Etikett: Vackra perenner

Vallmons explosiva blomningsperiod

Vallmoväxterna har en kort men intensiv blomningstid.

Vallmoväxterna har en kort glansperiod, men med desto kraftigare uttryck. Det är lättodlade växter så länge som du kan erbjuda dem en lätt och torr jord i soligt läge. De behöver knappt någon vattning eller gödsling. Men när blomningen är över skär du ner stjälkarna och bladen för de blir snabbt gula och risiga. Låter man vallmon gå i frö sprider de villigt på sig och invaderar lätt halva trädgården. Annars kan man också dela på plantorna eller föröka dem via rotbitar.

Vallmon förökas lätt genom frö eller rotbitar.

Blomknopparna hos vallmoväxterna är uppsvällda med håriga foderblad och stjälkar. När de silkestunna och lätt skrynkliga kronbladen veckas ut trillar fodret av. Jättevallmona, Papaver orientale, är en grupp korsningar av olika vallmoarter. Det finns massor av fina sorter på marknaden och de flesta i olika rosa och röda färger, ibland med svarta fläckar.

Vallmon har en bred blomma med svart ståndarknapp.

Många av namnsorterna blommar redan från maj, medan de flesta börjar blomma i juni och en bit in i juli månad. Jag gillar att ställa mig i motljus och betrakta de tunna och halvt genomskinliga kronbladen som påminner om silkespapper. Jättevallmon är gigantisk, precis som namnet antyder. Blommorna blir upp till 15 cm i diameter och vissa sorter når över en meters höjd.

Silkespapperstunna kronblad är vackra i motljus.

 

Näpna små bräckor

Bräckor är låga och anspråkslösa marktäckande växter som tar plats i blomningstider.

Släktet Saxifraga är stort och innehåller bortåt 450 olika arter på det norra halvklotet. De finns främst i fjälltrakter där de växer på fuktiga och svala platser. Vildväxande hos oss är bland andra mandelblom och fjällbrud.

Skuggbräckan föredrar som namnet säger en skuggig växtplats. Den tål sol också, men blir finare om den slipper stekande solsken. Den växer i små rosetter och får under försommaren ett enormt vackert och rikligt blomflor. Fast själva bladverket nästan slickar marken så kommer blommorna en bra bit upp i luften och når närmare 25-30 cm höjd. Den vanligaste odlade formen heter ’Clarence Elliott’ och den har rosa blommor.

Blommorna hos de flesta bräckor sitter tätt på höga stänglar.

En annan, mycket dekorativ bräcka är porslinsbräckan, Saxifraga x urbium, på bilden nedan. Namnsorten ’Aureopunctata’ har gula fläckar på bladen som ger ett fräscht och livligt intryck. Även porslinsbräckan föredrar skuggade lägen. Den har ljusrosa blommor i täta klasar på höga stänglar. Ge gärna de här två bräckorna humusrik och fuktig jord som ändå ska vara väldränerad för att minska risken för vinterskador.

Porslinsbräckan har gula fläckar på bladen.

 

Lurviga, silvriga blad för stenpartiet

Ullfibblans blad har långa hår som samlar upp dagg.
Daggvåta blad av ullfibbla.

Man kan slås av hur fula växter ändå blir snygga på något konstigt vis, eller åtminstone charmiga. Jag är inte så där jätteförtjust i lammöron. De brukar bli glesa och taniga med tiden och har ibland oförklarligt svårt att etablera sig. Och fibblor är ett ogräs i min gräsmatta, så de står inte heller särskilt högt i kurs. Men de är tacksamma att ta på och kul i trädgården om man har barn.

Ullfibblan är en bra biväxt som lockar insekter till sig med sin klara färg.

Ullfibblan Hieracium villosum är försedd med långa, silverskimrande hår och lyser härligt i motljus. Blomman påminner starkt om en maskros, fast kanske är den ännu lite större. Fibblor är lätta att sprida vidare med frö, men eftersom växten är kortlivad så är det också ett överlevnadsknep från dess sida. Fibblorna är bra biväxter och blomman gör verkligen reklam för sig själv på långt håll, så insekterna kan inte missa den.

