Sprang på en smaklig komposition av ettåriga växter i parken vid teatern i Ystad förra veckan. Den står säkert kvar ett tag till med den här väderleken, så ta en titt om du befinner dig i närheten. Jag gillar när man vågar ta i och kräma på med färg och väva ihop många olika arter. Tätt ska de planteras redan från början och sedan tillåtas att växa in i varandra. Det här var precis i min smak. Eller vad tycker du? Jag ska försöka hitta alla växter som finns på bilderna.
Den röda kannan bryter skickligt mot de mjukt gula tonerna i den aprikosfärgade dahlian och den lite mörkare sommarrudbeckian. Men snyggast av alla är nog ändå den flikbladiga, blodröda bladväxten blodhibiskus, Hibiscus acetocella. Den sticker ut, men dominerar inte. Sen är här ett livligt grönt gräs av något slag. Kan vara ett Pennisetum-gräs.
Orange, småblommig tagetes och mörkgula flickögat Coreopsis lyfter fram sommarrudbeckian. Och i framkanten ser du den röda, glest blommande Lobelia x speciosa, rabattlobelian tillsammans med några brunröda chokladblommor. Det är snyggt!
Här har vi ännu en vinkel och då framträder dahliorna fint i sällskap med röda tobaksblommor.
Den mörka chokladblomman, Cosmos atrosanguineus, är ytterst stilig! Men den måste sällskapa med blommor i ljusare färger för att den ska ”stiga ut” ur rabatten.
Läste nyligen att man kan göra smaksatt vatten med fruktkolven av rönnsumak. Någon som provat? Inte jag ännu. Men det ska jag testa, för det lät så annorlunda. Man ska bara klippa av en blomkolv och lägga den att dra i ett glas kallt vatten i 10-15 minuter, sen är det klart. Och så får man en uppfriskande syrlig dryck. Låter så enkelt, så jag får nog testa redan idag.
Rönnsumaken, Rhus typhina, är annars en fantastiskt kul växt. Den blir ett hanterbart litet buskträd som blir bredare än högt och får en otroligt vacker höstfärg. Kronan är skärmformigt rund och ger en utmärkt lekmiljö för barn. Och både de nya skotten och själva blomkolven är gulligt marsvinsludna. Så man kan liksom inte låta bli att smeka dem. Har fått frågan någon gång om den inte är giftig, men det är den inte. Inte någon av de arter som vi odlar här i Norden.
Däremot finns det ett aber att hålla reda på och det är rotskotten. Allra helst ska man plantera sin sumak i gräsmattan där den har gott om plats på sidorna och där man kan köra över rotskotten med gräsklipparen. Annars har man ett fasligt sjå att hålla efter alla nya plantor som ploppar upp. Det finns också en ny form av den flikbladiga rönnsumaken som heter ’Tiger Eyes’. Den är gulbladig (eller limefärgad) och blir inte högre än max 2 meter. Den passar bra att liva upp trista buskage i väldränerade, solbelysta jordar och ger sällan rotskott.
Firade en stillsam kväll på Kävlingeån med mina gäster från Finland i förra veckan. Hade läst om denna annorlunda naturupplevelse, men trots att flottfärderna hållit på i 22 år, enligt föraren, så har jag aldrig hört talas om den tidigare av mina bekanta. Kanske är Kävlinge för långt från Eslövs kommun?
Det var en mild kväll med mycket svag vind och ett halvdisigt solsken. Men miljön var härlig och själva idén med att åka flotte på en smal å är ju alldeles ypperlig. På flera ställen smekte vi nära växtligheten och det var som att befinna sig i en annan världsdel. Mycket passande kallades flytetyget för Mississippi. Båten eller flotten kördes med en gammal 4-taktig utombordsmotor som gick tyst och jämnt. Sakta körde vi förbi de boendes små badbryggor och tjuvkikade in i vackra trädgårdar.
Den dominerande växtligheten är utan att tveka jättebalsaminen Impatiens glandulifera. Det är ett präktigt ettårigt ogräs som hör hemma på två-tretusen meters höjd på västra Himalayas sluttningar. Från att ha inplanterats som prydnadsväxt i enstaka trädgårdar har den snabbt spritt sig i bebyggda områden och även i naturen. Jättebalsaminen respekterar nämligen inte rabattens gränser utan sprider sig som den vill. Växtens klubbformade kapsel öppnar sig explosionsartat vid minsta beröring och slungar iväg fröna långt från moderväxten. När du väl fått in den en gång är den så gott som omöjlig att utrota.
