Så här års tillika med äppleträden blommar den tjusiga ängsbräsman. Den kommer upp varje vår och jag brukar klippa gångar i gräsmattan men spara de vackra blombestånden tills de blommat klart. Ängsbräsman trivs på fuktig mark och ängar. Den blir ungefär 20 cm hög och har vita, ibland ljuslila blommor.
Högt upp i päronträdet klättrar en lila klematis och ängsbräsman fyller marken nedtill.
Håller mig alltid med lite blomsteräng, men har numera noga koll på vad som sker i långgräset efter att ett år ha haft en enorm mus/sork/mullvadsinvasion i skydd av blommor och gräs. Det gick knappt att komma fram med gräsklipparen sen. Prästkragar, blåklockor och brunört brukar jag också låta få gå i blom. Mossan får man på köpet när man har näringsfattig gräsmatta, men det är det värt med så vackra ängsblommor!
Starkt neongrönt är landskapet i Skåne just nu. Boklöven är mjuka och sladdriga och har samma saftiga färg som sparrisen i landet. Lite märkligt är det att den skiraste grönskan snart kommer att djupna till den mörkaste skuggan i skogen.
Boken, Fagus sylvatica, blir ett jätteträd som fullvuxet, upp emot 25-30 meter. Den fungerar bra som klippt häck också och du kan forma den allra smalaste häck av bok om du bara klipper in den tight från början. Men rör inte toppen innan den nått upp till önskad höjd! Det är därför som skogsägarna hägnar in sina bokplanteringar som unga – för att skydda dem mot viltet som knaprar i sig unga toppar. Resultatet blir rufsiga buskar som aldrig blir några riktiga skogsträd med genomgående stam.
Tunna och genomskinliga är de nya boklöven. Alldeles mjuka och ulliga i bladkanten.
Boken trivs i näringsrik och mullrik jord, men är i övrigt ganska anspråkslös. Den kan tolerera både lite torrare och något fuktigare jord. Men den är som sagt inget litet trädgårdsträd, utan man ska ha en mindre park för att få plats med ett bokträd. Skuggan blir ännu djupare under en blodbok, men om du vill ha ett mindre träd med mer gulbladigt bladverk kanske namnsorten ’Dawyck Gold’ kunde passa. Blir bara 4-8 m hög. Ett lite högre och bredare träd är Fagus sylvatica ’Asplenifolia’ med vackert flikiga blad. Ger ett helt annat intryck än vanlig bok och kan helt klart vara värt att prova om du söker något lite annorlunda. Sluthöjd 5-10 m och det är ju mer hanterligt.
Häggen, Prunus padus, står i början av sin vackraste blomning just nu i Skåne. Jag älskar alla vita blommor för deras goda doft! Det finns knappt en vit blomma som luktar illa. Däremot kan det bli för mycket av det goda om man tar in större buketter. Några små grenar är lagom för att parfymera flera rum.
Häggen är ett bra val där du letar efter ett snabbväxande litet träd/flerstammig buske. Den trivs på humusrik mark med god fukttillgång, men klarar även sämre och magrare jordar så länge som den har kontakt med grundvattnet. Häggen tål även kompakterad jord och stadsmiljö. Det enda negativa är att den emellanåt blir kraftigt angripen av häggspinnmal. Inte så mycket att göra åt, men det växer ut nya blad ur kokongerna efter ett tag och trädet verkar inte ta nämnvärd skada av angreppen.
Totalt invävd kan häggen bli efter ett kraftigt angrepp av häggspinnmal. Själva insekten är en smal, silvervit fjäril och larverna liknar små kållarver. Larverna lever enbart av häggblad, men kan efter att ha kalätit ett träd provsmaka allt de kryper över i jakt på nästa hägg. Oftast följer två år på varandra med häggspinnmalsinvasioner. Sedan brukar parasiterna hinna ikapp.