Lammöron har små, anspråkslösa blommor i lila.

Lammöron sprider sig med utlöpare och blir lite gles i mitten med tiden. Plantan bör då delas för att få längre liv. Både blad, bladstjälkar och knoppar är ljuvligt mjuka och ulliga. Luddet och den silvergrå färgen är ett sätt för plantan att skydda sig mot stark sol och torka.

Lammöron vill stå torrt och soligt.
Stachys byzantina ’Cotton Ball’

Det finns några få arter av lammöron som ser ganska olika ut. ’Cotton Ball’ har ganska gröna blad och blommor som ser ut som vaddbollar. ’Silver Carpet’ är en silvrig sort som inte blommar. ’Big Ears’ har riktigt långa blad, ca 25 cm i längd och inte så mycket ludd. Den vanliga sorten Stachys byzantina hör till de tätast behårade och den har även små lila blommor.

Ullfibblan har fina bladrosetter med långa vita hår.

Både ullfibblan och lammöronen är perenner som trivs i näringsfattig och genomsläpplig jord i full sol. De blir med tiden marktäckande. Färgen gör att de passar bra in i vita och skimrande rabatter där man vill ha ett torktåligt inslag. Men vackra? Nja, vi säger att de fyller sin plats.

Humleblomstret är ängens doldis

Humleblomster ären naturlig art som även förekommer i trädgården.
Humleblomstret i tre olika blomningsstadium: knopp, blomma och frökapsel.

Humleblomster är en liten knubbig blomma som, ja, ser ut som en liten humla. Den är nära släkt med trädgårdsväxten nejlikrot Geum coccineum. Man har faktiskt även förädlat fram olika namnsorter av det vilda humleblomstret Geum rivale. Den vita ’Album’ är nästan genomskinlig i sin vithet då både kronbladen och fodret är vitt eller limevitt.

Humleblomster trivs på fuktiga ängar.

Humleblomster förekommer helst på fuktiga ängar och här ser du den med några grannar smörblomma, teveronika och ängsbräsma. Örten är vanligt förekommande i naturen och syns även i alkärret,bäckkanter, i diken och fuktiga skogar. Stjälken är rödbrun och hårig och blomman hänger som en liten boll med öppningen neråt. Kronbladen i laxrosa skymtar försiktigt under de ludna foderbladen. När blomningen är över vänder hela blomställningen på sig så att den ludna borsten blir synlig.

Humleblomstret har snarlika blad jämfört med den odlade nejlikroten.

Bladen hos humleblomster ser nästan exakt ut som hos den odlade röda nejlikroten. De är två- eller treflikiga och har ett stort uddblad längst in vid bladskaftet. Längst stjälken sitter det vanligen några små stipler, dvs små bladlika utväxter som ofta sitter i bladskaftets bas, men även mitt på bladskaftet alltså.

Röd nejlikrot passar i fuktiga rabatter i sol-halvskugga.

Den odlade röda nejlikroten ser du på bilden ovan. Den trivs i fukthållande jord i sol-halvskugga. Sorten ’Werner Arends’ har en rikblommande orangeröd, halvfylld blomma som har en lång blomningstid mellan maj och juli. Den blir ca 30 cm hög. Para gärna ihop den med det formstarka hakonegräset i gult och du får en klatschig kombination.

Har du plats för en rejäl perenn?

Fingerrodgersia har vackert flikiga blad och öppna blomvippor.

Att rodgersiorna tillhör släktet stenbräckeväxter, Saxifragaceae, är nog en överraskning för de flesta. Rodgersiorna finns i ett fåtal arter, men de håller alla ca 1 meters höjd. Och saxifragor är som bekant mestadels krypande, marktäckande växter knappt 10 cm höga. Det fina med rodgersiorna är att de täcker snabbt stora ytor och ger en stor effekt ställda mot mer finlemmade växter med skirt utseende.

Fingerrodgersians mångflikiga blad är kraftigt ådrade och skiftar svagt i kopparfärg.
Fingerrodgersians mångflikiga blad är kraftigt ådrade.

