Har du någon gång försökt göra listor på de mest älskade växterna? Javisst, det gör jag ofta, men det blir alltid trångt i toppen och listan tenderar att flyta ut i en halv bok innan jag är klar. Vilka som ska vara med beror lite på vilken årstid och månad. För det som är på tapeten just då är ju det man tycker allra mest om och har längtat så länge efter.
Till snödroppens närmaste släktingar hör amaryllis, narcisser och krukväxten clivia.
Snödropparna kommer självklart med på min lista. De är de första riktiga vårväxterna som väcker trädgårdsaptiten åter en gång. Visst kommer det ibland någon snöskur och frost efter att snödropparna börjat blomma, men på det stora hela har vi våren här när de börjar blomma.
I Storbritannien, som har ett stort antal växtsamlare och trädgårdsnördar, är snödroppar stort. Det finns snödroppsfestivaler och snödroppsvandringar med guidade visningar på flera stora gods. Några sådana platser som hade varit kul att besök i februari är bl a Howick Hall Gardens, Hodsock Priory och Welford Park. Här finns enorma mattor av snödroppar som spridit sig i woodlandvegetationen.
I min trädgård blommar snödropparna i det oskötta woodlandet ner mot bäcken. Jorden är lerig och väl fuktad så här års och tuvorna av snödroppar växer även här ihop till en stor matta. Lökarna har förvildat sig på egen hand och sprider sig hela tiden vidare utåt.
Snödroppen har en härlig lågmäld doft, men också ett medicinskt värde. Man har hittat en verksam substans, galantamin, som ingår i många bromsmediciner mot alzheimers sjukdom. Högst koncentration av ämnet finns i den gröna snödroppen, Galanthus woronowii. Grön snödroppe är det svenska namnet på denna helvita blomma. Namnet syftar däremot på bladen, som är klart gröna, glänsande och mycket bredare än de grådaggiga bladen på den vanliga snödroppen Galanthus nivalis.
I samband med eller efter blomningen kan snödroppklungorna delas och förökas till nya växtplatser.
Katsuran har spetsiga och lite inåtböjda knoppar som liknar kräftklor.
Vinterkvist kallas det på proffsslang – konsten att identifiera lövfällande växter under viloperioden då de saknar blad, på bar kvist. En liten konst att lära sig, men inte alls särskilt märkvärdigt egentligen. Det bygger på samma iakttagelser av karaktäristiska drag och kännetecken som man använder under växtperioden. Sådant som man ser med blotta ögat på en kvist eller knopp, men också på avstånd när man iakttar växten som helhet.
Druvflädern har ett karaktäristiskt växtsätt när man ser till förgreningen. Märk också den gråbeige, fåriga barken.
Kronformen och grenarnas grovlek och vinklar på träd är tydligare synlig efter löven fallit på hösten. Det kallas deras habitus. Går man lite närmare kan barkens färg och struktur vara nästa värdefulla kännetecken. Barken ändrar sig oftast med ökande ålder. En slät och lite svagt skrynklig bark som elefanthud på en fullfuxen bok är ett typiskt kännetecken. Längsgående lenticeller, barkens andningshål, är horisontella streck i barken hos olika körsbärsarter i släktet Prunus.
Hästkastanjen har kastanjebruna och klibbiga knoppfjäll samt tydliga bladärr med många spår.
De tydligaste kännetecknen står ändå skotten och knopparna för. Och då pratar vi om de ettåriga skotten, som vanligen används vid artbestämning vintertid. Under knoppen ligger mer eller mindre tydliga bladärr, som är fästpunkt för det blad som har släppt. Bladärren har olika antal spår, eller prickar, beroende på art.
Skogslönnen känner man igen på de dubbla slutknopparna på äldre grenar. Den har vinröda och glänsande knoppfjäll och ofta rester av fjolårets fröställningar.
Knopparna som avslutar en gren kallas slutknoppar. Under en slutknopp ligger sidoknoppar. Ibland saknas slutknopp och det är istället två välutvecklade sidoknoppar som står för längdtillväxten på det kommande skottet. Hos sidoknopparna kan man se olika knoppställning, eller inbördes position. Parvis motsatta knoppar sitter alltid på samma höjd mittemot varandra. Korsvis motsatta knoppar ligger i 90 graders vinkel under varandra. Tvåradiga knoppar har man då knopparna är placerade växelvis under varandra på motsatt sida av skottet.
Asken har matt svarta knoppfjäll. Slutknoppen är pyramidformad och sidoknopparna små och runda.
