Vad ska man helst låta bli att beskära?

Stympade björkar som aldrig återfår sitt forna utseende.

Det finns växter som har ett samlat och vackert växtsätt som sällan behöver beskäras. Torra och döda grenar plockar du givetvis bort och likaså eventuella korsväxande grenar som riskerar att börja skava på varandra. Har man då även haft slutstorleken klar för sig vid plantering så finns det utrymme runt om för växten att utveckla sitt naturliga utseende. Det här gäller oftast träd, eftersom många buskar tenderar att bli risiga efter ett antal år och då måste föryngras. Men det finns trädarter som du helst inte ska röra.

Björken hör till de träd som helst inte ska beskäras.Jag har svårt att se nyttan i att beskära
t ex en björk. Björkar finns både i mindre och större format. Vill du ha en liten björk inom zon 1-4 så kan den rödbarkiga kopparbjörken, Betula albosinensis, vara ett bra val. Den blir till ett vackert solitärträd på 12-15 meter och inte bredare än 5-6 meter. Torktålig och klarar de flesta jordar. Den kritvita himalajabjörken, Betula utilis ’Doorenbos’ ligger närmare till hands om det är den vita fina barken du vill åt. Vill gärna ha svagt sur och fuktig jord. Men den har samma storlek som den föregående.

Körsbärssläktet innehåller en mängd vackra arter och sorter med olika växtsätt. Har man bara lite plats är det smart att välja t ex en Prunus x ’Spire’ som får en smal krona och vackra, enkla rosafärgade blommor. Dessutom har den en vacker höstfärg. Prunus x serrulata ’Amanogawa’ är en annan smalkronig körsbär som växer pelarformigt, men förtrollar med sin rikliga blomning i ljust rosa.

Huvudlöst beskurna körsbärsträd är för alltid förstörda.

Det finns alltså ingen anledning att gå åt träden så här bestialiskt bara för att de inte passar in i den givna ytan. Jag tror här är en flock glanskörsbär Prunus serrula, som man valt att begränsa i storlek på ett mycket amatörmässigt sätt. Här är inte ett rätt på de här träden. Det skär i hjärtat att se sådant här. Tappar och riskvastar och ett helt förstört naturligt växtsätt. Hur många gånger har jag inte dessutom sett att prydnadskörsbär beskurits hårt in på grova stammar eller grenar för att man trott att en hamling skulle lösa problemet med hängande eller skuggande grenar. Du kan lika gärna ta bort allt med en gång, för det blir inget mer. Trädet dör. Ett körsbär skjuter aldrig nya skott från äldre ved.

Stympade glanskörsbär kunde lika väl ha sågats ner helt.

Tänk dessutom på att både björkar och körsbär räknas till blödarna, dvs de ska inte beskäras om våren, eftersom de savar rikligt och riskerar att förlora mycket kraft genom såren. Och hästkastanjen blir sig aldrig lik om du går på den med sågen. Har du inte plats – välj ett annat trädslag. Eller om jag säger så här: Välj vilket träd du vill, men tänk efter hur mycket plats du har och vilken jordmån som finns på platsen. Svårare än så är det inte. Då blir det perfekt!

Vårvinter bra tid för hamling av pilar

Pilar hamlas med regelbundna intervaller för att stammen ska orka bära upp den stora grenmassan.Hamlingen som metod härstammar från tiden när man tog tillvara lövade kvistar som vinterfoder till djuren. Ask, lind, lönn och även pil var vanliga träd som man tog foder från. Pilarna hamlades också för att få material till korgbinderi och liknande. Idag är det främst en beskärningsform för att följa traditionen i t ex det skånska odlingslandskapet med pilevallar.

Motorsågen är inte rätt redskap att använda för beskärning av pilar eller andra träd för den delen.
Precisionen är inte den bästa med motorsågen, så håll dig till sekatör och handsåg.

