Läste i tidningen att det varit ett stort antal omkullåkningar på cykel i centrala Lund och även i Stockholm. Studenterna har ju åkt hem, så det är inte mindre nyktra nattliga cykelturer som avsågs, utan mitt på blanka dagen for cyklisterna som käglor i gatan. Några var tvungna att åka till sjukhus med ambulans. I värmen blev gatorna nämligen såphala av klibbig sockerlösning. Man skyller nu på honungsdagg från de välväxta lindarna längs gatan.
Jag skrev ett inlägg om lind för en dryg vecka sedan, och nämnde då bara honungsdaggen. Nu måste jag berätta lite mer. Det är ju inte linden själv som läcker det klibbiga sekret som kallas honungsdagg, utan det kommer från bladlössen som sitter på lindens blad. De suger åt sig växtsaft från bladen och utsöndrar sedan från sin tarm koncentrerat socker som faller till marken. Extra mycket honungsdagg blir det en varm sommar som denna när det dessutom inte regnat på länge. Ligger sockret kvar länge och börjar jäsa på asfalten uppstår en otäck stank av spyor eller sopor. Helt naturligt, men ändå rätt så äckligt. Parkerar du din bil under lindarna och låter den stå där någon dag lär du dessutom att märka att det blir alldeles svart i klibbet. Det svarta är en sotsvamp som lever på det söta sekretet. Kaka på kaka alltså.
Lyckligtvis finns det lindarter och sorter som kan anses fria från honungsdagg. Så man behöver inte avstå från att plantera lind som gatuträd bara man väljer rätt sort. Följande rekommenderas av plantskolorna: Tilia cordata ’Rancho’, Tilia x euchlora (lätt honungsdagg) och Tilia tomentosa. Av dessa är glanslinden, Tilia x euchlora den största och pampigaste.
Lindblomningen i första halvan av juli är en bråd tid för alla humlor. Linden är en god nektarkälla och blomningen är pålitlig från år till år. Linden hör dessutom till våra allra vackraste parkträd och används mycket i stadsplanteringar. Nästan lite för mycket, då den i vissa städer är totalt dominerande bland park- och alléträd. Man måste alltid komma ihåg risken för oväntade skadedjur och sjukdomar. Litar man sig för långt på en idag frisk art kan det bli kostsamt om de sedan drabbas i stor skala av någon ny skadegörare. Så hände med almen på många håll och det finns anläggningar som fortfarande inte är fullt återställda efter de svåra almsjukeangreppen.
Noggrann uppbyggnadsbeskärning är viktigt för lindar som ska planteras som alléträd.
Den stora användningen av just lind i stadsmiljö tror jag hänger samman med att det är ett anpassningsbart träd som har god härdighet och tåligt mot beskärning. Lyckligtvis finns det ett stort antal olika lindar som varierar i format och ståndort. Skogslinden, Tilia cordata, hör till de vanligaste i historiska anläggningar. Den rena arten är inte speciellt bra för alléplantering då den är fröförökad och därmed har väldigt varierande avkommor. Den har också ett kraftigt hängande växtsätt vilket gör att den måste stammas upp väldigt högt i trafikmiljöer. Det finns däremot flera bra namnsorter, t ex Linn E och ’Rancho’ som båda är småväxta för att vara lindar. De blir inte mer än 10-12 meter höga som fullvuxna och har en konisk, äggformad krona som passar in även i smala gator och bostadsgårdar. Sen har vi också ’Greenspire’, min namne som används mycket i städerna idag. Den har en välformad och sammanhållen krona, men blir betydligt bredare och högre än de två förra. Tilia c. ’Greenspire’ vill inte stå blåsigt och i kall jord.
Tilia tomentosa, silverlinden, är en vackert silverskimrande lind som får sin annorlunda färg av de tätt sittande silverfärgade håren på bladens undersidor. Håren skyddar också mot bladlusangrepp, vilket gör att det inte blir någon droppande honungsdagg från silverlinden. Ett extra plus med tanke på användningen som alléträd. Den är mycket värmekrävande, men tål torka och stadsklimat bra. Den blir nästan rund i kronformen som fullväxt.
Stamskott är mycket vanligt på lind och ska helst tas bort så tidigt att de kan ryckas loss.
Skall du välja en lind till klippt häck rekommenderas bohuslind, T. platyphyllos, eller skogslind. Bohuslinden blir stor som friväxande, men svarar bra på beskärning och har använts mycket i häckar kring historiska anläggningar. Den är mer närings- och fuktkrävande än många andra lindar, vilket man ska tänka på vid val av lind till en torrare växtplats.