Rodgersior har man i den skuggiga delen av trädgården eller woodlandet där det finns gott om fukt i jorden. De kan klara soliga lägen också men då är fukten livsviktig. Bladen är stora, rynkiga och djupt flikiga på långa, hårda stjälkar. Blommorna är ganska enkla och oansenliga i bleka färger, och sitter i glesa vippor. Fingerrodgersian, Rodgersia pinnata, har eleganta blomvippor som går från rött, rosa till gult eller vitt beroende på namnsort.

Rodgersian blir ca 1 meter hög och kraftig.

Min favorit bland rodgersiorna är bronsrodgersian Rodgersia podophylla (nedan), som har effektfullt bronsglänsande blad vid utspringet på våren. Bladen slår ut ganska sent och därför passar det bra att samplantera rodgersia med olika lökväxter. När lökblasten börjar gulna och vissna har rodgersians blad precis kommit ikapp och förbi och döljer på så sätt förfallet.

Bronsrodgersian har enormt stora fikiga blad med en kopparskiftande färgton.

 

Kärleken till aklejan går aldrig ur

Aklejan är en perenn som korsar sig och frösår sig i rabatten.

Jag är passionerat kär i aklejor. Nu är den bästa tiden på året att sitta ute, för nu blommar aklejagången. Är absolut ingen samlare eller så, låter dem för det mesta sköta sig själva, så de frösår sig friskt och sprider på sig lite hit och dit. Mängder av humlor surrar kring deras veckade kjolar och hjälper till med pollineringen.

Aklejor är kortvariga iblomningen, men försommarrabattens absoluta favorit.

Eftersom jag har mängder av vita-ljusrosa vanliga aklejor och gärna skulle få fler mustigt blå eller mörkrosa så brukar jag märka upp de snygga plantorna med en liten garnstump. De andra klipper jag helt kallt ner med häcksax efter blomningen. Men eftersom aklejan korsar sig hej vilt och fröna inte garanterat håller förälderns färg, så kan jag inte vara säker på att få ett mörkt frö. Men chansen är större. Så dessa frökapslar får mogna klart och sedan sprider jag dem till hösten. De vita får stå i den skuggiga rabatten där de lyser upp så fint.

Aklejan sprider sig frikostigt och måste hållas efter med rensning.

Som du förstår så är det absolut ingen konst att odla akleja. De gillar en väldränerad jord som gärna får vara fukthållande samtidigt. Hos mig är grusgången ett toppenläge. Soligt till halvskugga ger bästa utveckling. Jag har ibland sett angrepp av både rost och mjöldagg, men det brukar inte bli så farligt. En lättskött perenn som dock måste begränsas genom att rensa fröplantor ifall man önskar prydliga rabatter!

Strandtrift skulle kanske heta vägtrift

Strandtrift trivs på sandiga jordar med god dränering och soligt läge.

Triften Armeria maritima är en liten perenn som är tämligen oansenlig när den inte är i blom. På håll kan man till och med missta den för ett gräs av något slag om man tittar slarvigt. Det här är en växt som förekommer både vildväxande i naturen och i trädgårdar. Triften kan man se både på torra strandängar och backar men även i vägkanten så här års. Det är en söt växt i stenpartiet också, men det är lätt att den får det alltför bra i rabatten och skadas av fukt under vintern. Torrt, sandigt och magert vill den stå.

Strandtrift trivs även i vägkanter.
Triften växer som ett rosa stråk längs vägkanten öster om Svalöv.

Tuvorna växer till sig efter hand och då kan man dela dem för att sprida på växten ytterligare. Trift sprider sig även med frö och det är nog den vanligaste vägen när man är ute i vägområden. Trädgårdsformen har ett antal namnsorter med blomfärg varierande från vitt till mörkrosa. Det finns även en sort som heter ’Vesuvius’ som har ett rödsvart bladverk under de rosa blommorna.

Triften växer i tuvor och sprider sig med frö på torra vägkanter.

Vill du kombinera triften med andra fleråriga växter kan du testa kattfot, sandnejlikor och låga gräs. Kom bara ihåg att grusa upp planterings”jorden” så det blir väldränerat och fint!

Triften blommar i maj på torra jordar.