Annars kunde vi se kaveldun, vass, vattenmynta, fackelblomster och lite vita näckrosor. På den norra strandvallen betade kor som höll landskapet öppet ända ner till vattnet. Söker man en stillsam aktivitet med närhet till naturen och som dessutom passar för funktionshindrade, som lätt kan rulla upp på flotten, så är det här en trevlig naturutflykt både i pedagogiskt och rekreationsssyfte. Det är egentligen bara krokodilerna som saknas.
Det finns alltid nya rosor på kö till min trädgård. I år har det ännu inte blivit någon ny buske, men hösten är lång. Och hösten är verkligen en bra planteringstid. Det är fuktigare i luften och solen gassar inte så obarmhärtigt hårt längre. Du kan t o m glömma att vattna den nya växten några dagar utan att den tar skada. Tyvärr är sortimentet ibland betydligt mindre i plantskolorna om hösten då de inte vill riskera att stå med en massa osålda plantor över vintern. Så man får försöka ha lagom mycket is i magen när man planerar sina rosinköp. Eller låta utbudet styra, helt enkelt.
Men här har vi en goding som jag väntat länge på. Buskrosen ’Ispahan’ har ett okänt förflutet och man är inte ens riktigt säker på i vilken grupp den ska placeras. Troligtvis är det en hybrid, eller korsning, mellan en damascenaros och en gallicaros. Namnet ’Ispahan’ för tankarna till Iran där det finns både en provins och en stad med samma namn. Kända för sina vackra rosor, persiska mattor och sitt enastående hantverk. Troligtvis kommer rosen därifrån från början.
Det här är en ganska reslig buskros, som kan bli uppemot 1,8 meter hög. Den växer mycket tätt och kraftigt och har stabila grenar. Bladen är ganska matta och mörkgröna, nästan lite läderartade. De rosa blommorna är stora och tätt fyllda. Tittar du noga kan du se att kronbladen som sitter längst ut är blekare och färgen är kraftigare inne i blommans mitt.
’Ispahan’ är en mycket väldoftande ros. Den blommar också under en ganska lång tid, så du får njuta av rosdoften från midsommar till slutet av juli ungefär. Friska och motståndskraftiga gamla rosor finns det inte så många av, men denna kan du räkna med står emot svampsjukdomar. Ett annat stort plus är härdigheten. Du kan räkna med att den går upp till zon 5 och ännu högre om du ger den en riktigt skyddad växtplats.
Hälsade på de duktiga perennaodlarna Lena och Mats på Lackalänga Trädgård i förra veckan. De har en underbar ordning och reda och hög kvalitet på växtmaterialet. Bara fleråriga växter odlar de, men förutom blommande perenner även olika kryddväxter och gräs. Breda skötselgångar och upphöjda limpor med dränerande grus bildar bäddar där krukorna står färdigt ordnade i brätten. Alltså står krukorna stilla och det går snabbt att plocka växter till olika beställningar.
’Kobold’ är en kompakt och lågväxande sort av rosenstav med intensivt violett färg.
Just nu är det en väldig färgprakt bland de sensommarblommande perennerna. Liatris spicata, rosenstav är inte toppmodern just nu, men en trevlig växt för soliga och lätta jordar. Den passar bra i t ex stenpartier eller tillsammans med olika slags Miscanthus. Den vill inte stå helt kruttorrt, men var noga så växtplatsen är väldränerad så den inte ruttnar bort fuktiga vintrar. För övrigt samma krav som gräsen ställer.
Triftarna är andra växter för den soliga och väldränerade rabatten. De kan också vara kinkiga med härdigheten om det blir för blött i jorden. Det här är växter som växer vilda på havsstrandängar och torra backar vid havet. Blommorna kan vara vita, rosa eller mörkrosa. Triften nedan heter Armeria maritima ’Düsseldorfer Stolz’.
Trädgårdsformer av röllika har ofta häftiga färger och är givna växter på torrängen eller den väldränerade rabatten. Dessvärre är många av röllikaarterna ganska kortlivade. Den orange sorten Achillea millefolium ’Terracotta’ gör sig extra fint mot en bakgrund av mörkbladig alunrot, eller hur. Andra bra grannar till röllikan är t ex perovskia, silvermartorn och axveronika.
Minns när jag kom till Stowe i England första gången och gick omkring i parken dagen innan jag skulle börja jobba där. Jag förundrade mig över storleken på parken. Den var större än någon annan parkträdgård jag någonsin hade upplevt. Den var grön, grön och grön. Urgamla träd och frodiga buskplanteringar, men inga blommor. Verkligen inga blommor alls. Det var jag inte van vid och jag tyckte det var mycket konstigt.
