. Jag blir nästan yr av alla blomdofter i trädgården just nu. Vet verkligen inte om det är sant, men jag har för mig att vita blommor doftar mest. Eller är det för att jag samlar på mig vitblommande växter, eller för att jag samlar på mig doftande växter överlag? Hörde någonstans att vita blommor ofta pollineras av små skalbaggar, och eftersom de har bättre luktsinne än syn så satsar blomman på en stark doft för att attrahera dessa skalbaggar.
Efter en lite seg vårvinter tog försommaren ordentlig fart med värme och torka i maj. Eftersom det fortfarande knappt kommit något regn i mellersta Skåne, så börjar de flesta juliblommande växter ha kommit igång med sin blomning redan. Bara att njuta så länge det varar!
