Naturens skönhet – Sida 3 – Greenspire Trädgårdskonsult

Torrängens växter reder sig med lite

Torrängens skötselarbetare tar hand om det mest näringsrika gräset och lämnar plats till ljuskrävande växter.

Vad menar jag med det, jo, att det naturliga urvalet sett till att de mest tåliga ängsväxterna hittat hit. De klarar sig på en torr och sandig mark och motstår även tramp och omrörning i jordsvålen. Mina exempel hämtar jag från sandstäppen Revingehed där jag tog en promenad en vacker morgon. Det är en artrik miljö med mängder av växter och insekter. Området betas delvis av nötkreatur och används också som övningsområde för pansarregementet P7. Det betyder att stora stridsvagnar rotar runt i ytskiktet och ser till att jorden hålls öppen på sina ställen. Det hårda slitaget har bidragit till den stora artrikedomen tvärt emot vad man kunde tro.

På något friskare mark växer smällglim som blommar i juli. — Smällglim är en vanlig, flerårig växt med anspråkslösa blommor.

Områdets karaktär växlar stort i olika delar. Nära Krankesjön och intill Klingavälsån är det fuktiga miljöer med frodig växtlighet. I tallskogsområdena växer andra blomster än de som finns längst ute i de torra gräsmarkerna. Smällglim är en ljuv liten blomma som trivs på något friskare jord. Den kräver inte så mycket näring och håller till godo med skräpmark och dikesslänter. Jag tycker den kapsellika, uppsvällda blomman med sin puderrosa och nätmönstrade blomma är härligt gammaldags.

Väddklinten trivs på öppen och torr sandmark. — Väddklinten väljer den torra och öppna sandstäppen till sin växtplats.

På den öppnare sandmarken sprider sig väddklinten som också den är en flerårig ängsväxt. Att den är släkt med tistlarna ser man på de runda korgarna. Den har en seg och hårig stjälk som ofta får vara ifred av betande djur. Jag gillar de starkt lila blommorna och kan se att även nektarsökande insekter gärna flyger fram till dem.

Pärlemorfjärilar förekommer allmänt på sandängen. Larverna lever på olika violer och den vuxna fjärilen hittar sin föda bland den rika växtligheten på naturbetesmarken.

Olika klöverarter finns det gott om på den öppna ängsmarken. De är anspråkslösa växter som har god förmåga att hushålla med den knappa näringen. Blommorna doftar gott och lockar på så sätt till sig pollinerande insekter.

Vi behöver humlor och bin i växtproduktionen så ta väl hand om dem!

Brunörten drar till sig mängder av humlor. — Humlesurr i min gräsmatta just nu kring den blommande brunörten.

Bättre pollinering ökar produktionen av både åkerväxter som raps och klöver, men också frukt och bär som äpple, körsbär, plommon, vinbär och blåbär. Humlorna är den viktigaste gruppen naturliga pollinatörer och de samarbetar många gånger med odlade bisamhällen. Men både humlor och bin minskar i antal av olika orsaker och det är en oroande trend. Att öka den biologiska mångfalden är vår allas uppgift. Ett enkelt sätt att bidra är att strunta i den pedantiska gräsmatteskötseln och få in lite vilda örter. Man kan klippa gräset runt om öarna av vildblommor om det blir för gräsigt!

Honungsfacelian är en bra nektarväxt och utmärkt som gröngödsling. — Ett hav av honungsfacelia.

Det är möjligt att öka antalet humlor om man får till en rikligare och mer kontinuerlig blomning i odlingslandskapet. Även i våra trädgårdar ska vi jobba för detta. En av de viktigaste matställena på våren är ”skräpträdet” sälg. Sälgen är en tvåbyggare och har alltså han- och honplantor på olika buskar. De är hanplantorna som är de mest värdefulla ur nektarsynpunkt. Ta alltså inte bort sälgar som står i bryn och skogskanter, utan ta hand om dem som en viktig resurs. Jag lärde mig dessutom på en kurs i förra veckan att sälgen dessutom är en viktig födoväxt för viltet. Sparar man mycket sälg, rönn och asp i skogsbruket slipper man så mycket betesskador på planterade skogsträd. Inte tänka kortsiktig ekonomi och enfald alltså, utan se naturvärdena som totala biotoper. Mycket tänkvärt!

