Knöliga jordgubbar i år

Jordgubbarna mognar i rasande takt just nu.

Full fart på jordgubbslandet nu och jag plockar varannan dag för att hinna med. Varje morgon består frukosten av en enorm skål med müsli och joghurt med härliga färska gubbar. Har dessutom fryst in färska bär, gjort sylt, ätit med glass och vispad grädde, naturella från plantan, jag har mixat till smoothie med andra frukter och… Det är ingen hejd på jordgubbsätandet just nu. Men skörden är ändå inte så enorm som den var ifjol. Bären led kanske lite av torkan i maj. Vattnade ett par gånger, men det räckte nog inte.

Stinkflyet suger på blommor och kart och orsakar missbildade jordgubbar.

Fast den största skillnaden i år är den stora mängd knöliga bär som jag plockar. Knöliga så att de ser ut som boxningshandskar. Vissa partier av bären har massor av prickar, dvs frön, och så är hela bäret liksom hopsnörpt. Det här är en skada som uppkommer efter att jordgubbsstinkflyet varit på besök i jordgubbslandet. Stinkflyna suger på både blommor, kart och färdiga bär och det ger de här missbildade bären som i vissa fall är helt outvecklade.

Jordgubbsstinkflyet är en liten insekt som orsakar knöliga och missbildade bär.

Jordgubbsstinkflyet övervintrar som ägg i marken och förekommer rätt så allmänt i södra Sverige. De trivs i skogrika och vindskyddade områden. För hemmabruk finns det inte någon bekämpningsmetod mer än att flytta sitt jordgubbsland till en öppnare och mer blåsigare plats. Annars riskerar man att flugan återkommer år från år.

Jag har också en del jordgubbar som blivit angripna av trips. Du känner nog igen symtomen om jag säger att bären blir lite matta i färgen, har svårt att bli röda alls och i konsistensen är lite gummilika. Tripsens nymfer kläcks ur ägg som lagts i jordgubbsblommorna och suger sedan på de mognande bären. Varmt väder gynnar tripsen. Skulle ta lite bilder på tripsade bär att illustrera texten med, men hittade plötsligt inte ett enda.

Gudomliga gammaldags gallicarosor

Splendens är den enkla grundformen till många gallicarosor.

Det är inte helt klarlagt, men man gissar att det var gallicarosor som odlades i området kring Persien, Babylonien och Grekland ca 1200 år f Kr. Dessa rosor bildade stommen i det som utvecklades till dagens gammaldags buskrosor. Så småningom vandrade rosorna vidare mot Italien, Frankrike och Sverige. De tidigaste gallicarosorna som finns omnämnda här är de som Olof Rudbäck d.ä. planterade i Uppsala botaniska trädgård åren 1658-1685. Det var framför allt ’Officinalis’ och ’Rosa Mundi’. Som störst var rosgruppen vid tidigt 1800-tal då det bara i Frankrike fanns omkring 2000 olika namnsorter till salu. Idag finns endast några hundra sorter bevarade.

Polkagrisrosen Rosa Mundi är troligtvis en sport av Rosa 'Officinalis'.
Polkagrisrosen Rosa Mundi är troligtvis en sport av Rosa ’Officinalis’.

Speciella kännetecken hos de engångblommande gallicarosorna är att de för det mesta växer på egen rot och skjuter rikligt med rotskott. På så vis är lätta att dela på. De växer bra på lätta jordar, ofta ända upp i zon 5. Det här är buskrosor som oftast inte blir högre än 1 – 1,5 meter och de blommar från korta sidoskott från fjolårsskotten. Beskärningen inriktar sig på att bygga upp rosorna med grenar i olika ålder och grenar som kommer ända nerifrån. Beskär under vårvintern genom att gallra ut de äldsta grenarna ända ner till marken. Spara inga rotstubbar. Under sommaren nyper du av överblommade rosor.

Adèle Prévost är en gammal gallicaros med okänt ursprung.
Rosa gallica ’Adèle Prévost’ blommar mycket rikligt.

’Adèle Prévost’ är en härdig sort som har mörkt karminröda till violettskiftande stora blommor. De doftar mycket sött och starkt. Som du kan se av bilden blir de något påverkade av ihållande regnväder när blommorna ska slå ut. Men det är en rätt frisk ros som passar bra i både trädgårdar och offentliga planteringar.