Efter några dagar när jag hade tagit reda på mer om vad en landskapspark egentligen var för någonting började detaljerna i det gröna framträda. Clumpsen, alléerna, de underbara stentemplen och sjöarna med sina fåglar. Jag började urskilja skönheten i det gröna och landskapsparkens speciella koreografi. Och då sprang jag på blommorna alldeles av en händelse. Intill the Cobham Monument, bakom Hawkwell Field, stod en grupp fingerborgsblommor, raka i ryggen som tennsoldater, helt ensamma som färgklick med ryggen åt idegransplanteringen. De var underbara! Absolut oemotståndliga! Och jag har älskat Digitalis efter det.
Fingerborgsblommor trivs i ljusa woodland eller andra platser med humusrik jord.
Digitalis heter de, efter latinets digitus som betyder finger. I det här fallet syftar ordet på blommans form som liknar ett avklippt finger på en handske. Digitalis purpurea är den vanliga fingerborgsblomman med vita, gula, rosa eller purpurfärgade blomhattar. Utöver dessa finns det över 20 andra arter av fingerborgsblommor. Alla har de klockformen med det prickiga svalget gemensamt.
Efter den gången i Stowe så har jag också sprungit på digitalis i den skånska skogen, i Häckeberga. Det är en växt som förvildar sig lätt och hittar trivsamma platser i naturen på egen hand. År ett utvecklas bladrosetten och år två blommar den. En bienn (=tvåårig), med andra ord. Sedan kan den leva vidare länge, länge om den tillåts fröa av sig så att det alltid finns nya småplantor på tillväxt. Du kan köpa digitalis som färdig, blommande ”perenn” också, men kom då ihåg att glädjen är kortvarig. Nästa år blir det inga blommor. Men låt de pyttesmå fröna mogna i sina frökapslar och strö sen ut dem på lämplig plats så har du något att se fram mot om två år i alla fall!
Wisteria sinensis, blåregn, är en underbar klängväxt för de lägre växtzonerna. Det är en sydländsk växt som ger kraftiga medelhavsvibbar. Tidigare har vi enbart haft sorter härdiga upp till zon 2, men ett nytt blåregn Wisteria macrostachya ’Blue Moon’ ska gå ner till zon 4 eller t o m zon 5 i skyddade lägen.
Annars är blåregnet en kraftigväxande klätterväxt som kräver ett stabilt stöd i form av linor eller spaljéer för att ta sig upp. Utan stöd klänger den längs marken. Den första blomningen med ljusblå hängande klasar ser man i maj-juni. Längs söderväggen på slottet i Alnarp finns det ett antal mycket gamla plantor med armsgrova grenar. De remonterar nu med lite kortare blomklasar.
Wisterian på Alnarp klänger sig upp förbi tredje våningen på slottet.
Det har varit mycket snack kring den kraftigt minskande stammen av humlor i Sverige. Jag är glad att ämnet äntligen börjar komma upp till den allmänna debatten och inte förs enbart i experters och naturvetares sällskap. För det blir allvarliga effekter av minskade antal pollinatörer. Hela vår matförsörjning är i fara.
Den blå bolltisteln är en god sensommarblommande nektarkälla för humlor och bin.
En ny studie som publicerades i juli visar att minskningen av pollinatörer kan ha större betydelse för blommor och grödor än vi tidigare trott. De flesta växter, både nytto- och prydnadsväxter är beroende av att djur, oftast insekter, flyttar runt pollen dem emellan så att de kan befruktas och producera frö för att sprida sig. Den allra viktigaste pollinatören är humlan som har en förmåga att favorisera vissa sorters blommor under kortare perioder i livet. Detta gynnar plantornas reproduktion eftersom humlorna då bara bär på pollen från en enda art. När de däremot är promiskuösa och besöker många olika arter är de mycket mindre effektiva som pollinatörer, säger forskaren Berry Brosi vid Emory University i USA.
Kransveronican är en bra perenn med en skir framtoning och blomning i juli-september.
Studien visar att det snabbt skulle märkas om en enda humleart försvinner ur ekosystemet. När konkurrensen mellan kvarvarande humlor blir mindre så minskar nämligen också deras ”trohet” till vissa sorters blommor, som då producerar signifikant färre frön, enligt studien som publicerades i Proceedings of the National Academy of Sciences.