Honungsfacelia är en mångsidig välgörare och jordförbättrare i åker och trädgård. Den binder kväve i rötterna och gödslar på sätt på lång sikt. Du kan använda den som gröngödslingsväxt och så in den i trädgårdslandet efter skörd av t ex tidig potatis och sallat. Då skyddar den mot invasion av ogräs samtidigt. Till hösten gräver du ner det hela i jorden, med stjälkar och allt. Eller du kan också så honungsfacelia som en dragarväxt för humlor och bin. Det såg jag härom dagen ett exempel på längs ett stort stycke med klöverfröodling. Man hade lagt en sträng med honungsfacelia i kanten för att locka in insekterna att pollinera klövern.

Odlar du klöver som vallväxt, till hö eller betesgräs, kan du dessutom gärna så in både vit- och rödklöver. Det förlänger blomningstiden och ökar humleförekomsten avsevärt. Det finns också andra baljväxter som är till nytta för både djur och insekter. Käringtand är smakligt för hästar och kor och passar dessutom bra på lerhaltiga marker som översvämmas på våren och blir torra om sommaren. Den ger humlorna mat under en lång period. Specialfröblandningar för vall och viltåkrar säljs bl a hos Olssons frö.

Jag har skrivit om humlor förr, så gärna tillbaka till artikeln om trädgårdsmästarens bästa arbetare.

Brunörten livar upp och ger bina nektar

Det är en vanlig missuppfattning bland folk jag möter att jag skulle ha en tipp topp trädgård där allt är under kontroll. Men ack nej, brukar jag svara, en trädgårdsmästare hinner aldrig med sin egen trädgård för hon lägger all tid och ork hos sina kunder. Skulle jag klassificera vilken stil min trädgård tillhör så blir det definitivt naturinspirerad. Jovisst, här finns rosor och pioner, men det mesta är ganska halvdant och ganska enkelt. Hinner man inte med ska man inte ta sig vatten över huvudet från första början, utan utgå från de naturliga förutsättningarna och bättra på lite här och där. Så jag nöjer mig med det och tycker det är ganska fint.

Gräsmattan t ex ser ut så här på sina ställen. Lite gräs, en hel del mossa och sedan örter efter säsong. Vitsippor och gulsippor om våren, ängsbräsma tidig försommar, prästkragar och johannesört kring midsommar och nu brunört. Gulmåra kommer lite senare. Jag klipper helt enkelt selektivt och lämnar fläckar oklippta under en period. Har provat att låta hela gräsytan vara äng och bara klippa gångstigar. Men här är så mycket sork och mullvad att det blev en enda röra av gångar och jordhögar i det höga gräset. Så det fick vara med det försöket.

Brunörten är en liten favorit med sin klara lila färg. Det är en kransblommig ört som är nära släkt med t ex kattmynta, oregano och backtimjan. Den har vackra, bruna knoppar, men som utslagen är blomman blålila. Den trivs på frisk mark, men sprider gärna på sig ut i grusgångarna också. Brunörten har en lång blomningstid och kommer gärna igen om du klipper av den efter första blomningen.

Magisk medicinalväxt med underbar doft

Gulmåran trivs i torra, näringsfattiga backar i sällskap med bl a kattfot. — Gulmåran föredrar torra backar och solig, mager mark. Här i sällskap med hedblomster, släkt med kattfot.

Enligt legenden vilade Jungfru Maria på en bädd av gulmåra, vilket har givit örten det gamla svenska namnet Jungfru Marie sänghalm. Likaså heter den Lady’s Bedstraw alternativt Yellow spring Bedstraw på engelska. Kanske en motsvarighet till lavendelpåsar för att hålla sängen fräsch och välluktande? Ett annat namn på gulmåran är mjölkysta, vilket enligt Linné går tillbaka på örtens förmåga att få mjölk att ysta sig som om man hade tillsatt löpe. Det vetenskapliga släktnamnet Galium verum kommer från det grekiska ordet gala, mjölk, och syftar på samma egenskap.