De melerade kronbladen hos rosen Alain Blanchard ger den ett alldeles speciellt utseende på nära håll.

Den franska rosen ’Alain Blanchard’ har en mycket säregen blomfärg. Den är violettmelerad i varje karminrött kronblad och har en tydligt markerad mitt med guldgula ståndare. Doften är inte speciellt stark, men doftar tydligt ros. En superhäftig ros som inte brukar angripas av svampsjukdomar.

Rosfest på Fredriksdal i Helsingborg

Rosenbänkarna är fullmatade med vackra och doftande rosor.
En del av Gallica-gruppen brer ut sig.

Fredriksdals rosdagar i månadsskiftet juni-juli brukar vara en given happening för mig som är en sann rosenentusiast. Rosvandringar, föreläsningar och rosidentifiering brukar finnas med på programmet. Tyvärr blev jag väldigt sen igår, och missade det mesta, men jag fick i alla fall lite ljuv sol till rosorna. Det myckna regnandet var ju en bra mätare för vädertålighet, eftersom alla rosor inte blir så snygga av för mycket fukt.

Multiflorarosorna har ett kraftigt växtsätt och synnerligen rik blomning.
Färgvariation hos rosen ’De la Grifferaie’.

Hittade en ny bekantskap som jag inte minns att jag träffat på tidigare. Klätterrosen ’De la Grifferaie’ är en mycket kraftigväxande fransk ros som tillhör Multiflora-gruppen. Den har tidigare använts mycket som grundstam. Leds upp via ett stabilt stöd som klättrande eller om den beskärs hårt kan den även forma en buskros. Man kan hitta den i gamla trädgårdar, men jag har inte sett några Grifferaie-rosor till salu i plantskolorna. Dessvärre kan plantan angripas hårt av både svartfläcksjuka och mjöldagg, så det är väl därför den distanserats av tåligare nyheter. Men färgen är något alldeles extra, som du kan se på bilden ovan. För den förändras från lysande karminrött till rosa, till svagt lilarosa och slutligen till ljuslila innan kronbladen trillar av. Rosen har en ljuv doft.

Maria Liesa är en mycket kraftigväxande klätterros som blommar rikligt med små, mörkrosa blommor.
Ett glansigt bladverk och mörkrosa blommor i mängd hos Maria Liesa!

Multiflora-rosor är kända för sin slösaktigt rikliga blomning och tyvärr dåliga motståndskraft mot sjukdomar. Det är engångblommande rosor som gärna vill ha gott om näring och inför viloperioden en god vintertäckning. Det är nämligen lite si och så med vinterhärdigheten. Men nog är de alldeles underbara i sin rika blomning. Som ’Maria Liesa’, en upp till 4 meter hög klängros med små, enkla blommor. Mycket tjusig i sin enkelhet, men tyvärr även den känslig för mjöldagg.

Den härdiga klätterrosen Venusta Pendula behöver ett stadigt stöd att klättra mot.Ska jag bara nämna en klätterros till så måste det bli ’Venusta Pendula’. Tålig, härdig (zon 5) och en riktig superros på alla sätt. Det här är en av få arvensis-hybrider med brittiskt ursprung. Lättskött och rikblommande i början av juli. Gödsla gärna rejält, men vattning brukar den klara sig utan. Du kan även spaljéra den mot en ljus norrvägg och den anpassar sig till det. Uppbunden blir den 4-5 meter hög och det är nog en bra idé, för grenarna är ganska veka och slängiga. Men visst är blomningen alldeles hänförande? Du ser blomman i närbild på bilden här under.

 

En rikblommande Venusta Pendula kan man ha i varje trädgård!
Ur de rosa knopparna öppnar sig en halvfylld blomma i mjukt vitt.

Kamelian är för finlirare

Kamelian är en surjordsväxt som hatar kalk i jorden och vattnet.

Kamelior är köldkänsliga växter som kräver en sval vinterförvaring med god luftfukt och plusgrader. Tyvärr ingen växt för torra stadslägenheter, och just det gör mig lite beklämd när jag ser mängder av billiga kamelior saluföras i plantbutikerna på våren. Kommer de att få ett gott liv, eller hamnar de i soporna efter den första blomningen? Desto mer fullträff då att se dem växa frodigt, på rätt ståndort i trädgårdar längs den regniga skotska växtkusten. Det blir nästan för bra när man ställs framför en fyra meter hög kameliabuske med tusentals knoppar och nyss öppnade fluffiga blommor. Man kan få hjärtinfarkt för mindre! Här hemma måste vi ta in våra små, krukodlade exemplar för vintern och hålla efter typiska vinterförvaringsskadedjur som spinn och bladlöss.

