I sensommarens rabatter finns det många väldoftande favoriter. Höstflox, Phlox paniculata, har en kryddig, mycket egen doft, som fastnar i doftminnet. Den doften drar också till sig fjärilarna. Höstflox trivs i full sol, i de flesta jordar som inte är för torra och näringsfattiga. Den ursprungliga arten härstammar från Östra Nordamerika, men den rena arten ses inte i odling, utan det är allehanda hybrider i olika färgskala från vitt till rosa, cerise, rött, lila och blått.
Stjälkarna är styva med parvis motsatta blad. På våren när floxen tittar upp kan den vara ganska anonym till utseendet, men de parvisa, släta och lansettlika bladen känner man igen. Blommorna sitter samlade i klasar i toppen av skotten.
Hmm, färgkombinationen…
Flox är relativt lättskötta i rabatten, men vissa sorter är mer känsliga mot mjöldagg än andra, särskilt torra somrar. Värt att fråga efter motståndskraftiga sorter när du handlar nytt plantmaterial. Gödsla på våren med kogödselkompost eller något annat inte alltför kvävestarkt gödselmedel. När plantorna efter några år börjar bli breda och dö ut i mitten är det dags att dela på dem och plantera om. Våren är bästa tid för plantering. Jag har märkt att flox kan ha svårt att övervintra om de inte rotat sig väl på hösten. När vintern kommer klipper du ner stjälkarna, för de har inget större skönhetsvärde.
‘Ingeborg från Nybro’ tillhör Grönt kulturarvs växter.
Ljus bas med vita flox, lite gul kungsljus och solbrud, hög violruta, salvia, malva och strödda mörka duttar av en okänd lökväxt.
Hur gör man en fin rabatt? Jaa, det beror ju på var och till vem den ska vara. Stilen beror på omgivningen så klart. Hur ser resten av trädgården ut? Huset? Utemöblerna? Och du som person? När ska den blomma?
En rosapurpur mix av vädd och lökblomma ihop med himmelsblå nävor.
Att inte krångla till det så förskräckligt är väl ett bra tips. Inte för stelt om inte omgivningen kräver var sak på sin plats. Vävarväxter blandat med stabila platsmarkörer som prydnadsgräs till exempel. Högt och lågt, stora blad och små blommor, mörkgrön bas och granna blommor, skirt med robust.
Ringblomman kommer igen år från år. Den blå Salvia viridis frösår sig också ibland.
Har sett många fina blandrabatter i sommar, med bara få plantor av varje sort blandat istället för stora breda färgfält. Växterna väver in sig i varandra istället för att alla har sina respektive revir. Om du förstår hur jag menar. Men en sådan rabatt kräver mycket planering om den ska blomma hela säsongen.
Smällspirea med mörkt röda blad bildar bas mot röd solhatt, renfana, stjärnflocka och i bakgrunden rödlila fackelblomster.
Har man otur och det uppstår ett tomt hål någonstans kan det vara bra att ha lite fylliga växer att stoppa in. Cosmos är en bra sådan växt. Röd solhatt är en torktålig perenn som fyller ut och kan köpas blommande nu på högsommaren ifall det blir ett hack i rabatten.
Läckert blåvitt partnerskap med blå broksalvia och en spetslik vit rotkörvel.
Astrantia major, stjärnflocka, förekom i Sverige troligtvis redan före 1700-talet och kallas ibland för Linnés döttrar. Det finns ett 10-tal arter som alla härstammar från alpina skogar och ängar i ett område från Mellaneuropa – Mindre Asien-Kaukasus. Näringsrik, fuktig, men väldränerad humusrik jord i sol till halvskugga är receptet.
Woodlandmiljö är precis rätt ståndort för stjärnflockan.
Blommorna är rätt obetydliga på avstånd, men när man kommer riktigt nära ser man hur komplicerat konstruerade de är. Svepebladen sitter ytterst och är långa och lansettformade. Ju äldre blomman är, desto mer nedåtriktade är de. De enskilda små blommorna sitter i täta flockar med en central mittpunkt.