Knoppfjällen är också intressanta att studera. Knoppfjällen kan vara svarta, röda, gröna, glänsande, ludna eller ibland nästan som flätade runt om knoppen. Det finns även träd och buskar vars knoppar saknar knoppfjäll. Då pratar man om nakna knoppar. Olvon är en typisk art som saknar knoppfjäll. Istället ligger bladanlagen prydligt hopvikta väntande på att få spricka ut.
När du skrapar lätt på häggens bark så framträder den tydliga doften.
Skulle man gå bet på knopparna och barken så kan man alltid prova att skrapa lite på barken för att se om man känner igen doften. Häggen är karaktäristisk med sin bittermandeldoft, men även många andra växter doftar typiskt.
När vintern borde vara som kallast och vackrast då är mitt tålamod definitivt slut. Vintern i Skåne bär med sig lite snö när det passar. Faller det 15 cm kan man oftast räkna med ett varierande snödjup på mellan 0 och 30 cm. Vill det sig illa är drivorna ännu högre än så. Den snön har varit och är nu nästan borta. Lera och slafs dröjer sig kvar.
Nu är det bara en månad kvar till penséerna. De första krukorna bär jag in och ut beroende på temperatur, men sena snöflingor brukar de inte bry sig om så mycket. De böjer på nacken, men rätar snart upp sig igen när solen vågar sig fram bakom molnens spetskanter.
Julens hyacinter kommer igen i rabatten till våren. Glesblommiga och inte alls så påträngande pompösa som vid juletid. Men doften sitter kvar. Gräv ner hyacintlökarna djupt och ge dem en riklig grusbädd att stå på så ska du få se att de kommer igen när jorden börjar värmas upp.
Penséerna som kommer allra först, i början av mars, kan du plantera i små krukor, lagom för att orka flytta in och ut. Ta in krukan om kvällen när du kommer hem och njut av några timmar med den söta doften av vår. På morgonen får krukan bo ute när du lämnar hemmet. På så sätt överlever blommorna lite längre och blir inte så rangliga i växten som när de förgäves sträcker sig efter ljus på fönsterbrädan.
Pelargonen får avsluta vårlängtan. Har du övervintrande pelargoner så plocka fram dem nu och ge dem en ny jord. Börja sakta väcka dem till liv igen med svag gödsel och vårljus. Snart tittar de första knopparna fram. Lyckan är stor när den första lilla blomman slår ut!
Mörklila grekvädd, rosa axveronika och mörkskaftade kärleksörten ’Jose Aubergine’.
Rosa färgtoner finns det många olika i blomvärlden. Rosa toner vandrar mellan den blå och orange färgskalan och som mörkare i ceriserött. De knalliga rosa nyanserna som finns i t ex axveronikan på bilden nedan är raffinerat elegant ihop med mörkt purpur och svart. Kallt rosa kräver sitt sällskap.
Den varmt skära tonen i rosenflockel kan gå bra ihop med rödbruna nyanser som går mot bronsfärgat. Det gäller att man ”ser” möjligheterna som de mörka stjälkarna ger och lyfter in motsvarande färg som en granne. Det kan vara i form av purpurröd blodtopp eller den mörkbruna guldlysingen Lysimachia ciliata ’Firecracker’.
Lilarosa rudbeckian smälter in både bland de kalla tonerna och de varma, tack vare sina tydliga blomkorgar i gulbrunt. Den är en tacksam perenn med lång blomning och kan sparas som vissnad till och med. Tricket är att man försiktigt plockar bort de utblommade kronbladen så att bara fröställningen står kvar på sin strama stängel.
Röd rudbeckia ihop med kalla blå toner är ytterst läckert och nästan lite farligt. Solnedgången färgade blommorna i varma toner, men tog ändå inte udden ur det svala blå i perovskians blomstänglar.
Ljusblå perovskia ger kontrasteffekt ihop med den dominanta rudbeckian.
Nu dröjer det väl inte så länge till? Innan julrosorna blommar. Nej, de tidigaste av de vanliga vita är på gång under de tunna snötäcket. De röda eller prickiga hybriderna däremot får vi vänta på till april i alla fall.
Julrosor är något utöver det vanliga. Jag gillar en naturlig trädgård som tar hand om sig själv. Här är de vårens speciella blomma som försynt vänder upp sitt parasoll mot ljuset. De tar lite tid på sig att etablera sig och förökar sig småningom på en plats där de trivs.
Egentligen en helt omöjlig kombination med rhododendron som gillar sur jord och julrosor som vill ha kalkhaltig jord.
Gärna lundlika förhållanden, lite fuktigare jord och vandrande skugga. Absolut en kalkrik jord, men ingen stående fukt, speciellt inte över vintern.