Kamelian vill ha hög luftfuktighet året om och en jämn bevattning.

Kamelian ska stå i fuktig, kalkfri jord och helst vattnas med regnvatten eller avkalkat vatten. Den är en typisk surjordsväxt. Har du egen brunn och bor i ett område med kalkrikt vatten så betyder det att du kokar upp vatten, låter det stå och vattnar nästa dag när kalken sjunkit ner till botten i kannan. Släng den sista slatten. Plantera i rhododendronjord och gödsla med näring för surjordsväxter, halv dos en gång i veckan under perioden april-augusti. Under sommaren kan kamelian gärna stå ute, dock inte i solen, utan på ett skuggat ställe. Glöm inte en jämn vattning, annars trillar knopparna av. Får du allt detta att stämma kan du njuta av den underbaraste blomning i april-maj.

Kamelior finns i olika färger från vitt till laxrosa, ljusrosa, cerise och även polkagrisrandigt.

Biljettklipparsjukan, vad är det?

Öronvirveln gör runda klippskador i bladen hos många vintergröna växter.
På ligusterhäckar, rhododendronbuskar, klätterhortensia och andra städsegröna buskar som lagerhägg och järnek hittar man ibland en massa konstiga hålklipp utspritt över bladmassan. Gissningarna är många bland människor som upptäcker det i sina trädgårdar. Är det hagelskott, grannungar som skojar med hålslagningsapparater eller små larver? Men det är faktiskt en ljusskygg skalbagge som kallas för öronvivel.

Öronviveln är en mörkt gråbrun skalbagge, knappt en cm lång, som nattetid gnager runda hål i bladkanterna som precis ser ut som om en konduktör varit framme med sitt klippverktyg. Under dagen ligger den gömd under bladverket eller under torra löv på marken för att så fort det blir mörkt krypa upp och börja knapra på de gröna bladen. Skalbaggarna kan också klättra högre upp i träd som thuja och idegran och ringbarka unga skott och grenar så att de torkar in och dör.

Som om det inte vore nog med bladskadorna har skalbaggen även elaka larver, vaxgula och feta, som äter på rothalsen och rötterna hos ros och jordgubbar. Det är svårt att bekämpa dessa skadedjur i hemträdgården, men odlare kan utnyttja jordlevande nematoder som tar kål på larverna.

Algsvampen Phytophtora senaste trädhotet

Bokarna i södra Sverige hotas av en ny typ av svampangrepp, Phytophtora, som antagligen kommit in i landet via importerat växtmaterial. Knappt har vi hämtat oss efter almsjukan och askskottsjukan och nu är det alltså en ny allvarlig skada på gång. Eller helt nytt är det inte för olika Phytophtora-arter har förekommit sedan länge på bl a potatis, al och ek. Men nu har algsvampar av släktet  Phytophthora gett sig på bokar i bland annat Malmö, Torups bokskog och i Söderåsens nationalpark. Forskare befarar att angreppen spridit sig mycket längre än så. I Tyskland har det visat sig att en stor andel av plantorna på plantskolor är infekterade, inte minst Rhododendron, så det är inte så konstigt att sjukdomen nu fått fäste även i Norden.

Den unga bokskogen i snöskrud gömmer kanske svampangrepp av phytophtora.

I våra skogar är olika algsvampar ett ökande problem, och angriper såväl löv- som barrträd. I Sverige har Phytophtora-angrepp på ek och al uppmärksammats under senare år, men boken har såvitt man vet klarat sig fram till nu. Ett problem med svampen är att den är svår att diagnostisera och kontrollera. Infekterade träd drabbas lätt av andra vanliga rötsvampar, som kan kamouflera det ursprungliga angreppet, och blir på så sätt riskträd i parker där många människor rör sig.

Bokträden hotar att drabbas av svampsjukdomen phytophtora.