Vid Övedskloster, i Sjöbo, Skåne, finns en mycket vacker lindallé planterad på den uppbyggda väg som leder rakt norrut från slottet. Dessa träd tror man planterades under senare hälften av 1700-talet, möjligen så tidigt som 1760. Träden bär spår efter en kraftig hamling och i dess spår numera röta, men de ser ändå rätt vitala ut fortfarande. Längs den sk Tvärallén har nyplantering av fröförökade lindar skett under de senaste 10 åren. De uppenbarligen fröförökade lindarna har mycket varierande utseende och har dessutom kronhöjts mycket kraftigt, utan att egentligen ha uppbyggnadsbeskurits alls i sin ungdom. Resultatet är en svajig allé med tveksamt skönhetsvärde.
Tullesboallén är relativt nyplanterad.
Vidare norrut mot Bjärsjölagård har vi en annan lindallé mellan Tullesbo slott och Övedskloster. Även den grundar sig på fröförökat material, men den har vuxit lite längre och stammarna är något rakare. Just uppbyggnadsbeskärningen skulle jag säga är det största problemet många gånger. Har grenverket formats under hela ungdomen behövs sällan några radikala åtgärder under etableringsfasen på den nya växtplatsen.
Har man sett det förr? Ett valnötsträd som blir för stort för den lilla trädgården och stympas hårt för att över huvudtaget få plats längre. För det är ett snabbväxande träd som överraskar med sin kraft när den väl etablerat sig. Så håll den en bra bit från väggar och andra fasta hinder. Valnöten blir inte så grann om man beskär den. Dessutom är den en blödare och ska alltså inte röras förrän på sensommaren i JAS-perioden.
Juglans regia, äkta valnöt, tillhör de mest känsliga bland valnötsträd vi kan odla i Norden. Den vill ha ett varmt läge med näringsrik, kalkhaltig jord. Barken är ljusgrå och ganska slät i ungdomen, som äldre finsprucken. Bladen är sammansatta av 5-9 småblad varav det sista uddbladet är speciellt stort. På vintern känner du igen knopparna på deras brunsvarta färg och alldeles runda form. Frukten, eller nöten, sitter inbyggd i ett grönt fruktskal som är vackert avlångt rund till formen. Den mognar sent, men kan plockas och rostas. Det har jag aldrig gjort, men kunde vara kul att testa.
Andra, tåligare valnötar att prova om du letar efter ett exotiskt träd är grå valnöt, Juglans cinerea och Juglans mandschurica, manschurisk valnöt. De trivs bra i något fuktigare jord. och ska helst stå i skyddat läge eftersom bladen är långa och slängiga. Klarar sig upp till zon 5.
Häggmispel, Amelanchier, är stora buskar till mindre träd med vacker vårblomning och en sprakande höstfärg. Gemensamt för häggmisplarna är att de klarar en bred amplitud av ståndorter. Inga stora krav på jord och fukt här inte. Det kan vara nog så tacksamt ibland om man söker en säker växt.
Körde förbi de här fina småträden i Löberöd härom dagen och var tvungen att stiga ur bilen och ta några bilder. Riktigt tjusigt mot den vita fasaden! Skulle gissa att det är sorten Amelanchier ’Robin Hill’, stor häggmispel, men riktigt säker är jag inte. Den kan bli 5-6 meter hög, med en ganska smal krona på 3-4 meters bredd. ’Robin Hill’ säljs som träd på högstam. Det har också funnits en lite bredare sort på marknaden som heter ’Ballerina’.
Jag tycker det är ett trevligt släkte som man gärna kan satsa på eftersom de är så lätta att etablera och sköta. Busksorterna tål hård beskärning och passar bra till friväxande häckar. A. spicata växer som en spik rakt upp med täta grenar och sätter gärna rotskott. A. laevis blir den breda, nästan runda busken. A. lamarckii blir ett flerstammigt litet träd. A. alnifolia fk Alvdal E är den tätt buskformade med gul höstfärg. Inga större krav på jorden alltså, men vill gärna ha en solig placering.
Fruktträden har gått i blom och jag tänkte faktiskt för några dagar sedan att det var en himla tur att vi har lite värme för en gångs skull så pollinatörerna är igång. Det var då det. Nu har de isande vindarna tagit över igen och humlorna hukar sig. Framför allt körsbären brukar få problem när inga insekter vågar sig ut. Det blir dåligt med bär på sötkörsbären som blommar tidigt.
Nu har päron och silverpäron också gått igång. Om några dagar är det nog äpplenas tur. Silverpäron kallas ibland Nordens olivträd för att de till bladverket påminner om denna medelhavsväxt. Men det som skiljer dem åt är växtsättet. Silverpäron heter Pyrus salicifolia ’Pendula’ och det sista sortnamnet anger att den är hängande i formen. Om den är ympad på låg stam når den rätt snabbt ner till marken och då är det ett ganska trassligt silverfärgat nystan. Men jag har sett att det finns de som vågat klippa till silverpäronet undertill så att det nästan formar ett paraply. Eller till och med klippt in grenarna så att kronan bildar en rund boll. Inte det naturliga växtsättet, jag vet, men ibland får man lov att spexa till det. Eller göra som i Appeltern i Holland. Blandhäcken, som jag beskrivit tidigare, med bok och silverpäron är jättehäftig.
I alla fall så är blommorna jättevackra. Fräkniga med sina bruna ståndarknappar. Tyvärr är inte frukten ätbar, men det gör inget, för det är nog ändå för bladens skull som man som trädgårdsdesigner väljer just silverpäron till en trädgård. Långsamväxande är de, och det kan du utläsa av prislappen. Det är inte det billigaste prydnadsträdet. Men är förutsättningarna på platsen soligt, torrt och skyddat, då kan man bygga en hel liten medelhavsträdgård kring ett silverpäronträd.
Många av våra skogs- och parkträd kan komma upp i ansenlig storlek och ålder, men då krävs det att de får stå rätt så ostört under sin levnad. Gatuträd är generellt ytterst kortlivade och om man var riktigt krass skulle man kunna säga att det är ett enormt slöseri med resurser att plantera nya stora gatuträd vart 10:e år, eftersom de för det mesta dukar under på grund av grävningsarbete, gasläckor, påkörning, trångboddhet i för små planteringsgropar eller syrebrist, bara för att nämna några vanliga dödsorsaker.
Foto: hyllie.com
Får träden välja sin växtplats själva så hittar de sina bästa tillväxtbetingelser och livsvillkor där det finns lagom mycket vatten och i de flesta fall en väldränerad och någorlunda porös jord. En av de vanligaste anläggningsmissarna man kan se idag handlar om kompakterad jord, orsakad av byggmaskiner i händerna på trädgårdsokunniga maskinförare. Den packade jorden tillåter inte rötterna att gräva sig neråt, utan de stoppas av en hårdpressad sula några tiotal cm ner i marken. Ovanpå den blir dessutom regnvatten stående och så står träden där som i en bassäng. När vattnet fyller markporerna knuffas syret undan och syrebrist blir följden för rötterna. Svag årstillväxt och brungula blad är vanliga symtom på detta. Markkompakteringsskadorna blir än större ju mer lerhaltig och finkornig jorden är.
Foto: Roland Brunn
Bland de mer kortlivade trädarterna, oberoende av ståndort, räknas t ex sälg, asp och björk. De etablerar sig fort såsom pionjärträd, men blir istället inte så gamla. För björken räknar vi med en livslängd på 100-150 år. Granen är också ett träd med lös ved, men den kan i goda förhållanden bli uppemot 300-400 år gammal. Lönnen kan bli bortåt 500-600 år och få en rejäl stamomkrets. Många äldre lönnar är flerstammiga eller har en låg förgrening som till slut spricker av tyngden. Till de riktigt långlivade lövträden hör så klart eken, som de flesta känner till. Eken kan bli upp till 1500-2000 år, men att även linden kommer upp i åldrar på 800-1000 år är kanske mindre känt. Bland barrträden hålls rekordet av den nordamerikanska Sequoiadendron, eller mammutträd på svenska. Man tror att de äldsta är ca 3500-4000 år gamla. Räknar vi åldern via fossiler, och letar efter den äldsta nu levande trädarten, så ligger ginkgo högst upp på listan. Man tror att den uppstod för nästan 250 miljoner år sedan, under triasperioden.
Det finns växter som har ett samlat och vackert växtsätt som sällan behöver beskäras. Torra och döda grenar plockar du givetvis bort och likaså eventuella korsväxande grenar som riskerar att börja skava på varandra. Har man då även haft slutstorleken klar för sig vid plantering så finns det utrymme runt om för växten att utveckla sitt naturliga utseende. Det här gäller oftast träd, eftersom många buskar tenderar att bli risiga efter ett antal år och då måste föryngras. Men det finns trädarter som du helst inte ska röra.
Jag har svårt att se nyttan i att beskära
t ex en björk. Björkar finns både i mindre och större format. Vill du ha en liten björk inom zon 1-4 så kan den rödbarkiga kopparbjörken, Betula albosinensis, vara ett bra val. Den blir till ett vackert solitärträd på 12-15 meter och inte bredare än 5-6 meter. Torktålig och klarar de flesta jordar. Den kritvita himalajabjörken, Betula utilis ’Doorenbos’ ligger närmare till hands om det är den vita fina barken du vill åt. Vill gärna ha svagt sur och fuktig jord. Men den har samma storlek som den föregående.
Körsbärssläktet innehåller en mängd vackra arter och sorter med olika växtsätt. Har man bara lite plats är det smart att välja t ex en Prunus x ’Spire’ som får en smal krona och vackra, enkla rosafärgade blommor. Dessutom har den en vacker höstfärg. Prunus x serrulata ’Amanogawa’ är en annan smalkronig körsbär som växer pelarformigt, men förtrollar med sin rikliga blomning i ljust rosa.
Det finns alltså ingen anledning att gå åt träden så här bestialiskt bara för att de inte passar in i den givna ytan. Jag tror här är en flock glanskörsbär Prunus serrula, som man valt att begränsa i storlek på ett mycket amatörmässigt sätt. Här är inte ett rätt på de här träden. Det skär i hjärtat att se sådant här. Tappar och riskvastar och ett helt förstört naturligt växtsätt. Hur många gånger har jag inte dessutom sett att prydnadskörsbär beskurits hårt in på grova stammar eller grenar för att man trott att en hamling skulle lösa problemet med hängande eller skuggande grenar. Du kan lika gärna ta bort allt med en gång, för det blir inget mer. Trädet dör. Ett körsbär skjuter aldrig nya skott från äldre ved.
Tänk dessutom på att både björkar och körsbär räknas till blödarna, dvs de ska inte beskäras om våren, eftersom de savar rikligt och riskerar att förlora mycket kraft genom såren. Och hästkastanjen blir sig aldrig lik om du går på den med sågen. Har du inte plats – välj ett annat trädslag. Eller om jag säger så här: Välj vilket träd du vill, men tänk efter hur mycket plats du har och vilken jordmån som finns på platsen. Svårare än så är det inte. Då blir det perfekt!
Hamlingen som metod härstammar från tiden när man tog tillvara lövade kvistar som vinterfoder till djuren. Ask, lind, lönn och även pil var vanliga träd som man tog foder från. Pilarna hamlades också för att få material till korgbinderi och liknande. Idag är det främst en beskärningsform för att följa traditionen i t ex det skånska odlingslandskapet med pilevallar.
Precisionen är inte den bästa med motorsågen, så håll dig till sekatör och handsåg.
Pilarna är tåliga träd som kan uppnå en ansenlig ålder tack vare rätt utförd hamling. Men man kan också förstöra dem med felaktiga metoder. Motorsågen är inte rätt redskap att använda, eftersom den lätt sliter i de sega grenarna och man frestas att ta lite för nära stammen. Man ska inte skära i barken eller kapa bort hela huvudet! Trädet saknar förmåga att sätta nya skott från den öppna stammen. De ”sovande” knoppanlagen eller adventivknopparna sitter nämligen strax under barken i kambiumskiktet.
Hamlingen av pil startar när träden är unga. De ska ha kommit igång med sin tillväxt i några år och format en stamhöjd på ca 2 meter. Första beskärningsåret kan man bara begränsa höjdtillväxten genom att knipa av toppskottet, men låta sidogrenarna försörja trädet ett år till. De första åren kan man dessutom gärna spara några ”saftdragare”, dvs klena skott som får igång tillväxten tidigt om våren. Senare är en beskärning av alla grenar varje till vart tredje år lagom intervall. När grenarna kapas av tätt intill stammen formar de på sikt ett ”huvud” som får en klubblik form. Observera att när ett träd väl har börjat hamlas får man hålla på i hela dess livstid. Det är ett åtagande man får räkna med i sin arbetskalkyl.
Ett virrvarr av grenar har bildats under förra växtsäsongen och vissa är t o m för grova att kapa med sekatör.
Sekatör och handsåg är lämpliga redskap när man utför hamling. Därtill är stegen bra att ha så man kommer upp i kronan och slipper att belasta axlar och nacke för mycket i en felaktig arbetsställning. Det allra bästa faktiskt är om man kan arbeta i par, för då slipper man flytta stegen så mycket och jobbet går raskt framåt. Dessutom är det roligare att jobba tillsammans!
Resultatet efter hamling: raka fina rader av snaggade pilhuvuden. Och en massa ris!
Bokarna i södra Sverige hotas av en ny typ av svampangrepp, Phytophtora, som antagligen kommit in i landet via importerat växtmaterial. Knappt har vi hämtat oss efter almsjukan och askskottsjukan och nu är det alltså en ny allvarlig skada på gång. Eller helt nytt är det inte för olika Phytophtora-arter har förekommit sedan länge på bl a potatis, al och ek. Men nu har algsvampar av släktet Phytophthora gett sig på bokar i bland annat Malmö, Torups bokskog och i Söderåsens nationalpark. Forskare befarar att angreppen spridit sig mycket längre än så. I Tyskland har det visat sig att en stor andel av plantorna på plantskolor är infekterade, inte minst Rhododendron, så det är inte så konstigt att sjukdomen nu fått fäste även i Norden.
I våra skogar är olika algsvampar ett ökande problem, och angriper såväl löv- som barrträd. I Sverige har Phytophtora-angrepp på ek och al uppmärksammats under senare år, men boken har såvitt man vet klarat sig fram till nu. Ett problem med svampen är att den är svår att diagnostisera och kontrollera. Infekterade träd drabbas lätt av andra vanliga rötsvampar, som kan kamouflera det ursprungliga angreppet, och blir på så sätt riskträd i parker där många människor rör sig.
Även klimatet kan vara en orsak till utbrottet. Varma vintrar och blöta somrar skapar goda förutsättningar för algsvampen. Den kan då bygga upp sporbanker vilket ökar risken för att träd infekteras. Långa torkperioder missgynnar också träden eftersom de blir svagare och får lägre motståndskraft.
I kronan kan skador ses genom att bladen gulnar, och på bok blir de fina grenarna piskliknande i stället för som normalt utspridda grenar. Bladen utvecklas inte som vanligt, utan de blir små och ljusgröna. Det är en följd av att trädens finrötter saknas, och i stort sett bara den tjockaste delen är kvar. Då blir vatten- och näringsförsörjningen störd. På rothalsen kan man se mörka, blödande sår; och de kan gå långt upp i stammen. I veden ses orangefärgad, marmorerad vävnad innanför det ytliga såret. När stamsåren blir gamla lossnar barken. Då har rötterna ofta varit skadade länge.
Enskilda träd kan behandlas med en kaliumfosfitlösning som stimulerar trädens försvar. Malmö stad planerar en sådan bladgödsling till våren för de försvagade träden i Pildammsparken. Antagligen får det ske med helikopter, för att ta sig upp i kronan för att bladgödsla 30 meter höga träd är inte det lättaste.
Silverpäron i fransk stilträdgård från Littlethorpe Manor i Yorkshire, England.
Silverpäron, Pyrus salicifolia ’Pendula’ är ett ganska långsamväxande, gråsilvrigt litet träd som påminner rätt mycket om olivträd. Det gör det tacksamt att använda i trädgårdsplanering om du vill skapa en medelhavsträdgård eller en liten medelhavshörna intill huset. Grenarna är lätt hängande och därför toppympas det gärna på högstam. Trädet blir som fullvuxet inte högre än 4-6 meter. Gärna växer det lite knotigt och krokigt av naturen. Det får man stå ut med.
Namnet silverpäron härrör sig från att bladen som nyutslagna är täckta av en silvrig behåring på både ovan- och undersida. De små päronen som är dess frukter är beska och oätliga. Det är för det runda och knotiga växtsättet och de smala, silvriga bladen som man väljer ett silverpäronträd. Visst, blomningen i maj, med vita blommor i klasar är också riktigt vacker. Trädgårdsdesignern placerar gärna in det med silverbusken, Elaeagnus angustifolia eller Elaeagnus commutata. De är också silvriga i bladen och ger fina kontraster ihop med vintergröna växter.
En silvrig rabatt med perenner som hade gjort sig fint i sällskap med silverpäron.
Vilken är bästa ståndort? Silverpäron trivs bäst i lätt fuktig, kalkrik jord i soligt och varmt läge. Den klarar dock torka bra och passar därför i stadsmiljö. Ett sådant träd har stått på min köplista i några år, men jag har inte ännu kommit till skott. De är rätt dyra i inköp, tyvärr. Men visst ger de en alldeles underbar känsla?
Här nedan en ovanlig användning av silverpäron – i blandhäck med bok. Häftigt!