Julrosens blad är vintergröna, tandade och lansettlika. Lite palmlika nästan med sin grova tandning. De skålformade blommorna sitter i knippen med flera knoppar och blommor samtidigt. Det ger en lång blomningstid och eftersom blomman egentligen aldrig vissnar, utan bara bleknar bort så har man olika stadier av skönhet över flera månaders tid.
Plantera dina julrosor i kanten av den halvskuggiga rabatten, gärna under träd och buskar. Fast ändå så öppet att du kommer åt att krypa riktigt nära intill (och under) för att kunna se blommorna på nära håll. Tänk på att hela växten är giftig, så håll små barn borta.
Irisar tillhör de riktigt gamla kulturväxterna, men det känns som om de på senare tid fått stå lite tillbaka när man letar efter långblommande och ständigt dekorativa växter till trädgårdar. Namnet Iris kommer från grekiskan och syftar till regnbågens gudinna. Jag tolkar namnvalet på två sätt: mångfalden i färgskiftningar och en snabbt förgänglig blomning.
Jordstam eller rhizom hos bredbladiga iris.
Man kan dela in släktet iris i två huvudgrupper beroende på om de har roten under jord eller ett rhizom (jordstam) ovan jord. De med rhizom kan man dessutom dela in i skäggbärande (barbata-typ) eller skäggfria. De skäggfria irisarna och de med lökformig knöl under mark växer vanligen i fuktiga jordar, medan de andra vill ha en torr och solig växtplats.
Gul skäggbärande iris med svag doft. Okänd namnsort.
Det lättaste sättet att föröka iris är genom att dela på växande bestånd. Vänta gärna till efter blomning innan du sätter spaden i klumpen. Där iris trivs breder den ut sig och att hitta en likartad växtplats är bästa spridning.
Iris är långlivade perenner där de trivs.
Sibirica-typen av iris, dvs de som har smala blad och föredrar en fuktigare, lite skuggig växtplats, kan gärna samplanteras med julrosor, ormöga och förgätmigej. De uppstickande bladspjuten i ljust grön färg blir en fin kontrast på våren.
De skäggbärande trädgårdsirisarna doftar många gånger underbart gott. Blomningen är kort och intensiv i slutet av maj till början av juni. Därefter står de breda bladen kvar ända till frosten kommer. Välj en väldränerad, sandblandad jord och ett skyddat läge så inte blomstänglarna bryts av vinden. Trädgårdsiris blir ofta 70-80 cm höga. Efter blomningen klipper du bara ner blomstängeln.
Vatten och ljus är viktiga förutsättningar för att bedriva odling eller trädgårdsskötsel. Mängden ljus som olika växter kräver varierar. Lyckligtvis finns det arter som passar även mörka och stängda trädgårdsrum. En skuggig del av tomten eller en hel skuggträdgård kan vara nog så spännande att bygga upp. Här underlättar det stort om det finns god vattentillgång. Skuggtåliga växter är för det mesta fuktälskande.
En skuggig trädgård ger en helt annan slags ro och du upplever de gröna skiftningarna extra tydligt på skuggsidan. Utnyttja växternas former och bladstruktur för att åstadkomma variation och effekter. Finns det snickerier eller byggnader av olika slag så måla dem gärna svarta. Det förstärker och skapar fin kontrast mot allt det gröna.
En grön trädgård kan gärna ha en bas av vintergröna växter för att vara intressant hela året. En vintergrön trädgård är ofta tacksam att formklippa. Satsa på att köpa så stora exemplar som plånboken tål, för att få effekt på en gång. Annars är vintergröna växter relativt långsamma i växten.
Gräs och ormbunkar är spännande i sina bladformer. De klarar en del sol, men står helst i vandrande skugga eller helskugga. Undvik de blåsiga lägena, för då riskerar bladen att blåsa sönder. Många gräs har livligt ljusgröna blad och det piggar upp i en annars monotont grön omgivning. Limegrönt står dessutom fint mot kallt blågröna toner.
Genom att skapa grupper av växter med olika bladform kan du göra en varierad rabatt även på en liten yta. En genomtänkt mix av bladformer och strukturer kan vara lika effektfullt som skarpa färger.
Invintrad toppknopp av hästkastanj med tydliga bladärr.
Det mesta som rör en växts vinterhärdighet och avmogning om hösten styrs av generna. Innan löven fälls på hösten transporteras alla lättrörliga näringsämnen ur bladen och lagras i stammen och roten på växterna. Deras kolhydratförråd förändras, näringssalter och socker löses upp i vatten så att fryspunkten sänks i grenar och skott. Cellväggarna förtjockas och det bildas också särskilda frostproteiner. Sammantaget gör alla dessa processer att växternas celler klarar av minusgrader utan att sprängas. Visst är det helt fantastiskt utformat!