Vitsippan har blommat länge och väl redan, men det är inte så många dagar man fått se den på riktigt. För den står där och kurar i kölden och håller hårt ihop sina kronblad så de inte ska skadas av den isande vinden. Nu är dess nära släkting gulsippan också på gång. Den heter Anemone ranunculoides på latin. Gulsippan växter gärna i lite öppnare lägen än vitsippan. Men kan se den i kanter av gärsmattan och under glesa buskar. Jorden bör vara fuktig och kalkhaltig för att den ska vandra in och det gör den gärna i öppen lövskog, i lundar och snår. Ofta ser man gulsippor med två blommor på samma stjälk. Här är den i nära samspel med en blå viol av något slag. Blåblommande violer är verkligen inte någon lätt match att artbestämma. Det finns bara 16 st snarlika i Mossbergs flora.
Ett spännande bladmönster av knoppiga gulsippor i min trädgård.
Vitblommande pestskråp är en riktig skönhet på nära håll.
Det blir en tidig vår i år. Alla naturens tecken pekar på det. Inte bara att hästhagarna mirakulöst nog torkade upp redan i mitten av mars, nu är lantbrukarna på gång och sår ute på fälten. Och fåglarna är riktigt ivriga att sätta igång och fixa med nya bon. Och de allra tidigaste växterna kommer i blom. Längs vägen genom Hjularödsskogen finns det några fina partier med vit pestskråp, även kallad vitskråp, Petasites albus. Ännu tidigare än vanligt, då den brukar blomma längre fram i april. Skråpen är nära släkt med tussilagon/hästhoven och det kan man se inte minst på de fjälliga jordstammarna och de magnifika bladen som kommer efter blomningen. Rosafärgad pestskråp är den vanliga formen. Det här är inga trädgårdsväxter precis, för så vackra är de inte, men en spännande blomma i det vilda. Användes förr som medicinalväxt som kramplösande medel och ansågs även bota pest.
Skråpen är tvåbyggare och har alltså han- och honblommor på olika plantor. Men de flesta man ser blomma är hanplantor. Växten sprider sig istället genom rotutbredning. Den vita formen är sällsynt, säger Mossbergs flora, och den förekommer då främst i Skåne och i Danmark. Vid Rövarekulan i Löberöd finns den också att se förutom här på Hjularöd. Jag är fascinerad av de spetslika blommorna på sina kraftiga skott, som växer upp i mängd på fuktig och näringsrik mark under skuggande lövskog. Men det heltäckande bladverket kan jag klara mig utan. Bladen är stora och höga och tar mycket plats. ”Rabarberblad” säger många och hugger ner dem i dikeskanten för att det ska se prydligt ut. Men de skyddar mot annat ogräs, för det finns inget som klarar den massiva skugga som skapas under ett bestånd pestskråp.
Ifjol tillbringade jag en vårvecka i Skottland tillsammans med nära släkten. Vi bodde på ett härligt slott ute på Bute, en större ö på skotska västkusten. Ascog House ägs och förmedlas via organisationen Landmark Trust, som liksom National Trust renoverar historiskt intressanta byggnader och parker på brittiska öarna. Genom att hyra ett semesterhus eller på annat sätt lämna bidrag till deras verksamhet kan fler fina anläggningar räddas till eftervärlden. Härifrån blev det många dagsturer ut i det vackra landskapet. Vädret var ju så klart omväxlande, men för det mesta kunde vi njuta av vår picknicklunch i ljumma vindar och värmande sol. Och den engelska floran finns givetvis med i ryggsäcken så att man kan slå upp alla fina växter på en gång. Här kommer några bilder från denna resa.
Härliga slottet Ascog House tillhör Landmark Trust och kan hyras som semesterbostad.Scillan Hyacinthiodes non-scripta växer i lundmark i täta tuvor.Jordviva, Primula vulgaris, sprider sig vilt i fuktigare och halvskuggiga lägen.Ärttörnet, Ulex europaeus, har en söt doft av kokos, ungefär som de gammaldags sololjorna.
Gick på fotopromenad i förmiddags. Det var för underbart soligt väder för att låta bli. Så jobbet fick vänta en stund. Men istället fick jag massor av energi i solen och snön. Här är en del av vad jag mötte.