Pilarna är tåliga träd som kan uppnå en ansenlig ålder tack vare rätt utförd hamling. Men man kan också förstöra dem med felaktiga metoder. Motorsågen är inte rätt redskap att använda, eftersom den lätt sliter i de sega grenarna och man frestas att ta lite för nära stammen. Man ska inte skära i barken eller kapa bort hela huvudet! Trädet saknar förmåga att sätta nya skott från den öppna stammen. De “sovande” knoppanlagen eller adventivknopparna sitter nämligen strax under barken i kambiumskiktet.

Skotten avlägsnas så nära stammen som möjligt vid hamling.

Hamlingen av pil startar när träden är unga. De ska ha kommit igång med sin tillväxt i några år och format en stamhöjd på ca 2 meter. Första beskärningsåret kan man bara begränsa höjdtillväxten genom att knipa av toppskottet, men låta sidogrenarna försörja trädet ett år till. De första åren kan man dessutom gärna spara några “saftdragare”, dvs klena skott som får igång tillväxten tidigt om våren. Senare är en beskärning av alla grenar varje till vart tredje år lagom intervall. När grenarna kapas av tätt intill stammen formar de på sikt ett “huvud” som får en klubblik form. Observera att när ett träd väl har börjat hamlas får man hålla på i hela dess livstid. Det är ett åtagande man får räkna med i sin arbetskalkyl.

Vid hamling används sekatör och handsåg.
Ett virrvarr av grenar har bildats under förra växtsäsongen och vissa är t o m för grova att kapa med sekatör.

Sekatör och handsåg är lämpliga redskap när man utför hamling. Därtill är stegen bra att ha så man kommer upp i kronan och slipper att belasta axlar och nacke för mycket i en felaktig arbetsställning. Det allra bästa faktiskt är om man kan arbeta i par, för då slipper man flytta stegen så mycket och jobbet går raskt framåt. Dessutom är det roligare att jobba tillsammans!

När träden blir äldre blir det hamlade huvudet grövre.

Resultatet efter hamling: raka fina rader av snaggade pilhuvuden. Och en massa ris!

Algsvampen Phytophtora senaste trädhotet

Bokarna i södra Sverige hotas av en ny typ av svampangrepp, Phytophtora, som antagligen kommit in i landet via importerat växtmaterial. Knappt har vi hämtat oss efter almsjukan och askskottsjukan och nu är det alltså en ny allvarlig skada på gång. Eller helt nytt är det inte för olika Phytophtora-arter har förekommit sedan länge på bl a potatis, al och ek. Men nu har algsvampar av släktet  Phytophthora gett sig på bokar i bland annat Malmö, Torups bokskog och i Söderåsens nationalpark. Forskare befarar att angreppen spridit sig mycket längre än så. I Tyskland har det visat sig att en stor andel av plantorna på plantskolor är infekterade, inte minst Rhododendron, så det är inte så konstigt att sjukdomen nu fått fäste även i Norden.

Den unga bokskogen i snöskrud gömmer kanske svampangrepp av phytophtora.

I våra skogar är olika algsvampar ett ökande problem, och angriper såväl löv- som barrträd. I Sverige har Phytophtora-angrepp på ek och al uppmärksammats under senare år, men boken har såvitt man vet klarat sig fram till nu. Ett problem med svampen är att den är svår att diagnostisera och kontrollera. Infekterade träd drabbas lätt av andra vanliga rötsvampar, som kan kamouflera det ursprungliga angreppet, och blir på så sätt riskträd i parker där många människor rör sig.

Bokträden hotar att drabbas av svampsjukdomen phytophtora.

Även klimatet kan vara en orsak till utbrottet. Varma vintrar och blöta somrar skapar goda förutsättningar för algsvampen. Den kan då bygga upp sporbanker vilket ökar risken för att träd infekteras. Långa torkperioder missgynnar också träden eftersom de blir svagare och får lägre motståndskraft.

Boksjukan phytophtora kan ses genom glesnande grenverk uppe i kronan.

I kronan kan skador ses genom att bladen gulnar, och på bok blir de fina grenarna piskliknande i stället för som normalt utspridda grenar. Bladen utvecklas inte som vanligt, utan de blir små och ljusgröna. Det är en följd av att trädens finrötter saknas, och i stort sett bara den tjockaste delen är kvar. Då blir vatten- och näringsförsörjningen störd. På rothalsen kan man se mörka, blödande sår; och de kan gå långt upp i stammen. I veden ses orangefärgad, marmorerad vävnad innanför det ytliga såret. När stamsåren blir gamla lossnar barken. Då har rötterna ofta varit skadade länge.