Även klimatet kan vara en orsak till utbrottet. Varma vintrar och blöta somrar skapar goda förutsättningar för algsvampen. Den kan då bygga upp sporbanker vilket ökar risken för att träd infekteras. Långa torkperioder missgynnar också träden eftersom de blir svagare och får lägre motståndskraft.

Boksjukan phytophtora kan ses genom glesnande grenverk uppe i kronan.

I kronan kan skador ses genom att bladen gulnar, och på bok blir de fina grenarna piskliknande i stället för som normalt utspridda grenar. Bladen utvecklas inte som vanligt, utan de blir små och ljusgröna. Det är en följd av att trädens finrötter saknas, och i stort sett bara den tjockaste delen är kvar. Då blir vatten- och näringsförsörjningen störd. På rothalsen kan man se mörka, blödande sår; och de kan gå långt upp i stammen. I veden ses orangefärgad, marmorerad vävnad innanför det ytliga såret. När stamsåren blir gamla lossnar barken. Då har rötterna ofta varit skadade länge.

Enskilda träd kan behandlas med en kaliumfosfitlösning som stimulerar trädens försvar. Malmö stad planerar en sådan bladgödsling till våren för de försvagade träden i Pildammsparken. Antagligen får det ske med helikopter, för att ta sig upp i kronan för att bladgödsla 30 meter höga träd är inte det lättaste.

 

Rosen Constance Spry hittade jag i Slottsträdgården

Härliga Austin-rosen Constance Spry doftar av körvel och myrra.

En sommar för flera år sedan strosade jag omkring i Slottsträdgården i Malmö. Längs en lite halvskymd vägg stod en underbar ros. Den var nog 2 m hög och väldigt grov i grenverket och den hade de mest fantastiska blommor man kan tänka sig. En stark doft med lite speciell accent, nästan lite kryddig. Och stora, blaffiga blommor som först är tätt fyllda och småningom vecklar ut sina kronblad till att bli lite platt och ”lös”.

Constance Spry har en stark doft av myrra och körvel.

’Constance Spry’ är en Austin-ros från England. Den var bland de första att introduceras från denna förädlare som tagit fram ett stort antal moderna buskrosor under de senaste 50 åren. Den ena föräldern är rosen ’Belle Isis’, som är en låg, ljusrosa Gallica-ros. Men Constance är alltså mycket mer starkväxande och kan som spaljerad komma upp i 3 meters höjd. Tyvärr blommar den bara en gång, från midsommar till slutet av juli, men det ger å andra sidan fördelen att den är tämligen lättfödd, och klarar sig utan större skötselinsatser.

Constance Spry är en skuggtålig ros som inte kräver mycket passning.

Det är dessutom en ganska frisk ros, men den kan ibland få angrepp av svartfläcksjuka. Jag minns också med fasa sommarens larvangrepp som jag beskrev här på bloggen. Rosen är härdig upp till zon 4, men vintertäckning rekommenderas då. Jag säger bara: Köp! Det är en klar favorit hos mig som trädgårdsdesigner, speciellt i ett lite skuggigare läge.

Fruktmögel, gul monilia, ger mumieäpplen

Fruktmögel syns som hopskrumpna äpplen med gulvita mögelklumpar.

Fruktmögel är en ganska vanlig sjukdom på äpple som angriper frukterna i mognadstiden. Äpplet får först bruna rötfläckar med ljusgula mögelvårtor som bildar ringar runt fruktkroppen. Så småningom torkar äpplena in och då kvarstår det torra bruna fruktmumier som hänger kvar i trädet över vintern.

Fruktmögel bildar ringar av gulvita mögelfläckar på äpplen och plommon.

De här angripna äpplena och mumierna måste plockas bort och förstöras. Plocka även noga upp nedfallna mumier. Släng dem i soporna, inte i komposten, för sjukdomen sprider sig genom att mögelsvampen vandrar vidare till friska växtdelar.

Fruktmögel på äpple och plommon orsakas av svampen Monilia fructigena.

Hagelskador är en vanlig inkörsport för gul monilia på äpple. Jag misstänker att även getingarna i augusti kan ha öppnat upp för en del skador. Även plommon drabbas lätt av monilia och kan där vara svårbekämpat. Det bästa är att se till så inte frukterna sitter för tätt på grenen, utan att det finns luft mellan varje frukt. Kartgallring alltså. Sjukdomen vandrar nämligen från angripna till friska frukter och sprids sedan säkerligen med getingarna till nästa träd och nästa.