Det finns en mängd namnsorter som går i färgskalan från vitt-rosa-rött och mörkrött. De varierar i höjd från 40-90 cm. Stjärnflockan är lätt att föröka från frö eller genom att dela plantan på våren. Kombinera den i rabatten med t ex silverax eller funkia. Eller varför inte en klarblå näva för kontrastens skull.
Marktäckare är ett behändigt namn på växter som växer krypande och brer ut sig över jordytan med sina blad förstås, men också genom klängen, skott, rankor eller utlöpare som de fortplantar sig med. De här växterna har ofta en god förmåga att stå emot ogräs, och faktiskt ofta också vanligt gräsmattegräs. Alltså är de många gånger utmärkta ersättare för just gräsmatta.
Frodig underplantering av ormöga.
I naturen finns det sällan så ensartade bestånd av en och samma art som vi talar om i trädgårdssammanhang. Oftast är det flera arter som växer tillsammans, där var och en har en topp under någon tid på säsongen, för att sedan gå tillbaka på bekostnad av en annan art med senare utveckling. Vitsippan är en sådan växt. Den har ganska höga ljuskrav under sin blomningstid, men är inte så konkurrenskraftig i växtsättet. Under lövträden är under våren ännu ljust, medan det längre fram på sommaren är färre konkurrenter på grund av ljusbristen. Men då har årets tillväxt redan vissnat ner och växten sparar sin kraft i roten till nästa vår.
Silvriga marktäckare runt den berömda dammen i Ulla Molins trädgård i Höganäs.
De mattbildande trädgårdsväxterna är beroende av hjälp med ogräsrensning och vattning, framför allt i början, för att kunna hävda sig mot konkurrerande arter. Det är mycket viktigt att ha en ogräsfri jord från början om man ska plantera marktäckare, annars kommer de få svårt att etablera sig.
Hasselörten passar bra som marktäckare under t ex bambu.
Den fantastiskt skuggtåliga hasselörten är ett sådant exempel. Den är långsamväxande i början och tar flera år på sig att riktigt komma igång. Har man då ogräs som konkurrerar om ljus, näring och vatten runt plantorna är risken stor att hasselörten går ut. Annars är hasselört ett bra alternativ i de riktigt skuggiga lägena med lätt fuktig jord. Den självsår sig gärna om den trivs och bidrar därmed till sin egen marktäckning.
Småbladig vintergröna kan bli ett ogräs i trädgården. Fast det kan nästan också höstanemonen ovanför.
Den spridningsvilliga vintergrönan måste jag varna för, samtidigt som den kan vara mycket bra på rätt plats. Vintergröna ska helst växa för sig själv, eftersom den är mycket expansiv och snor sina långa rankor kring allt annat som växer i samma rabatt. Håll den under träd och högre buskar där du kan frisera rankorna efter hand och rycka upp enstaka ogräs mellan plantorna. Vincan passar på de flesta jordar, men utvecklas bäst i humusrik jord och halvskuggigt läge. Vill du njuta av den lilablå blomningen kräver den mer ljus.
Ormöga invävt av myskmadra.
En annan blåblommare är ormögat, Omphalodes verna. Den är en vårens marktäckare som passar i lätt fuktig jord i woodland och under träd och buskar. Ormögat sprider sig med krypande jordstammar och får förgätmigejliknande blommor i maj. Här tillsammans med myskmadra, som föredrar liknande växtbetingelser. Myskmadran kan lätt utkonkurreras, men växer där den trivs bra i täta, ljusgröna mattor. Faktiskt så har jag lyckats få in den min gräsmatta i skuggsidan av trädgården och där har den till och med tryckt bort mossan!
Nyss omplanterad bädd av kattfot.