Enskilda träd kan behandlas med en kaliumfosfitlösning som stimulerar trädens försvar. Malmö stad planerar en sådan bladgödsling till våren för de försvagade träden i Pildammsparken. Antagligen får det ske med helikopter, för att ta sig upp i kronan för att bladgödsla 30 meter höga träd är inte det lättaste.

 

Silverpäron kallas även Nordens olivträd

På Littlethorpe Manor i Yorkshire finns en intressant fransk trädgård med silverpäron.
Silverpäron i fransk stilträdgård från Littlethorpe Manor i Yorkshire, England.

Silverpäron, Pyrus salicifolia ‘Pendula’ är ett ganska långsamväxande, gråsilvrigt litet träd som påminner rätt mycket om olivträd. Det gör det tacksamt att använda i trädgårdsplanering om du vill skapa en medelhavsträdgård eller en liten medelhavshörna intill huset. Grenarna är lätt hängande och därför toppympas det gärna på högstam. Trädet blir som fullvuxet inte högre än 4-6 meter. Gärna växer det lite knotigt och krokigt av naturen. Det får man stå ut med.

Silverpäronets frukt är ca 3 cm lång och smakar beskt.

Namnet silverpäron härrör sig från att bladen som nyutslagna är täckta av en silvrig behåring på både ovan- och undersida. De små päronen som är dess frukter är beska och oätliga. Det är för det runda och knotiga växtsättet och de smala, silvriga bladen som man väljer ett silverpäronträd. Visst, blomningen i maj, med vita blommor i klasar är också riktigt vacker. Trädgårdsdesignern placerar gärna in det med silverbusken, Elaeagnus angustifolia eller Elaeagnus commutata. De är också silvriga i bladen och ger fina kontraster ihop med vintergröna växter.

En silvrig rabatt med perenner som hade gjort sig fint i sällskap med silverpäron.
En silvrig rabatt med perenner som hade gjort sig fint i sällskap med silverpäron.

Vilken är bästa ståndort? Silverpäron trivs bäst i lätt fuktig, kalkrik jord i soligt och varmt läge. Den klarar dock torka bra och passar därför i stadsmiljö. Ett sådant träd har stått på min köplista i några år, men jag har inte ännu kommit till skott. De är rätt dyra i inköp, tyvärr. Men visst ger de en alldeles underbar känsla?

Här nedan en ovanlig användning av silverpäron – i blandhäck med bok. Häftigt!

Silverpäron som häckväxt är inte den vanligaste synen.

Zelkova är ett av mina favoritträd

Lövverket hos zelkovan är finmaskigt och elegant.

Zelkovan som även kallas keaki kommer ursprungligen från Japan. Den är släkt med almarna, men liknar inte våra kända almar särskilt mycket. Det jag gillar speciellt är det ytterst luftiga lövverket. Det är nästan som om det vore knypplad spets. Bladen är grovt sågade och tvåradigt placerade längs bladskaftet. Zelkovan behåller bladen relativt länge på hösten och de kan bli grant färgade i rostrött-scharlakansrött.

Sammansatta blad längs ett längre bladskaft har zelkova.

Ståndortsmässigt är det här en art för näringsrika, fukthållande jordar. Den är vindkänslig så bör alltså planteras i skyddat läge. Fungerar bra i parkmiljö i stadsklimat.

Japanska trädet zelkova blir nästan lika bred som hög.

I hemlandet kan trädet bli 30 m högt, men i Sverige ligger de på 8-10 m max. Den vasformade kronan är ofta lika bred som höjden, men det ger inget tungt intryck. Det här är ett träd som jag gärna skulle se lite oftare i odling. Det är möjligt att det är känsligt för almsjuka, och dessutom svårt att hitta hos svenska plantskolor, men jag skulle gärna testa. För det är så vackert. Klarar zon 1-2 enligt Rune Bengtsson.

Kastanjemal och bladbränna går hårt åt hästkastanjerna

Bruna hästkastanjer kan man se lite varstans i landskapet.
Under flera år har vi sett kraftiga angrepp på hästkastanjer under sensommaren. Det blev inte bättre i år heller. Det ser inte grannt ut, men vad man vet än så länge är dessa växtsjukdomar inget livsfarligt tillstånd för träden.

Dessa träd har varit angripna av både minerarmal och bladbränna.
Dessa träd har varit angripna av både minerarmal och bladbränna, men här tror jag främst vi ser bladbränna.

Ofta angrips hästkastanjer som står på torra ståndorter mer än de som har god markfukt. Kastanjemalen, Carmeria ochridella, gnager blåsor i bladen mellan bladnerverna. De här blåsminorna torkar småningom och hela bladen blir bruna och faller av i förtid. Har man angripna hästkastanjer hemma i trädgården är det viktigt att räfsa upp alla löv och bränna upp dem. Sjukdomen övervintrar nämligen i de fallna löven. Men för träd ute i landskapet såsom hela alléer finns ju inget att göra. Bilderna här är tagna för tre veckor sedan. Nu ser det ännu lite värre ut.

En rad kastanjer som alla är bruna nerifrån.
Hela allén är drabbad och värst är angreppen nere i grenverket. Topparna är än så länge rätt okej.

Bladbrännan är en svampsjukdom som ger liknande slutresultat, dvs bruna blad. Men i början av säsongen kan man urskilja att angreppet startar som oregelbundna bruna bladfläckar som omges av en gul rand. Bladkanterna krullar sedan ihop sig. Boten är även här att samla ihop och bränna fallna löv. Då kan angreppen bli något lättare nästa år.

Pilar vissnar av skorvsjukdom

Fontänpilar på fuktig mark angrips lätt av pilskorv som leder till att skott vissnar och dör.Pilskorv är en vanlig sjukdom på framför allt fontänpil, Salix x pendulina ‘Elegantissima’. Det är en svampsjukdom som trivs bra i sval och fuktig väderlek och övervintrar i angripna skott. Det leder till skottvissning och småningom dör större grenar. Sjukdomen är mindre förekommande på pilar som hamlas och beskärs regelbundet, för där tar man ju bort den nya tillväxten årligen.

Pilskorven leder till att de unga skotten vissnar.Vad ska man göra åt detta då? Egentligen är det bäst att hålla sig till motståndskraftiga sorter, t ex silverpil (Salix alba var. sericea) och korallpil (Salix alba var. chermesina) och inte plantera fontänpil i fuktiga lägen där man konstaterat att pilskorv förekommer. Genom att beskära pilarna hårt efter ett skorvår minskar man också svampens utbredning.

Pilskorv ger kala fläckar i trädet och är ingen vacker syn.
Hela trädet blir tufsigt och kalt när de unga skotten dör.

Nyhet, vacker robinia för mindre trädgårdar

Rosablommande robinia har en luftig krona och ljust gröna blad.Träffade på den nya robinian Robinia x margaretta ‘Casque Rouge’ vid mitt besök på plantskolan nyligen. Ett vackert mindre träd med en luftig krona. Den har långa rosafärgade blomklasar som tyvärr inte doftar så mycket. Den nya robinian blir 7-10 meter hög och går upp till zon 2. Men jag skulle nog vilja testa det först innan jag rekommenderar den vidare. Soligt läge som inte är utsatt för vind är de bästa förutsättningarna.

Underbart doftande vit robinia påminner mig om Italien.
Jag är erkänt svag för robinior och kan känna igen doften på en på hundra meters håll. Det är många minnen från Italien på våren där den växer vild! Tyvärr har jag inte den bästa av växtplatser där jag bor just nu, så det får vänta med plantering av robinior. De vill ha en skyddad och varm växtplats – gärna genomsläpplig sandjord som inte ska vara för torr. Vindutsatta platser ska man undvika, för grenarna är lite bräckliga och kan brytas i vinden. Det är bästa tips för en lyckad trädgårdsplanering.