Gulmåran är en flerårig ört med honungsdoftande blomvippor med små, små stjärnformade blommor tätt ihop som lockar till sig mängder av bin och humlor. Och underbar att plocka i buketter för doftens skull. Den skiljer sig ståndortsmässigt från sin vita släkting stormåran genom att den vita, eller egentligen alla vitblommande släktingar, även myskmadran föredrar skuggigare läge på fuktig och näringsrik mark.

Redan i antiken var det känt att man kunde utvinna kraftiga färgämnen ur gulmåran – rött ur roten och gult ur blommorna. Gulmåran tillskrevs tidigt magiska och medicinska egenskaper, men först på 1800-talet kom den igen som läkeväxt – då som medel mot olika kramptillstånd och i sårvård.

Även blåklockan växer gärna i sällskap med gulmåran. De har samma ståndortskrav och ses ofta tillsammans. Här ser vi en vanlig blåklocka, Campanula rotundifolia. Tyvärr är båda två växter som jag tycker gått tillbaka under de senaste åren. Det fanns mycket mer av dem i dikesrenarna när jag var barn. Jag kan tänka mig att det framför allt har samband med ökad kvävegödsling/-nedfall då kraftigväxande arter konkurrerar ut de svagväxande. Nedan en bild på mig ute i den åländska skärgården där jag fann en enorm botanisk rikedom på några få kvadratmeter vid en liten klippa vid havet.

Cikorian pryder vägrenen om hösten

Den sträva cikorian blommar flitigt längs vägarna nu i övergången mellan sensommar och höst, gärna i sällskap med vildpalsternacka. En jättefräsch kombination, och den har naturen själv hittat på. Som en dam sa till mig häromdan: ”Det blir sällan fult i dikeskanten, det passar alltid ihop”. Och så är det ju.

Den fleråriga cikorian har utspärrade, kantiga stjälkar och vackert ljusblå blommor. Blir 40-80 cm hög beroende på växtplats. Har också sett några med rosafärgade blommor, men mest är de blå. Enligt floran kan även vita förekomma. Jag älskar den här blomman trots att den är en simpel vägväxt. Just tidsinpassningen, när nästan allt annat slutat blomma gör att den blir så eftertraktad.

Förr kallades den även vägvårda eller surra. Det senare namnet kommer från att roten torkades och maldes och användes i kristider som kaffesurrogat. Lär inte ha varit särskilt gott, men antagligen fanns det en viss uppiggande effekt i alla fall. Växten har även använts inom alternativmedicinen mot förstoppning, anemi och aptitlöshet. Forskning pågår nu inom SLU på att använda cikoria i djurfoder för höns och svin. Här utnyttjar man växtens nyttiga fibrer och prebiotiska verkningar. Friskare mag-tarmsystem har man redan kunnat konstatera att cikorian bidrar med till djuren.

Fjäderlätta gökblomster förförde mig

Hittade en alldeles underbar ny bekantskap i en plantskola nyligen. Det här är egentligen en vild växt som växer på fuktig mark, men jag kan inte minna mig att jag sett den så fin någonsin ute i naturen. Gökblomster, Lychnis flos-cuculi, en perenn som är släkt med både studentnejlika och purpurklätt, men mycket sirligare och näpnare.

Inte helst lättplacerad är gökblomstret då den vill ha både fuktigt och soligt. Men jag gillar det skira spetsliknande utseeendet och dessutom är den säkert en bra vävare i rätt jord. Alltså en sådan växt som väver in sig bland sina grannar till ett så där härligt vildängsaktig blandning. Som om det bara blev så, fast det är jäkligt noga planerat. Just den här namnsorten på bilden ’White Robin’ har röda, tunna stjälkar och rosa knoppar. Jag tycker den är underbar!

Näpna malvor i trädgård och vägkant

Pudrigt pastelliga står de fina malvorna i sitt vackraste flor just nu. Det finns både odlade och vilda former av detta perenna släkte. De senare går även under namnet kattost. Jag hittade två igår på min utflykt. Malva alcea, rosenmalva blir en stor växt, minst 1 meter hög. Bladen på denna är lite mattgröna och nästan helbräddade nere vid basen. Ju högre upp på stjälken man kommer, desto mer handflikiga blir de. Blommorna är vackert rosa , ibland lätt randiga.