Marktäckare på solsidan av trädgården är ettdera fetbladiga eller silverfärgade. Bland de silverfärgade vill jag visa två stycken som är välkända från Ulla Molins trädgård, som jag besökte för ett par veckor sedan. Kattfoten, Antennaria dioica, är en tålig, krypande mattbildande perenn med filthåriga blad. Den ska ha full sol och sandig/stenig jord. Har ett väldigt lågt växtsätt – bladen blir inte mer än 5 cm höga – och måste därför ogräsrensas noga. Annars finns det risk för att ogräsen tar över.
Malörtsmatta med inslag av stor blåklocka.
Vitmalörten är en annan framträdande silverbladig perenn hos Ulla Molin. Den har ett aggressivt växtsätt. Vitmalörten sprider sig snabbt med underjordiska utlöpare och väver in sig i rabattens andra växter. Det är en växt som knappast odlas för sin blomnings skull, utan för att de smala, silvriga bladen ska skapa kontrast bland blå- och rosablommande växter. En solälskande perenn som vill ha sandblandad och gärna kalkrik jord. Lyser hela sommarnatten med ett svagt skimmer.
En användbar perenn i både kryddrabatten och bland rosorna – stäppsalvian fyller sin plats under en lång säsong. Det finns mängder av salviaarter, men bara en handfull växer vilda i Norden. Man hittar salvian på torra och soliga växtplatser i det vilda.
Den mörka salvian ‘Caradonna’ bildar fond till den gula rosen ‘Lady Emma Hamilton’.
De odlade salviorna är mer eller mindre aromatiska, men alla har egenskapen att dra till sig bin, humlor och fjärilar. Stäppsalvian hör till de mest högväxta arterna och kan bli upp emot 70 cm hög. Den har kraftfulla blomspiror och ett brett, upprätt växtsätt med många blomstjälkar.
Den mellanblå stäppsalvian ‘Mainacht’ är en av de tidigast blommande salviorna.
Stäppsalvian är lätt att kombinera med andra växter som rosor, liljor, prydnadsgräs, temynta eller röd rudbeckia. Du kan också plantera den ihop med lavendel, men de två har ganska lika växtsätt och kontrasten blir då inte så tydlig. Välj färg efter sällskap – stäppsalvian finns i vitt, rosa och olika nyanser av blått.
Den rosa ‘Rosakönigin’ ger ett lättare intryck än sina blå släktingar.
Blomningen startar i bästa fall redan i slutet av juni och håller på många veckor. Efter blomningen sitter högbladen kvar länge, så riktigt skräpig ser inte blomman ut förrän långt senare. Men vill du få ytterligare ett mindre flor så kan du klippa ner blomställningarna. Då kommer den oftast igen i september.
Stäppsalvia ‘Caradonna’ samplanterad med tomatröd röd rudbeckia och tuvrör i bakgrunden.
Sorten ‘Raspberry’ ur den nya serien silkesnävor. Foto: perenner.se
Till de allra lägsta och mest soltörstande nävorna hör Geranium cinereum, silkesnävorna. Många av arterna härstammar från Pyrenéerna, Alperna eller forna Jugoslavien. De gamla sorterna kräver ganska mycket specialvård såsom de alpina växter de är. En väldränerad och luftig jord, gärna i upphöjd, till och med stenig rabatt så överskottsvatten rinner bort. Under mycket regniga höst- och vinterperioder kan de alpina arterna behöva täckas mot regn.
Färgskalan ger starka rosa och röda blomfärger. Foto: perenner.se
Geranium Jolly Jewel® är en ny serie silkesnävor som lanserats av holländska odlaren Marco van Noort. Jolly Jewel®-serien har blommor i starka, varma färger i skalan från rosa till rött. Blomningen startar redan i april, är kraftigast i början av säsongen men fortsätter sedan ända till september.