Klotrobinian passar i den mindre trädgården med skyddat läge och mycket sol.Den eleganta klotformade robinian, Robinia pseudoacacia ‘Umbraculifera’  får en samlad krona och blir inte så bred. Passar extra bra där det är lite trångt. Till skillnad från den vanliga arten är den taggfri och skjuter sällan rotskott. Går i zon 1-2. Den är vanligen ympad på högstam, är ganska långsamväxande och bör planteras på våren för att hinna etablera sig ordentligt innan vintern kommer. Så tänk på att vattna väl den första säsongen.

Romantiska rosenhagtorn passar i den mindre trädgården

Rosenknoppslika blommor i täta klasar har rosenhagtornet.Rosenhagtorn, Crataegus x media ‘Paul’s Scarlet’, är ett litet träd som blommar i början av juni i södra Sverige. Det blir max 5-7 meter högt, men många gånger ser man gamla träd som bara ligger på ca 3-4 meter. Den är mycket rikblommig med fyllda, rosenröda små blommor i täta klasar. Rosenhagtorn trivs i kalkrik och näringsrik jord och kan stå både soligt och i halvskugga, men blomningen blir finast i soliga lägen.

 

Rosensöt blomning på hagtornsträd nu i början av juni.

Rosenhagtornet är ett lättplacerat träd för mindre trädgårdar, men kan också gärna användas i stadsmiljö. Tyvärr sprids svampsjukdomen hagtornsrost lätt i städernas bostadsområden. Du känner igen den genom kraftigt orangeröda uppsvällningar på blad och frukter. Ovanför ett angrepp kan grenen dö. Hagtornsrosen värdväxlar mellan en och hagtorn och drabbar vissa år hårt. Inte mycket mer att göra än att övertyga grannar med enar i trädgården att byta ut dem och att kratta ihop hagtornens fallna löv och bränna upp dem.

Den exotiska hästkastanjen är ett värdefullt parkträd

Vackra, fullstora exemplar av hästkastanj i Harlösa.
Hästkastanjer tillhör nog de vackraste träden vi har i Norden. Stora och ståtliga i växten, rejäla blad och fantastiskt fina när de är i blom. Den vanliga hästkastanjen, Aesculus hippocastanum, blir 15-20 m hög och åtminstone hälften så bred. Så det är inget träd för den lilla trädgården, utan den ska ha gott om plats att breda ut sig. Man bör också tänka på att den ger en mycket djup skugga undertill och sveper oftast sina grenar ända ner till marken. Träden på bilden ovan står i en hästhage och har blivit betade, det är därför deras grenar slutar en bit ovan mark.

Den vita blomman har mörkrosa stänk och en gul mitt.
Den vanliga hästkastanjen är inget bra gatuträd eftersom de stora och tunga frukterna kan skada bilar. Personer som sitter på parkbänkar under träden blir knappast heller så glada av att få de taggiga frukterna i huvudet. Välj därför den dubbelblommande hästkastanjen ‘Baumannii’ som är steril och inte bildar någon frukt.

Rödblommig hästkastanj är ett exotiskt parkträd för zon 1-3.
Rödblommig hästkastanj, Aesculus carnea ‘Briotii’ är en annan favorit om man befinner sig i zon 1-3. Lite lägre i växten, men härligt starkrosa blommor. Blommar något senare än den vita, i maj-juni. Gemensamt för alla hästkastanjer är att de vill ha en frisk och näringsrik jord. Hellre fuktig än åt det torra hållet. De är mycket känsliga för barkskador och blir inte vackra om man tvingas beskära dem. Så låt dem stå ifred mitt inne i parken eller trädgården hellre än i trafiken. Vill du odla hästkastanj från frukt/nöt så är det ingen konst alls. Den börjar snabbt gro om man stoppar ner den i lite jord eller om man glömmer den i en ficka i en plastpåse. Håll jorden jämt fuktig och plantera om eller ut så fort plantan känns stabil och fyller sin kruka. Det är en uteväxt, så den klarar sig inte inomhus.