När växterna är klara med sina vinterförberedelser går växten in i vila. Vissa växter har en äkta vintervila, andra säger man att har falsk vintervila. Äkta vila finns hos växter som härstammar från kustnära områden med havsklimat. Deras knoppar slår inte ut även om temperaturen tillfälligt skulle stiga. Det krävs en viss mängd kyla innan vilan är passerad. Därför är det ingen idé att plocka in grenar av t ex äpple eller körsbär under tidig vinter. De kommer inte att slå ut, eftersom deras vilostadium inte är fullbordat.
Vintervilan hos växter från ett inlandsklimat kallas falsk vila. Hos dem förblir knopparna i vila enbart på grund av avsaknad av värme. Placerar man en sådan växt i ett havsnära läge med ständigt fluktuerande vintertemperaturer kan knoppsprickningen sättas igång av tillfälliga värmeperioder. Och de nya knopparna riskerar att frysa bort av en sträng köldknäpp som följer på t ex varma dagstemperaturer.
Bokens löv sitter ofta kvar över vintern trots att växten avmognat.
Genom placeringen och skötseln av känsliga växter kan man ge dem en så god chans till överlevnad som möjligt. Det är faktiskt så att en varm och utdragen höst snabbar på invintringsprocessen i växten. Plantera därför de känsliga växterna på en så varm växtplats som möjligt. Då ökar deras chans att hinna avsluta vinterförberedelserna i tid innan vinterkylan slår till. Ju torrare och magrare jorden är, desto tidigare invintrar växterna. Så var därför noga med att inte kvävegödsla jorden kring dessa växter efter midsommartid.
Tänk också på när du köper frostkänsliga arter att större exemplar är tåligare än mindre. I unga år satsar plantorna på skottillväxt ännu långt in på hösten. När de blir äldre kommer de att ha kortare (och tåligare) årsskott. Dessa skott stannar tidigare i tillväxten och börjar förbereda sig på invintring redan tidigt. Därför är det lättare att få t ex en magnolia i större format att överleva än en mindre planta. Det går också att försena knoppbrytningen och tillväxtstarten hos känsliga växter genom att täcka dem med säckväv när vårsolen börjar värma.
Trollhasseln blommar bland de allra första, mitt i vintern.
En plantas ursprung, eller proviniens, spelar också roll för dess vinterhärdighet. Där är det främst nattlängden som styr. När nätterna är tillräckligt korta får plantan en hormonell signal att sätta knopp och förbereda sig för invintring. Träd från nordliga provenienser sätter knopp vid kort nattlängd, medan träd från sydligare breddgrader fortsätter växa tills nätterna blivit ännu längre. Därmed ökar risken för skador av tidig höstfrost.
Tar vi en fröplanta från en vanlig björk från de nordliga delarna av landet och planterar den i söder blir den lätt skadad av tidiga vårfroster. Tar man å andra sidan en björkplanta från Skåne och planterar den i norr kommer den att riskera skottfrysning innan den hunnit ställa om för vinter, eftersom den är programmerad av invintra sent om hösten.
Hur kan vi avgöra om skotten på lönnen här ovan hunnit invintra innan snön kom? Löven sitter ju fortfarande kvar och är gröna. När årsskotten känns styva och stadiga ända fram till ändknopparna har växten klarat av sina vinterförberedelser. Blir köldperioden väldigt intensiv kan det ändå finnas en viss risk att cellombyggnaden inte var helt färdig. Men ser man tillbaka på vår varma höst, så borde det inte vara någon större fara, trots att löven inte hunnit fällas innan snön kom. Det blir intressant att följa upp i vår!
Utslagen och knoppig blomstängel hos Actaea simplex ’Brunette’.
Som pärlor på rad sitter knopparna hårt knutna länge. Men sen plötsligt en dag känner du redan på avstånd att nu, nu har silveraxet börjat blomma. Nästan hela säsongen har silveraxen fyllt ut rabatten med sitt flikiga bladverk. Blommorna får man tålmodigt vänta på.
Men den doften är värd väntan. Kryddig och honungsmjuk på samma gång. Söt, definitivt. Pudrigt parfymerad men ändå fräsch. Svårt att sätta en doftetikett på Actaeans blommor. Men jag älskar dem. Vackra att se på också. Men då får man gå nära, för de enskilda blommorna i axet är små.
Läkesilveraxets blommor vajar högt över det gröna (nu höstgula) bladverket.