De nätådrade blommorna hos Jolly Jewel ‘Lilac’ är sirligt vackra. Foto: perenner.se
De blir inte mer än ca 10 cm höga och med sitt ursprung från bergstrakter är dessa nya silkesnävor lämpliga i stenpartier, slänter och rabattkanter. Det blir allra mest effektfullt att plantera många tillsammans. De passar även fint att plantera i kruka. Sorterna i Jolly Jewel®-serien vill ha en solig växtplats med måttligt näringsrik och väldränerad, lätt fuktig jord. De växer relativt snabbt och bildar låga kuddar.
Magnus Wändel med sina nya silkesnävor. Foto: perenner.se
Wändels Trädgård var först i Sverige att prova sorterna i liten skala redan förra året. “I år odlar vi alla tio sorter i Jolly Jewel®-serien”, säger Magnus Wändel i ett pressmeddelande.
Doftbomb på doftbomb vältrar sig emot mig när jag går ut. Morgon som kväll lika intensivt. Jag blir nästan yr av alla blomdofter i trädgården just nu. Vet verkligen inte om det är sant, men jag har för mig att vita blommor doftar mest. Eller är det för att jag samlar på mig vitblommande växter, eller för att jag samlar på mig doftande växter överlag? Hörde någonstans att vita blommor ofta pollineras av små skalbaggar, och eftersom de har bättre luktsinne än syn så satsar blomman på en stark doft för att attrahera dessa skalbaggar.
Efter en lite seg vårvinter tog försommaren ordentlig fart med värme och torka i maj. Eftersom det fortfarande knappt kommit något regn i mellersta Skåne, så börjar de flesta juliblommande växter ha kommit igång med sin blomning redan. Bara att njuta så länge det varar!
Det har varit segt i starten i år, men nu ska det väl ändå börja bli lite värme och blomning i både natur och trädgård? Vitsipporna står sig än och det är över en månad sedan de första tittade fram! Ser fram emot några olika färgklickar i perennrabatten.
Gulltöreln innehåller en vit, giftig mjölksaft som kan orsaka hudirritation.
Gulltöreln Euphorbia polychroma är en härlig växt som är fin under hela säsongen. Den har ett kuddliknande växtsätt och blir mer limegrön när sommaren kommer. Till hösten färgas den i lysande orange-rött. I motsats till många andra törelväxter vill den ha en väldränerad jord i full sol. Det gör inget att det torkar upp rejält under sommaren.
Brunnera kallas även Kaukasisk förgätmigej och är egentligen en marktäckande bladväxt med väldigt dekorativ vårblomning i ljust blått som en extra bonus. Brunneran trivs gärna i ljusa woodlandmiljöer och under högre buskar. Jorden ska helst vara fuktig och mullrik, då kan den delas och spridas vidare även som kantväxt i en halvskuggig rabatt. Sorten ‘Jack Frost’ (ovan) är solkänslig och får lätt brända blad om den placeras alltför soligt.
Iberissempervirens ‘Schneeflocke’ är en kompakt halvbuske med mörkt gröna blad vintertid.
Vinteriberis är en låg, vintergrön halvbuske som passar bäst i stenpartiet. Den gillar en mager jordmån i full sol. Under våren blommar den överdådigt med små, vita blommor. Iberis har ett krypande växtsätt och blir inte mer än ca 20 cm hög.
Nästa pysslingväxt är den lilla lewisian. Lewisia är ingen perenn som man brer på i den stora skalan, utan har en liten nätt rosett med blomman i en rejäl klase på hög stjälk. Odlas i mycket väldränerad jord, som kan bestå av hälften ren grus. Vissa arter är mycket känsliga för vinterfukt och ska helst planteras i alpinhus eller täckas med glasskivor vintertid för att inte bli blöta.
Strandtrift av en odlad sort, ‘Vesuvius’, som har mörkt bladverk och mellanrosa blommor.
Triftar är vildväxande längs vägar och stränder på många håll. De bildar täta ruggar och växer med tuvformigt växtsätt. Det är en perenn som älskar sol och genomsläpplig jord. Kan gärna växa i stenpartiet. Tyvärr kan den gå ut under vintern om det blir för blött, så se till att blanda upp jorden med rikliga mängder sand och grus!
Under romantiken var blomman som hemlighetsfullt öppnar vägen till dolda skatter blå. Den blå blomman är också en symbol för oändlighetslängtan och evigheten. Det stämmer ganska väl ihop med hur färgen blå uppfattas i en trädgård. Blått är en kortvågig färg som skapar djup och gör att trädgården känns större om du placerar de blå blommorna längst bort. Ögat luras och man är inte riktigt säker på hur långt avståndet är. Blått är svårt att positionsbestämma.
Blå färg söker ljus, men inte skarpt solljus. I full sol blir blå blommor lite grådaskiga och bleka. Faktum är att många blåblommiga växter trivs i halvskugga. Dessvärre finns det ganska få rent blåblommande växter. Det beror delvis på att blå blommor inte upptäcks så bra av insekter.
Bergvallmo (ovan) är väl en av de största längtans blå blommor jag känner till. Många suktar efter den, men få kan få den att trivas. Det är en växt för torvpartiet eller surjordsrabatten, vilket du vill. Växtplatsen ska vara vindskyddad med hög luftfuktighet och jorden näringsrik och lätt fuktig. Men vintertid tål den ingen väta, så därför måste många arter vintertäckas. Trots det dör oftast plantan efter ett-två år. Har man tur har den hunnit sätta frö och kan då återkomma på samma plats.
Då är veronikorna betydligt lättare. Ståndorts- och skötselkraven hänger ihop med de växtplatser de hör hemma från. Det finns både alpina arter från måttligt näringsrika marker i full sol till arter som trivs i den vilda trädgården i mer prärieliknande förhållanden. Överhuvudtaget ganska tacksamma trädgårdsväxter som skulle kunna användas betydligt mer i rabatter.
Stockrosen är nära förknippad med skånska allmogeträdgårdar.
Stockrosen som blommar så ljuvligt under högsommaren i de mest torra och utsatta lägena kan ibland bli mycket hårt åtgångna av rost. Stockrosrost är en svampsjukdom som främst angriper bladen hos både vilda och odlade former av släktet malva, som stockrosorna tillhör.
Stockros angripen av rost.
Man upptäcker först att bladen börjar gulna och när man tittar på undersidan av bladen syns de 1-2 mm stora, runda kuddarna av rost. Även stjälkarna kan angripas. Lindrigare angrepp behöver inte störa växten, mer än visuellt, men vid svåra skador får plantan svårt att genomföra sin fotosyntes och blomningen utvecklas dåligt.
Stockrosor som står luftigt och i blåsiga lägen drabbas mindre av rost. Helt enkelt för att svampsjukdomar kräver hög luftfuktighet och fukt på bladen för att trivas som bäst. Förmodligen finns det högre motståndskraft i vissa äldre sorter jämfört med många spektakulära hybrider. Det kan vara värt att plocka frön från friska bestånd om man vill förnya sina stockrosplantor. Ibland har man också kunnat konstatera att andra generationens plantor är friskare än de frösådda plantor man köper.
Stockrosens blad börjar utvecklas redan under senvintern.
Ett sätt att råda bot på smittan är att klippa bort de första bladen som kommer upp på våren. Rosten övervintrar vanligen i stockrosens bladrosetter och de första bladen som utvecklas om våren är oftast angripna. Nackdelen med att plocka bort blad är att det försenar växtens utveckling och blomning, så man ska inte ta bort alla blad på en gång. Plocka även bort angripna blad senare under säsongen och lägg dem i brännbara sopor och inte på komposten.
Det finns svampmedel man kan prova. Binab Trichoderma har jag använt på svartfläckssjuka på ros. Den kan vara effektiv även mot rost på stockros. Men i de flesta fall får man leva med rosten. Den väldränerade jorden och luftiga läget är kanske ändå det bästa botemedlet.