Stor solhatt är en annan sensommarblommande perenn som gärna tar emot humlor på besök
Forskarna valde att titta närmare på den bland humlor populära blomman riddarsporre, och delade in en äng i flera mindre fält. Vissa fungerade som kontrollfält, och där lät forskarna humlorna jobba på som vanligt. I andra fält tog man med hjälp av nät bort en av humlearterna. Därefter studerade man humlornas beteende i de olika fälten. Det visade sig då att 78 procent av humlorna i kontrollfälten var trogna sina favoritblommor, medan motsvarande siffra i de manipulerade fälten var 66 procent. ”Den lilla förändringen i konkurrensen gjorde att de kvarvarande humlorna oftare bedrog riddarsporren”, förklararHeather Briggsvid University of California-Santa Cruz. Blomman producerade i snitt en tredjedel färre frön när en humleart försvann.
Den blå bolltisteln har blommor som påminner om hoprullade igelkottar och samlar mängder av humlor.
Fast jag undrar om det kanske är så att humlorna har flyttat till Alnarp. Skämt och allvar, men när jag var där i förra veckan så var det alldeles enormt mycket humlor och andra pollinerande insekter, vilket alla bifogade foton visar. Jag har nog aldrig sett så många på en gång. Så jag tror att alla har flugit till Alnarp denna sensommar.
Rosenkära, Cosmos bipinnatus, är en lättskött rabattblomma som håller för de flesta väder. Den blommar tidigt, har visuellt tydliga blommor och fyller ut bra, både som ensam växt eller i kombination med andra. Plantorna blir rätt så höga, beroende på sort och näringstillgång, ca 50-120 cm. Det är dessutom något gulligt, Hello Kitty-aktigt över de stora, runda blommorna som gör att jag håller den som en absolut favorit bland de frösådda annuellerna.
Dubbelblommande kosmos med det långa namnet ’Double Click Rose Bonbon’.
Om du förodlar Cosmos själv ska du så dem i slutet av mars. De är inte krångliga att förodla, men kräver gott om plats då de snabbt blir höga och lite rangliga. Vill gärna ha en jämn gödsling hela uppväxten och lite större krukor för att inte bli för klena. Det går också att hitta färdiga plantor till salu under våren, men ska du fylla en större rabatt är det billigast att så dem själv.
Gullskäran är starkt orange i färgen och lyser verkligen upp i rabatten.
Rosenskära finns i vitt, rosa och ceriserött med framför allt enkla blommor, men numera även i halvfyllda-dubbla blommor. Den orange gullskäran, Cosmos sulphureus, är mycket intensiv i färgen och något lägre i växten. Inte så lätt att finna som förkultiverad i handeln, men även den är lätt att fröså själv.
Nästa år funderar jag på att kanske gräva upp en bit gräsmatta och göra en cosmosrabatt med lite jätteverbena som överståndare. Det är ljuvligt fluffigt!
Hypericum ’Gemo’ är en liten klotformad halvbuske som går upp till zon 3.
Gult är det mesta som blommar på sensommaren. Har inte fått någon förklaring till varför, men de lyser ju upp rätt bra i rabatter och framför buskplanteringar. Tänk rudbeckior, gullris och hypericum. Pålitliga senblommare alla tre släktena. Vill man bygga på i samma färgtema kan ringblomma och tagetes ge ytterligare driv i rabatten. Men att satsa bara på gult och orange tycker jag blir väldigt enahanda. Så en klick indigoblå stormhatt blir välkommen för balansens skull.
Ett ljusgrönt bladverk och små gula blommor ger hypericum ’Gemo’ ett fräscht intryck.
Hypericum tillhör växtsläktet johannesörterna. Blomman är ju väldigt lik den vilt växande brännvinskryddan äkta johannesört. Den lilla prakthypericum, Hypericum calycinum, är en lågväxande vintergrön halvbuske som fungerar även som marktäckare. Den guldgula blomman ser lite rufsig ut på grund av de många och långa ståndarna. Sol och väldränerad jord är receptet för att få den att trivas.
Storblommig hypericum är en trevlig växt för soliga, väldränerade lägen.
Vill du ha en lite större blomma och en högre buske så rekommenderar jag den storblommiga hypericum ’Hidcote’. Det är en trevlig buske med väldoftande bladverk som trots att den för det mesta fryser ner helt, även i zon 1, snabbt kommer igen efter hård beskärning och blommar rikligt hela hösten. Väldränerad, humusrik jord vill den ha och ett så soligt läge som möjligt. Kan behöva vattnas när det är som allra torrast, men är annars en väldigt lättskött liten buske. Den blir ca 1 meter hög och lika bred. Passar bra i slänter och bredare rabatter eller varför inte som låg friväxande häck.