Malva moschata, myskmalva, finner man ofta i soliga dikeskanter. Gnugga på bladen så kommer myskdoften fram. Myskmalvan känner du också igen på att den har mer klargröna blad som är rejält flikiga. Så vacker den är där den står i kanten av rågåkern!

Malvorna kan gärna odlas i trädgårdar och gärna i den halvt förvildade delen av trädgården. Den passar i naturlika planteringar ihop med t ex gräset glansmiskantus och höstflox. Den gillar speciellt den lätta och genomsläppliga jorden, som dock inte ska vara alltför torr. Alla malvor självsår sig lätt så var beredd på att det dyker upp nya plantor lite här och var. Man kan också föröka dem genom delning, eller genom att ta basala sticklingar. Malvorna är rätt så problemfria, men kan få rost, särskilt en rostrik sommar som i år.

Nattviolen blir tyvärr allt ovanligare i naturen

Svärmiska dofter utsänder nattvilen för att locka till sig pollinerande nattfjärilar. — Nattviolen skickar ut doftsignaler i skymningen för att locka pollinerande nattfjärilar.

Nattviolen, Plantathera bifolia, är en av våra vanligaste orkidéer och känd mest för sin goda doft i skymningen. Blommorna är jättesmå och man ska nästan ha förstoringsglas för att kunna studera den noga. Efternamnet bifolia tyder på att den har två stora, breda örtblad längst ner mot marken. Längre upp på stjälken finns det strödda, mindre och spetsigare blad.

Nattviolen växer i fukthållande jord i skog, lundmark och lövängar. Den gynnas av kalk, men det är inte kalkbrist som medfört att den minskat, utan snarare minskat bete. Den är idag inte alls så vanlig som när min mor var ung och gick och plockade nattvioler för doftens skull. Doften är annars ett lockbete för att locka till sig nattflygande fjärilar. Det finns också en annan art, den grönvita nattviolen, som är väldigt snarlik. Man ska studera ståndarknapparna för att se skillnad. Eller så går man på blomningstiden. Vanlig nattviol blommar i slutet av juni och den grönvita två veckor senare.

Vilda och odlade nävor

Släktet Geranium, nävor är rätt så stort och bara i Sverige förekommer 14 vildväxande arter. Den har snabbt seglat upp som en riktig modeväxt i trädgården, mycket tack vare flertalet lättskötta och rikblommande hybrider. Stinknävan här ovan är ett vanligt ogräs på kväverik, frisk mark. Skogsnävan, som även kallas midsommarblomster ser du nedan. En vanlig växt på ängar och skogssnår. Inte mycket lönt att plocka och ta in i buketten, för den släpper fort kronbladen, men vacker att se på där den står i dikeskanten.

Midsommarblomster trivs på fuktrika marker i bryn och ängar. — Midsommarblomster förekommer vild i hela Norden, även på Island.

Kungsnävan, Geranium x magnificum, har en stor, purpurblå blomma med litet vitt öga. Namnsorten ’Rosemoor’ som du ser här har lite mörkare blå blomma och ett kompakt växtsätt. Blomningen är långvarig och ger fin färg åt rabatten. Nävor vill över lag ha en frisk och näringsrik jord. Men det finns även sorter, t ex G. sanguineum ’Max Frei’ som blir jättefin i torra stenpartier. En del nävor tål skugga och andra vill ha det soligt. Men ett är säkert, och det är att du säkert finner en lämplig näva för dina förhållanden.

Invasion av starar

Stararnas häckning verkar ha lyckats prima trots det svala vår- och försommarvädret. Har haft åtminstone ett bo under någon takpanna och som de har snackat både bitti och sent. Staren är en livlig och högljudd fågel som rör sig i stora flockar. En riktig härmapa som plockar en strof här och en vissling där från andra fåglar den träffat. De traskar omkring i gräsmattan och plockar åt sig insekter, larver och maskar och tydligen har jag gott om sådant, för de rensar den varje dag. Ungfåglarna är ljust gråbruna och snart redo för sin flytt västerut till Storbritannien och nordsjölandskapen. De äldre fåglarna brukar stanna sommaren ut och ibland även över vintern i Skåne. Här sitter ”mother’s little helper” alert och stridsberedd och iakttar starflocken.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: