Princettia är egentligen en tidig julstjärna

Princettian är en julstjärna med många och lite mindre blommor.

Nu börjar de synas i handeln, Princettiorna. Princettia är inte någon ny, märklig växt, utan en tålig julstjärna som finns till försäljning lite tidigare än övriga julstjärnor. Höststjärna kallas den på svenska och ser som namnet antyder ut som en stjärna. Höststjärnorna finns i flera olika rosa nyanser och även med ljusa kanter. Du kan också hitta Princettias som är rent vita. De vita eller rosa stjärnorna kontrasterar vackert till bladen, som är mörkgröna, lite styva och med vackra nervmönster. Det som vi i dagligt tal kallar för blommor är egentligen högblad, och blommorna det är de små, oansenliga gulröda plopparna i mitten av ”blomman”. Växtsättet hos en Princettia ska vara kompakt och kraftigt.

Olika rosa färger och även rent vitt kan Princettian förekomma i.

Kom ihåg att inte utsätta Princettian (och inte heller julstjärnan) för drag. Den ska heller inte stå direkt över ett varmt element. Vattna Princettian med ljummet vatten med en svag dos näring innan jorden torkat ut helt.  Ge den hellre lite för lite än för mycket vatten, för det är lätt att dränka den. Tänk på att den tillhör arten euphorbior, dit även fetbladsväxterma hör.

 

 

 

Nattviolen blir tyvärr allt ovanligare i naturen

Svärmiska dofter utsänder nattvilen för att locka till sig pollinerande nattfjärilar.
Nattviolen skickar ut doftsignaler i skymningen för att locka pollinerande nattfjärilar.

Nattviolen, Plantathera bifolia, är en av våra vanligaste orkidéer och känd mest för sin goda doft i skymningen. Blommorna är jättesmå och man ska nästan ha förstoringsglas för att kunna studera den noga. Efternamnet bifolia tyder på att den har två stora, breda örtblad längst ner mot marken. Längre upp på stjälken finns det strödda, mindre och spetsigare blad.

Nattviolen växer i fukthållande jord i skog, lundmark och lövängar. Den gynnas av kalk, men det är inte kalkbrist som medfört att den minskat, utan snarare minskat bete. Den är idag inte alls så vanlig som när min mor var ung och gick och plockade nattvioler för doftens skull. Doften är annars ett lockbete för att locka till sig nattflygande fjärilar. Det finns också en annan art, den grönvita nattviolen, som är väldigt snarlik. Man ska studera ståndarknapparna för att se skillnad. Eller så går man på blomningstiden. Vanlig nattviol blommar i slutet av juni och den grönvita två veckor senare.

Mystiska knoppar av pestskråp i dikeskanten

Pestskråpet har en fascinerande blomma med en tät kolv på köttig stam.
Vitblommande pestskråp är en riktig skönhet på nära håll.

Det blir en tidig vår i år. Alla naturens tecken pekar på det. Inte bara att hästhagarna mirakulöst nog torkade upp redan i mitten av mars, nu är lantbrukarna på gång och sår ute på fälten. Och fåglarna är riktigt ivriga att sätta igång och fixa med nya bon. Och de allra tidigaste växterna kommer i blom. Längs vägen genom Hjularödsskogen finns det några fina partier med vit pestskråp, även kallad vitskråp, Petasites albus. Ännu tidigare än vanligt, då den brukar blomma längre fram i april. Skråpen är nära släkt med tussilagon/hästhoven och det kan man se inte minst på de fjälliga jordstammarna och de magnifika bladen som kommer efter blomningen. Rosafärgad pestskråp är den vanliga formen. Det här är inga trädgårdsväxter precis, för så vackra är de inte, men en spännande blomma i det vilda. Användes förr som medicinalväxt som kramplösande medel och ansågs även bota pest.

Vit pestskråp växer gärna i dikeskanter i fuktig bokskog.
Skråpen är tvåbyggare och har alltså han- och honblommor på olika plantor. Men de flesta man ser blomma är hanplantor. Växten sprider sig istället genom rotutbredning. Den vita formen är sällsynt, säger Mossbergs flora, och den förekommer då främst i Skåne och i Danmark. Vid Rövarekulan i Löberöd finns den också att se förutom här på Hjularöd. Jag är fascinerad av de spetslika blommorna på sina kraftiga skott, som växer upp i mängd på fuktig och näringsrik mark under skuggande lövskog. Men det heltäckande bladverket kan jag klara mig utan. Bladen är stora och höga och tar mycket plats. ”Rabarberblad” säger många och hugger ner dem i dikeskanten för att det ska se prydligt ut. Men de skyddar mot annat ogräs, för det finns inget som klarar den massiva skugga som skapas under ett bestånd pestskråp.

Skråpen har enormt stora blad, 50-70 cm, och skapar en total skugga under sig.
Foto: Pirkko Mäkelä