Cimicifuga var silveraxens släktnamn till för knappt 20 år sedan, då man genom DNA-tester kom fram till att de tillhörde familjen trolldruvor, Actaea, istället. De upptäcktes på 1700-talet i USA och kom att få en användning som medicinalväxt. Black snake root, kallade indianerna växten, som användes mot klimakteriebesvär, PMS-besvär, huvudvärk och även blöjexem hos småbarn.
Actaea racemosa är den grönbladiga arten och Actaea simplex den rödbladiga. Jag föredrar definitivt den senare som har ett större prydnadsvärde. Bland sortnamnen är ’Brunette’ vanligast. Den blir upp till 1,8 meter hög i blommornas topp, men bladen stannar på ungefär en meter.
Här är en kombo med lila jätteverbena, vita rosor och mellanblå stäppsalvia.
Silveraxen vill ha en fuktig och mullrik jord. Får de det kan de även stå i solen, annars är en skuggigare växtplats att föredra. Goda grannar är t ex alunrot, hosta, höstanemon, olika prydnadsgräs och vårblommande lungört. Var försiktig när du luckrar jorden intill silveraxen. Rotsystemet är ytligt, så en marktäckning är många gånger att föredra. Speciellt som den dessutom motverkar uttorkning.
Många av våra träd och buskar får vackert höstfärgade löv innan de fälls inför vintern. De granna färgerna är ett sätt för växterna att återvinna nödvändiga byggstenar till nästa generation löv.
Vad är orsaken till höstfärgerna?
Ännu vet man inte helt säkert varför dessa vackra och starka färger bildas. Det kan bero på flera samverkande orsaker som är viktiga för olika processer i växten. Till exempel återanvändning av näringsämnena kväve och fosfor. En annan tänkbar orsak är att färgen är ett resultat av ett samspel av utvecklingen mellan insekter och växter, men det är inte ännu helt bekräftat.
Amerikanska jätteblåbär får ofta mycket kraftig höstfärg.
Vad man känner till idag är att fotosyntesen och det gröna klorofyllet är inblandade i denna färgväxling, liksom de orangeröda karotenoiderna i bladen. Karotenoiderna förekommer alltid tillsammans med klorofyll i bladen, men deras färg blir synlig först när klorofyllproduktionen uteblir eller när klorofyllet bryts ner på hösten eller transporteras in till stammen. När det gröna pigmentet är borta framträder de övriga färgpigmenten som finns i bladet.
Cercidiphyllum varierar sig i nyanser från gult till den rosaröda färgskalan.
Den röda höstfärgen kommer även från antocyaniner, som skapats via fotosyntesen i bladcellernas vakuoler (hålrum). Normalt bildas det dagtid socker i de här hålrummen, men under kalla nätter omvandlas sockret till antocyaniner. Den mängd antocyanin som bildas varierar mellan åren och det beror troligen främst på temperaturen.
Ett vanligt förekommande undantag från det här med höstfärgning är al. Alens blad är gröna när de faller av på hösten. Orsaken kan vara att alens blad innehåller mycket kväve. Hos andra träd är kväve en bristvara, men alen har sin egen kvävetillverkning via kvävefixerande svampar på rotspetsarna. De behöver därför inte spara på kväve. Det får till följd att det naturliga humusskiktet under alar är extra näringsrikt.
Varför faller bladen av?
Trädens bladfällning beror på kylan. Eftersom blad är breda och platta och saknar barrens tjocka skyddande cellväggar riskerar cellerna att frysa sönder vid frost. Då skulle vävnaderna sprängas och bladen förstörs. Träden och buskarna sparar istället mycket energi på att själva avgöra när bladen ska falla av och förbereda sig för vintervilan.
Asken fäller sina blad mycket tidigt och de blir ofta gula eller lätt gröngula i färgen.
De mekanismer i växten som sätter i gång bladfällningen styrs av hormoner. Det finns flera växthormoner som spelar olika roller i den har processen. Ett av de viktigaste är etylen, som är ett mognadshormon och som även ser till att frukter och bär mognar. När växten känner att vädret blir kallare ökar produktionen av etylen.
Benvedens höstfärg går i scharlakansrött.
Men innan dess ser växten till att tömma bladet på dess matnyttiga innehåll innan det faller av. Det gör den genom att bladsaften med näringsämnen dras in i stammen. Etylen strömmar till och sätter igång en nedbrytningsprocess, där enzymer bryter ned innehållet i växtcellerna. När nedbrytningen av cellerna pågått tillräckligt länge, blir infästningen av bladet till stjälken allt svagare och snart behövs det bara en vindpust för att löven ska lossna och singla ner till marken.