Svampen Monilia fructigena har angripit ett plommon.

Samma svamp, Monilia fructigena, orsakar svarta, glansiga äpplen vid vinterlagring. De smittar snabbt ner sina grannar i lådan. Var därför noga med att kolla äpplena under lagringsperioden så att du inte står med en låda full med förstörda, svarta äpplen när du ska till att göra en god dessert av dem.

Kastanjemal och bladbränna går hårt åt hästkastanjerna

Bruna hästkastanjer kan man se lite varstans i landskapet.
Under flera år har vi sett kraftiga angrepp på hästkastanjer under sensommaren. Det blev inte bättre i år heller. Det ser inte grannt ut, men vad man vet än så länge är dessa växtsjukdomar inget livsfarligt tillstånd för träden.

Dessa träd har varit angripna av både minerarmal och bladbränna.
Dessa träd har varit angripna av både minerarmal och bladbränna, men här tror jag främst vi ser bladbränna.

Ofta angrips hästkastanjer som står på torra ståndorter mer än de som har god markfukt. Kastanjemalen, Carmeria ochridella, gnager blåsor i bladen mellan bladnerverna. De här blåsminorna torkar småningom och hela bladen blir bruna och faller av i förtid. Har man angripna hästkastanjer hemma i trädgården är det viktigt att räfsa upp alla löv och bränna upp dem. Sjukdomen övervintrar nämligen i de fallna löven. Men för träd ute i landskapet såsom hela alléer finns ju inget att göra. Bilderna här är tagna för tre veckor sedan. Nu ser det ännu lite värre ut.

En rad kastanjer som alla är bruna nerifrån.
Hela allén är drabbad och värst är angreppen nere i grenverket. Topparna är än så länge rätt okej.

Bladbrännan är en svampsjukdom som ger liknande slutresultat, dvs bruna blad. Men i början av säsongen kan man urskilja att angreppet startar som oregelbundna bruna bladfläckar som omges av en gul rand. Bladkanterna krullar sedan ihop sig. Boten är även här att samla ihop och bränna fallna löv. Då kan angreppen bli något lättare nästa år.

Stilig stockros sårläkande läkeväxt

Ett tätt bestånd av pastellfärgade stockrosor.

Stockrosen, Alcea rosea, är en gammal kulturväxt i Europa och Sverige och har länge använts som medicinalväxt. Den ansågs ha sårläkande egenskaper och användes även mot ögonsjukdomar. Stockrosen härstammar från mellersta Asien och Turkiet och det ger lite vinkar om var den trivs bäst. Torrt och stenigt är inget hinder. Dess rötter gräver sig djupt ner i backen och hittar vatten långt där nere. Därför kan man se så fina stockrosbestånd intill husväggar och mellan gatstenar på de hetaste, torraste platser.

Djupröd enkel stockros lockar många insekter.

Stockrosen blir så hög och tung att plantan måste bindas upp, för den brukar kapsejsa förr eller senare. Stammen är grov och rak och sträcker sig 1,5-2 meter över marken. Det finns både enkla och fylldblommiga stockrosor i alla slags färger. En häftig accentväxt är den svarta A.rosea ’Nigra’. Blomningen startar i juli och håller i sig ända in i september. För att säkra återblomning på en annars ofta tvåårig planta så klipper man av blomstängeln när den sista blomman är utslagen. Då kan inte växten sätta frö och den provoceras att blomma igen nästa sommar.

En vit stockros med limegult inre öga är läcker som en fluffig citronsorbet.

Tyvärr angrips stockrosen ofta av rost. Samma typ av rost angriper också malvor, och om man har båda i trädgården så värdväxlar den här svampsjukdomen gärna dem emellan. Rostsjukdomar är svåra att bli av med, man måste hålla rent av nedfallna blad och plocka bort rostangripna löv anefter. Någon trädgårdsodlare har tipsat om träaska och extrakt av åkerfräken som bekämpningsmedel, men jag vet inte om det alltid funkar. Klart är att skuggiga lägen och fukt främjar svampsjukdomar, så håll plantorna på solsidan och vattna inte för mycket!

Rosrosten syns med 1-2 mm breda gula och bruna sporkuddar på bladens undersidor.
Rosrosten syns med 1-2 mm breda gula och bruna sporkuddar på bladens undersidor.