Julrosfestival hos Ulriksdal på Kivik

Julrosorna sprider sig lätt med frö, fast det tar lång tid innan de blommar.

Passade på den sista påskdagen att göra ett besök på den spännande plantskolan Ulriksdal på Kivik. Här förökar Thord och Carina Ohlsson egna julrosor, perenner och lite ovanligare vedartade växter. De har också en stor avdelning med kamelior som är alldeles bedårande. Men jag åkte dit för att titta på julrosorna och lönnarna. Och kom hem med en stor dubbelblommande mörkröd julros, som var en present, en enkelblommande mörkröd julros och en japansk lönn Acer palmatum ’Ozakazuki’. Det är svårt att låta bli när växterna är så fina. Här kommer lite bilder från dagens utflykt.

Julrosorna behåller ofta sina foderblad under flera månader, fast de växlar färg.

Ulriksdals Trädgård förökar sina julrosor många av sina julrosor själva.

Julrosor finns i många olika färger och växlar ofta färg.

Svarta julrosor är något alldeles extra.

Kamelior är känsliga växter som helst ska övervintras i svalt uterum eller orangeri.
Kameliorna skulle jag gärna tagit hem allihopa.
En snövit kamelia i full blom.
Nästan för perfekt!

Vårens vackraste marktäckare blommar i himmelsblått

Ormögat är en blåblommande, marktäckande växt under buskar och träd.

Ormöga är en förtjusande liten växt som härstammar från Alperna och bergstrakter i sydöstra Europa, men verkar trivas bra i många halvskuggiga-skuggiga lägen  under träd och buskar. Jorden får gärna vara mullrik och lätt fuktig. Det är en lätt växt att odla och föröka, den sprider sig själv med frö och krypande rotstammar. Vill du flytta runt plantor är det bara att gräva upp och dela en planta.

Ormögat sprider sig villigt och täcker snabbt stora ytor.

De förgätmigej-liknande blommorna sitter i knippen och ger ett vårfräscht intryck. Det finns även en vit sort, Omphalodes verna ’Alba’, men den har ett svagare växtsätt och något senare blomning än den rena arten. Det är jättefina perenner att samplantera med tulpaner och narcisser i woodland eller rabatt.

Under häckar och buskar trivs ormögat där den får både skugga och fukt.

Den håriga backsippan är torrabattens tidigaste blomster

Vita backsippor påminner om stekt ägg med sina vita kronblad och gula mitt.

Släktet backsippor består av ett 30-tal arter som härstammar från norra halvklotet, både på den amerikanska och eurasiatiska sidan. De växer vilt på torra hedar och ängar. De första svenska beläggen härrör sig från 1600-talet då Olof Rudbäck d ä har antecknat att backsippan är vildväxande i hela landet och kallas vid namn som koskälla, gökeklocka och oxöron, namn som går tillbaka på växtens utseende.

Backsippan har vackra, stora klockor som blommar tidigt om våren.

Det här är en hårig perenna växt med en kraftig pålrot och djupt flikiga, fjäderaktiga blad. Tänk på rotens djup om du försöker gräva upp och flytta backsippor, så du inte skadar den. Den vildväxande backsippan är förresten fridlyst, så den får man inte ta. Blomman är också hårig och har beroende på art olika färg, allt från vit, gul, ljuslila, röd till violett. Den har en stor ståndarsamling i granngul färg. Efter blomningen utvecklas den vackra fröställningen som liknar en klematis lurviga ”fröboll”.

Den vita backsippan ser nästan ut som sen snö.

Backsippor trivs i sandiga, steniga marker med god dränering. Den föredrar att stå i full sol i sällskap med olika vivor och ormöga som blommar samtidigt. Har du snigelproblem bör du passa upp eftersom sniglarna glatt tar för sig av de unga bladen. Den vanligast förekommande arten i handeln är Pulsatilla vulgaris, backsippa. Den blir inte mer än 20 cm hög och lika bred, så vill man ha ett större bestånd får man skaffa en del plantor till att börja med. Här visar jag bilder på den vita ’Alba’ och den röda ’Röde Klokke’, båda lätta att få tag i.